Känner du dig fri i din relation?

Ja jag känner mig fri i mitt förhållande.

Mycket fri. Jag vill ju vara med min sambo och ingen annan så jag ser det absolut inte som någon uppoffring eller minskning av min frihet. 

Ja det gör jag o jag vet att jag är det också. Kommer ifrån en relation där jag var allt förutom fri.

Underbart, har fått för mig många känner sig låsta men det kanske är inbillat ;)

Fri och älskad!
Tyvärr returnerar jag inte det till min man, han är bunden och älskad.  

Ja, tillräckligt.

Det är en svår fråga för mig, för det gäller inte bara relationen utan hela livet. Ibland tyngs jag av att känna mig bunden som tex förälder, att bo långt ute på landet och att inte ha friheten att tex besöka mina föräldrar (som är döda). Känner mig inte helt fri i min kropp pga kroniska sjukdomar.

Men jag är i en relation där jag vill vara och jag älskar och blir älskad. Jag har frihet att göra det mesta som jag vill, men i en tvåsamhet (och som förälder) känner jag mig aldrig fri till 100% eftersom jag även har ett ansvar gentemot de andra i familjen.   

Jag skulle vilja ha mer eget space och egen tid.
Eller nja, jag längtar efter ensamtid, inte egentid. Egentid har jag ibland då jag tar en fika hemma hos kompisar. Men jag får aldrig vara ensam, utom ett par-tre timmar på helgmorgnar när jag jobbar och det räknas inte. För då har jag ändå inte möjlighet till att göra vad helst jag vill.

Jag känner mig älskad, respekterad och fri. Men visst saknar jag möjligheten att själv styra min vardag efter plötsliga impulser. Det går inte alltid att plötsligt hitta på något annat, bara grotta ner sig i en bok i soffan, strunta i föräldraktiviteter etc utan att först diskutera saken med partnern/skolan/barnvakten (som vi inte har)... Men familjen som sådan är kärleksfull och mån om att alla ska få sin plats. Det är bara många års vana som singel att spontant åka iväg på resor, fester, sova i soffan som jag ibland kan sakna... då när man inte behövde ta hänsyn till någon annan (än husdjuren)...

I stort sett ja, men jag hade önskat att jag slapp ha dåligt samvete över att jag umgså med vänner ofta.

Så fri man kan känna sig när man har ett litet barn! Nä, jag kan inte sticka iväg och göra vad jag vill när jag vill men det beror på att vi har barn. Men planerar jag bara lite så står min man inte ivägen. Han snarare uppmuntrar mig till det!

Jag röstade faktiskt nej, jag vill ha mer egentid. Men det är väl egentligen hela livssituationen med barn som ska tjatas på och sånt som tär på mig. Behöver/vill jag göra saker så är det ingen som håller mig tillbaka egentligen, men i praktiken så är det ju klart att barnens träningstider, makens möten och sådant får gå före exempelvis min träningstid. Det bara blir så, och så måste det få vara några år framöver. Men jag hade en helt ledig helg för ett tag sedan, och JÄKLAR vad jag njöt av att ha en hel helg då jag gjorde det som föll mig in - och framför allt slapp TJATA!

I relationen, ja. I familjelivet, ja. I relationen finns inga måsten eller "får inte", däremot är jag ju begränsad på så sätt att jag inte vill göra något som sårar min man. Jag älskar honom vansinnigt, och under över alla under så är det besvarat.

Barnen är stora och rätt självgående nu, men jag har ända sen de var nyfödda och små haft egentid och har aldrig känt mig bunden varken av dem eller av hushållsarbete eftersom vi delat ansvaret. 

Däremot är jag inte fri så tillvida att min kropp och diverse sjukdomar sätter vissa käppar i hjulet för hur jag vill leva. Det påverkar min fritid, men främst hur, var och hur mycket jag kan arbeta, vilket gör att jag även blir begränsad ekonomiskt. Inte alltid så roligt. Inte heller att inte kunna bidra så mycket som jag vill till hushållets ekonomi. Just nu har jag heller ingen bil, vilket gör mig ofri eftersom vi bor lite off och jag inte alltid klarar av att knata xx km till bussen samt släpa t ex matkassar om jag handlat.

Men i det stora hela så känner jag mig fri, ÄR fri.  Jag känner mig faktiskt lyckligt lottad.