mitt bonusbarn slår

tack för din förklaring. nästa gång ska jag definitivt försöka prata med henne och få reda på varför. vi har frågat henne mycket om vad hon känner inför att åka till sin mamma, vad hon tror att de kommer hitta på och om hon tycker att det ska bli kul osv men varje gång hennes mamma nämns så blir hon tyst som en mussla och jag tror att resan till mamman var orsaken, även om det så klart är min egen spekulation. hon pratar mycket om sin mamma själv, säger att hon saknar henne och så men när vi frågar henne något konkret så får vi aldrig några svar.

Något som vi kört på min son (nu har han diagnos och får spel över andra saker, det blir helt enkelt tokigt) är att bekräfta att hans känsla inte är fel men "Vad kan du göra nästa gång istället för att tex slå?" Ofta har han ett bra svar på det själv.

Handlar det i ditt bonusbarns fall om oro ang mamman så kom gemensamt fram till vad hon kan göra istället föpr att slå dig när känslorna blir för stora, vi har kört allt från att springa 2 varv runt huset till prata, vara ifred, göra något annat oisv beroende på situation.  

Det verkar ju som en jättebra idé! Problemet med min bonustjej är att jag (och jag tror hon själv) inte vet när det kommer hända. Det är liksom inget som bygger upp till det utan hon går på två sekunder från att vara glad och kramig till pang och då blir det svårt att påminna henne typ "nu verkar du orolig, vill du vara ifred/springa runt huset".. Jag tycker att jag försökt få henne att prata om sin mamma med oss men hon vill inte säga annat än att hon önskar att mamma och pappa bodde tillsammans och jag vet inte hur jag ska få henne att börja prata om det heller fastän hon säkert skulle behöva det.

När det gäller mamman så är det i första hand pappan som behöver prata med henne. Bekräfta att hon saknar sin mamma, men oavsett om du flyttar ut eller inte så kommer han och mamman aldrig någonsin att bo ihop.

Varför är hon så lite med sin mamma?
Hur mycket pratar hon med sin mamma emellan träffarna, tex via telefon eller web kamera?

Många barn pratar inte om saker, man får gissa och komma med vad man tror att det är och se på deras reaktion om man ens är i närheten utav att ha rätt. 

Oj jag trodde att det var bara bra att ta i armen och leda till rummet för att barnet ska fundera på vad hon gjort och självfallet ska man lära sig att be om ursäkt!! Varför är det fel? Vad ska man göra då?

Bra skrivet, men ska man inte ens säga till barnet, ska barnet inte lära sig att be om ursäkt om man ex har slagit någon? Eller ska man göra båda delarna typ, ta reda på orsak, prata om det och säga till barnet.

VIDE MI
Man ska prata med len röst och komma med "hoppsan, så det kan gå"
Kanske ge en kjamiz?

och sen är det så att barn behöver få det berättat för sig flera gånger om varför det är fel att göra på ett sätt.

Hehe

en femåring vet att man inte får slåss. herregud, så ska alla präktiga friauppfostran-pedagogiska hycklaremorsor banna dig för att du tog i flickan i armen. jag tycker du gjorde rätt, eftersom du också sa åt henne att man inte får slåss. då vet hon det, liksom. och jag bara tar för givet att det inte var första gången i hennes liv hon fick höra att man inte får slåss, så hon lär ju inte blivit förvånad och undrande över de orden. så länge hon inte är efterbliven, då har hon förstått att man inte slåss, och jag tycker inte du gjorde fel i att ge henne konsekvens.

Man får skilja på känslor och handlingar. Det är tillåtet att känna precis det man känner. Oavsett vad någon annan tycker om det. Man äger sina egna känslor och ingen kan någonsin säga att det man känner är fel. Däremot är det inte tillåtet att bete sig hur som helst. Man får exempelvis inte skada andra, oavsett hur ruttet man skulle må. Som förälder har man två skilda men kombinerade uppgifter när ett barn beter sig illa. Det ena är att ta de underliggande känslorna på allvar, bekräfta dem och hjälpa barnet att reda ut dem. Det andra är att sätta gränser och inte tillåta beteende som skadar andra utan lära barnet ett bättre fungerande sätt att uttrycka sina känslor.

Jag tror att det är en svår uppgift för dig att läsa. Dels tror jag att hon förmodligen mår riktigt dåligt över sin dåliga relation till sin mamma och känner sig säkert övergiven av henne. Men alla hennes negativa känslor kan säkert bara kännas som ett virrvarr inuti henne. Det är inte säkert hon själv vet om varför hon mår dåligt eller kan förklara det för någon annan. Hon har säkert inte heller tidigare fått så bra hjälp av sin pappa att öva på sin känslomässiga kompetens vilket gör det extra svårt för henne. Dels så är er relation också fortfarande för ny för att ni ska känna varann tillräckligt bra och veta hur den andra funkar. Och det kan säkert ta rätt lång tid för henne att bli helt trygg med dig. Dessutom kan det vara så att du i egenskap av bonusmamma påminner henne om hennes mammas svek och frånvaro. Den ilskan hon tar ut på dig är kanske egentligen riktad mot mamman. Kanske börjar hon också tycka om dig och bli trygg med dig och testa dina gränser. Samtidigt som hon är arg på dig för att hon tror att det på nåt sätt är ditt fel att mamma är borta. Mycket spekulationer. Men lite hur mina tankegångar går.

Det är riktigt svårt att komma som bonusmorsa och börja uppfostra någon annans barn (trust me, I know, been there done that). Särskilt om man inte har några egna barn som man övat på tidigare. Man har heller inte fått vara med barnet från början och vet inte barnets hela historia. Många saker som skulle vara helt självklara att förstå sig på med egna barn är som mysterium med bonusbarn. Dessutom har man inte samma kärlek och trygghet i relationen, till en början i alla fall, vilket försvårar en massa.