Livmodern som gud glömde
(om sekundär barnlöshet)
Tårarna rinner nerför kinderna medan mitt trasiga psyke står instängd på den lilla jobbtoaletten och torkar av blodet som runnit igenom byxorna.
En röd fläck på de ljusa jeansen. Som ett extra hån. Som ett extra straff för att riktigt banka in det ofruktsamma helvetet. Som om jag inte redan förstått, att barn är inget man skaffar eller kan beställa. För varje månad är slaget lite hårdare. Lite mer träffsäkert och lite mer knäckande.
En röd fläck som påstås vara ett bevis på att jag har berikats med förmågan att skapa nytt liv. Jo, det gick en gång för länge sedan. Ett mirakel. Efter en lång resa, även den med besvikelse och förtvivlan. Men också en tacksamhet, så stor att den än idag ger mig svindel. Nu har åren gått. Inbillade mig någonstans att jag skulle ha mer tur med försöken den här gången, men vem försökte jag lura egentligen. Särskilt inte som jag numer även har åldern emot mig.
Jag undrar ofta hur det känns för dem som faktiskt kan skaffa barn. Som lever i vetskapen att oskyddat sex för det mesta leder till en nio månader lång lycka och en jollrande bebis som luktar gott. En person att älska, att uppfostra och att se växa upp. För mig är det ungefär som att köpa en trisslott. Ni vet, innerst inne när man skrapar fram beloppen så är man så väl medveten om de minimala chanserna, men ändå hoppas man varje gång. För mig är barn en lyckolott, något magiskt, något osannolikt, det där som nästan bara händer i drömmar. Inget som är självklart på något sätt, och absolut inget man kan skaffa.
Jag smyger ut ur toaletten med böjt huvud och hoppas att ingen ska se misären som tårarna lämnat efter sig i ansiktet. Tillbaka till mitt kontor. Under flera timmar stirrar jag mest tomt på skärmen och undrar hur man gör för att sluta hoppas. Sedan plockar jag ihop spillrorna av det sönderslagna hoppet och bestämmer mig för att det måste finnas en chans till för mig. Det här kan inte vara helt kört, det kan bara inte vara så. Nästa månad. Kanske är nästa månad min tur.
