Hejsan!
Jag är en singeltjej på 21 år, trots min ålder är jag mogen och längtande efter att bli mamma - snart! Nu så undrar jag lite hur ni singeltjejer gick tillväga när ni först kom fram till ert beslut, och hur ni sedan gjorde beslutet till verklighet.
Hur fungerar det för er? Ångrar ni någonting?
Och hur kändes det att äntligen få ert efterlängtade barn? :)
Jag favoritade, som de så fint kallas! De gjorde jag av anledning till att se när någon svarar i denhär tråden. Kan berätta min historia lite senare så ska du få höra, jag valde att skaffa en liten själv iallafall men du får höra mer sen :) har lite fullt upp just nu.
Jag gör också en favorit, eftersom jag är nyfiken på din historia :)
Dagen då jag plussade på graviditetstestet var veckan efter att de tog slut mellan mig och mitt ex (pappa till barnet), jag åt p-piller men jag slarvade mycket med dessa. När ja plussade blev det blandade känslor, jag blev världens gladaste samtidigt som jag förstod att detta var något jag skulle få klara själv, det blev ett jobbigt beslut att ta. Att förklara hur pappan var absolut de som var jobbigast nästan.
Han ville verkligen inte att jag skulle behålla, han försökte med allt och jag fick höra allt ifrån hot till gråt. Det blev så fruktansvärt jobbigt där efter ett tag! Jag har tidigare gjort två aborter och för ca. 1 1/2 år sedan så fick jag även en cysta på ena äggstocken vilket resulterade i att jag fick ta bort både cystan och äggstocken. Mina chanser att bli gravid var alltså inte lika stora längre även om det oftast går ändå. Men ni förstår min rädsla där hoppas jag, jag älskar barn och att förlora något som jag var så glad över att kunna få skulle vara hemskt.
Veckorna gick, pappan började tycka de skulle bli roligt, gick ytterligare några veckor och sen vände allt tillbaka igen och sedan dess har det varit sådär hela tiden, han bryr sig inte alls så tanken jag hade i början om att få bli själv gravid blev som ja trodde, tyvärr.
Idag är jag i v.36, har alltså inte fött än men pappan har gjort klart för mig att han inte vill veta när jag ska föda, han vill inte ha kontakt och han ska aldrig skriva på några papper om att de är han som är pappan säger han.. Självklart är det fruktansvärt jobbigt men samtidigt kan jag inte sluta tänka på att jag snart ska bli mamma, mamma till en underbar liten prins. Jag ångrar därför ingenting, det enda jag kan ångra är att jag valde att skaffa barn med just han, men fick jag ändra på något nu så skulle ja inte ändra på någonting. Jag och den lilla där inne har så många runtom som stöttar och bryr sig, och trots att min grabb har en pappa som totalt väljer bort han så vet jag att hans liv kommer att bli bra ändå.
Det handlar inte om vem man har, det handlar om vilka man har vid sin sida.
Nu kanske inte jag svarade på några av dina frågor direkt, jag har somsagt inte fött än men jag kände ändå att jag ville dela med mig. Jag är världens gladaste som snart ska bli mamma, jag tycker synd om pappan innerst inne som ska behöva få något han inte vill ha men samtidigt så är man ändå två om saker från början, han visste att jag slarvade med mina piller och han visste vad jag hade gått igenom. Ska man ligga så ska man veta riskerna, så ser jag på saken.
Hoppas du orkade läsa allt detta nu, det blev kanske lite mycket onödig information också men jag skriver från mobilen och orkar därför inte sudda eller gå igenom de ja skrivit nu haha.
Caaroline: Han måste ju skriva på papper eftersom han är skyldig att betala underhåll vare sig han vill eller inte!
Jo de är jag väl medveten om, men jag sa bara vad han säger. Han vet också att han är skyldig till detta men han säger allt möjligt just nu, han vägra allt. Han önskar tillomed mig döden under förlossningen, iskall kille.
Några fler singlar som vill dra sina historier? :)
Jag kan bara säga att efter det att dotterns pappa "gett upp" henne så blev livet betydligt lugnare för oss.
Jag var ensam från början eftersom jag slängde ut honom redan under graviditeten.
Sen fick jag dras med honom i ett antal år där han förväntade sig att vi skulle vara hemma och tillgängliga när han ville hälsa på dottern.
De få gånger han kom med förslag att han skulle börja ha henne över natten så krävde jag att han i så fall skulle ha någon form av inskolning med henne och eftersom han tyckte det skulle bli för jobbigt och dyrt så rann det ut i sanden.
Jag har verkligen aldrig haft någon hjälp av honom utan klarat allt själv.
Jag har fått äggdonation med donerade spermie och är därmed ensamstående mor. Det är inget jag ångrat ännu. Familjerätten hade ingen erfarenhet av nått liknande, men de fick ju bara acceptera och faderskapsutredning lades ner efter att de synat klinikens papper.