Varför är det alltid mannens fel när kvinnan valt att separera och han träffar någon ny?

Ja ja ja ta det lite lugnt nu så du inte spricker...!:) Jag är själv kvinna och värnar mitt kön. För övrigt skulle jag inte ens ta det så långt som att dela upp oss i kön! Är vi inte människor först och främst? Dock är det sällan jag hör talas om män som beter sig på detta sätt när deras ex träffar en ny. Och gör de det, jag då är de lika goda kålsupare de...!:) Vet du vad emn misogyn är förresten? För isåfall kan jag inte koppla i hop det till att jag´hatar och föraktar kvinnor...det får stå för dig som tur är!

TS,
Jag har varit i din mans skor. Iofs var det jag som lämnade men barnens pappa var precis så bitter och hatisk som du beskriver. Medans jag försökte bygga upp ett nytt liv med barnen så gjorde pappan sitt bästa för att göra livet surt för mig (och ett tag min nya partner). Första 1-2 åren var jag så arg på honom, att barnen mådde dåligt av pappans bitterhet. Men jag gick i terapi och lärde mig släppa min ilska vilket var det bästa jag har gjort. Det gick alldeles för mycket energi till att vara arg, energi som jag kunde lägga på roliga saker istället.

Pappan är fortfarande kvar i sin bitterhet men det bekommer mig inte längre (nu har det gått nästan tio år sen skilsmässan), jag stänger öronen när han är ful i munnen och ser alltid till att svara vänligt och hövligt. Jag gör helt enkelt mitt och struntar i att han inte gör sin bit. MEN jag kan faktiskt tycka synd om hans nya fru (ja faktiskt även om du inte tror det). För henne vore det ju mycket bättre om han fokuserade all sin energi på deras relation istället för att slösa energi på dumma mail och kommentarer till mig. Så jag kan förstå om hon är evigt trött på att jag existerar, även om jag ligger extremt lågt. Men jag kan ju inte göra något åt pappans beteende, det är bara hans val hur han beter sig.

I början av tråden var jag arg på att du drog alla biomammor över en kam, men nu önskar jag mest att jag kunde hjälpa dig att släppa bitterheten så att du själv får må bättre. Mitt förslag är att du och din man går i terapi och lär er skita i hans ex, och istället lär er må bra i er familj oavsett vad hon gör eller säger.

Det är vanligt här på FL, av ngn anledning ofta när detta ämne debatteras av 'bonus'-mammor, att använda övergripande formuleringar som vänder sig till i princip hela världen (iaf föräldrar, de som är/har ex, barn etc).
Som nämns ovan verkar bitterhet ang. den egna situationen göra att man speglar motpartens upplevda fel och brister på hela populationen i ett försök att avlasta sig själv från aggressioner. Föga konstruktivt gällande frågan i sig, men får det resp. TS att må bra så...
(finns redan en spy-tråd för bittra bonusmammor iof så kanske bättre att leta upp den istället för att skapa den 100:e kopian)

Fast dessa bittra elaka biomammor finns absolut! Jag har en riktig klyschabi mittmliv sedan jag träffade min man som jag beskrev förut. Det är inget jag hatiskt hittat på. Kan objektivt beskriva hur hon beteer sig och hon är urtypen av hemsk biomamma. Ibland behöver man skriva av sig här på fl för att bearbetanknäppheterna med människor i samma situation. Det betyder inte att jag tror att alla biomammor är så. Jag är själv mamma och skulle aldrig betee mej som henne och ingen annan jag någonsin mött. Men de finns dessa människor både män och kvinnor som är otroligt egocentrerade och tycker att allt är orättvis mot dem, ska ha kvar och äta kakan osv. Där det är helt omöjligt att samarbeta då kvinnan driver allt till absurdum när man försöker vara tillags och blir vansinnig om man kräver samma respekt som man ger tillbaka.

..........................................................................................................................................................................................

Jag kan faktiskt lite hålla med TS om att papporna ofta får bära hundhuvudet vid en skilsmässa. Men ingenting är ju egentligen inte så enkelt eller ensidigt som någon av sidorna velat framhålla tycker jag.

För min del har jag aldrig behövt oroa mig för något alls rörande de beslut, åtgärder och omhändertagande på olika sätt och på olika nivåer som mitt ex har tagit och tar för våra barn. Jag vet att han är den bästa av föräldrar och har tryggt vilat i den vetskapen alltid. Det är väldigt skönt att inte behöva tro sig om att veta bättre, kunna bättre, vara bättre eller på annat sätt känna sig bättre än den människa man delar föräldraskapet med. Vi är lika bra, om än väldigt olika. 

Sedan kan man ju förstås tänka sig att han skulle kunna råka bete sig klantigt en gång eller två, men det kan ju å andra sidan också jag råka göra. Då får man förklara sig och be sina ungar om ursäkt.