Nybliven pappa med ADD, mamman orkar inte med mig...

Har man ADD behöver man mycket struktur på saker och ting för att det skall fungera. Du skulle kunna prata med Vuxenhabiliteringen och se vad de kan göra för att förenkla för just dig, idag finns det mycket hjälpmedel med alltifrån timstockar till appar på mobilen. man behöver också ofta nästan ha ett schema på vad man skall göra och när så det inte blir rörigt. Ibland kan medicin hjälpa ibland inte.

En av mina bästa vänner har ADD, hon levde i något som kom att bli en total misär, hon kom liksom aldrig längre än till telefonen där hon beställde pizza, städa skulle hon ju göra men när hon väl började så rörde hon bara till allt och allt blev jättejobbigt, förutom det blev hon deprimerad pga allas stora krav samt väldigt överviktig. När hon väl fick hjälp att komma ut lite på praktik på en skola och fick rutiner (det hade hon inte innan hon vaknade vid 16:00) visste vad som skulle göras och hur det skulle göras blommade hon upp fullkomligt, hon insåg också att hon behövde hjälp tex med städningen, där handlade det inte om hjälp att torka golv utan att finna en plats till alla saker och ett schema var hon skulle börja, med ADD är det svårt att starta när man inte vet hur men också svårt att avsluta. Idag är hon ganska nybliven fritidspedagog och fick fast tjänst nu i höstas och mår jättebra. Det enda är att hon lärt känna sig själv, fått hjälp, accepterat sin diagnos och fått struktur på livet. 

Kanske kan din flilckvän följa med dig till Habiliteringen, få veta mer om ADD och hur hon kan hjälpa och förstå dig i vad du har svårt med.     

På det sätt du skriver verkar det som du blivit mer slö(som i sakta) än var du varit innan ni fick barn. Detta kanske stör din sambo då hon kanske upplevde dig som snabbare innan.
Jag lever själv med min sambo som har ADHD( men finns inget Hyper i honom)  Vi har pratat jättemycket om hur vi ska lägga upp våran vardag för att han ska fungera på bästa sätt och visst jag ska vara ärlig och säga att vissa dagar stör jag ihjäl mig på att inget blivit gjort( då han glömt bort) och övriga grejer som han gör alldeles förlångsamt.
Det tar inte en och en halv timme att göra spagetti och köttfärssås, men det gör det för honom och så är det bara. Det hjälper inte att bli arg eller irriterad. 
Vi använder oss mycket av kalender, där jag skriver in allt tillsammans med honom för då vet vi att båda sett det. Han har som vana att alltid titta på den när han kommer hem. Jag har även lärt mig att han kan inte göra två saker samtidigt, tex strå han och diskar och jag har något viktigt att säga får jag be honom att sluta diska annars vet jag att även om han svarar och disskuterar saken har han glömt den lika fort igen.
Tror bara din sambo känner sig frustrerad nu med er lilla och är trött och då går det ut över dig, men ni måste prata och komma fram till vad som underlättar i eran vardag. Hoppas detta hjälper något. 

Jag ska nog prata med habiliteringen, där kan jag nog få hjälp, och om hon kan vara med kanske hon kan förstå min diagnos bättre. Jag äter concerta, 54 mg eller vad de e, men märker inte nån direkt skillnad i mitt fokus.

Har medicinering hjälpt nåt i era fall?

Planering är viktigt, och jag försöker göra det, men jag vet inte om det vara e jg eller "en del av diagnosen" men jag har oootroligt lätt för att få för mig att jag kan klara saker ändå, fast jag just bevisade att jag inte gör det. Men kanske regelbunden hjälp från vården kan hjälpa mig hålla det uppe.

Min man har adhd så jag känner igen igen del i hur det är mellan dig och din fru. Det är som att sen vi fick barn har det ställt sig på sin spets och jag märker mer min man brister ( och han mina). Min man har en app där han lägger in sitt schema och påminnelser tex att nu ska han ta sin medici, hämta på dagis, ringa fk osv. Kanske kan du och din fru sätta er ner och planera för er vardag. När våra barn var bebisar hade vi scheman för när de skulle äta och sova (man behöver ju inte vara på minuten) och det underlättade mycket både för min man och mig. Be henne om hjälp med att strukturera och skriv sen ett schemaläggningen lägg in påminnelser på din telefon eller iPad. Min man glömmer också lätt föräldramöten osv så nu har vi sagt att varje söndag ska vi kolla igenom våra kalendrar, se vem som hämtar på förskolan osv. Kanske skulle bara något för er också? Sen tror jag din fru får ha överseende med att sista saker tar lite längre tid.

Kan tillägga att in man tar medicin, ritalin och det hjälper mycket, han är väldigt ofokuserad annars. Kanske ska din dos höjas?

Jag har höjt den 3 ggr, men har inte ätit den så länge, 2-3 mån kanske.. Hade förväntat mig mer.

Tidigare har det varit ok, men nu är det mkt mer å tänka på + allt annat som påverkar, trötthet mm..

Tack för tipsen!

Jag är som alla andra ingen expret..  men har ni provat? att du har ert barn ensam en helg, och din partner är "ledig"  då är jag övertygad om att ditt barn kommer få dig att känna att du är väldigt klok och lugn och sansad, oavsett diagnos, för det fina med barn är att dom tar fram det bästa i oss. (säg emot mig om jag har fel annars va tyst

jag tror att grejen är att hon vill att ni ska utveckals i ert förhållande, ni ska utvecklas som människor, ni ska vara bra föräldrar, å allt det där precis som du vill. men hon/han vill att det ska ske på sina villkor.

sen om du har en diagnos, dina läkare ger dig mediciner, låt dem göra det ta inte din sambos råd i detta för hon/han är inte objektiv i din sjukdom. 

jag bor med en kvinna som kanske har borderline, vi har en dotter som är 1 år drygt, 
jag kämpar allt jag kan för att vi ska få det bra, jag känner mig usel, otillräcklig, långsam, dålig på matlagning, mm,

å då har jag inte ens nån diagnos, tror inte jag kan få någon heller, men min sambo kommer förmodligen ta sitt liv eller få hjälp.      

kom i alla fall ihåg att du inte är dum. 

Idi Amin var dum, Adolf Hitler var dum.   inte ointelligent, bara dum  

/Ulf, å han är inte så dum heller.    

säg till om du vill prata mer! jag har faktisk mycket mer att berätta för dig om livet men tar inte det här. 

     
 

Du kan väl skriva PM till mig Ulf? Säg till när du gjort det, fattar inte riktigt upplägget här på FL.

Jeg kjenner meg igjenn i ALT du skriver.. Bare her er det JEG som har ADD, og min mann klager på meg om ALT.... Jeg glemmer fort bort ting om jeg skal gjøre noe.

Men alt med barnet går fint, jeg hr vært hjemme i 3 år med hun, og snart begynner hun i førskola.

Alle viktige ting husker jeg på, men det er småting jeg kan glemme. Jeg blir lett distrahert.

Min mann har sagt han driter i om jeg har ADD . At jeg må lære meg og huske...
Men når man ikke husker så er det ikke så lett....
Man må være i situasjonen for og sjønne... Jeg forlanger ikke særbehandling, men forståelse.

Jeg husker ikke alt, men det viktigste, jeg gjør kanskje ikke ting med engang, men ting blir gjort..

 

Min sambo har ADD, han blev diagnoserad när han var barn. Han har alltid varit öppen om att han har det men jag har inte varit riktigt insatt i vad det hela har handlat om.
De senaste halvåret har jag verkligen börjat märka av detta och efter att ha läst på om sjukdomen kan jag verkligen se alla "symptomen" klart och tydligt. (vi har bott ihop i 2,5år) Jag känner nu att mitt tålamod börjar att ta slut. Jag orkar inte längre "stå ut" med hans distansering, humörsvängningar, dåliga intitativförmåga osv. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt detta. Jag har fått han att gå till vårdcentralen och be om en remiss till en psykriatisk mottagning. Han har aldrig tidigare fått hjälp med sitt tillstånd eller ätit medicin.
Han har nu börjat tvivla på ifall han vill få hjälp med detta och hamnar alltid i försvarsställning när jag försöker prata med honom om det.
Jag förstår att det är svårt för honom och att jag oftast kan framstås som gnällig. Det känns som att jag står lite i valet och kvalet om jag ska fortsätta att investera i förhållandet trots att han inte vill ta tag i problemen. Jag kommer inte orka skaffa en familj med någon som kommer att vara så "ego" och distanserad. 
Är det någon som har några goda råd om hur jag ska handskas med detta? Och hur lång är processen tills han får hjälp?