Är alla barn lika sociala?

Hur har det gått för er??

Hej. Ursäkta dröjande svar!

Jo, mycket har gått framåt med min lilla. Hon är idag lite drygt två år. Hon pratar mycket . Inte alltid man förstår allt. Hon tittar mig i ögonen när hon pratar. Visar tydligt vad hon vill. Kommunicerar. På nära håll i famnen är ögonkontakten fortfarande lite svår. Ingen drunkna i ögonen blickar. Men hon är glad. Busar och leker med syskon. Busar med oss. Skrattar. Hon är dock väldigt iakttagande i nya sociala sammanhang, eller om ngn kommer hem till oss. Tinar efter ett bra tag upp, men är absolut inte supersocial med andra. Hon tar dock kontakt med andra när hon känner sig trygg i situationen. Hon är mycket mammig.

Mon oro är mindre, då jag ser hur hon utvecklats. Men jag kan inte säga att mina funderingar är helt borta.

Jag har verkligen oroat mig vansinnigt mycket för henne och mått så dåligt av detta. Man vill ju bara kunna njuta sitt barn. Och det gör jag nu på ett helt annat sätt. Har fin kontakt med min lilla tjej.

Så svårt sammanfatta allt för dig, men förstår ju att ni måste ha liknande funderingar som jag hade. Har du fler frågor så är det bara att skriva!

Tack för ditt svar!

Jag är extremt orolig över mitt tredje barn. Hon är sju månader och beter sig EXAKT som du beskriver din lilla, med skillnaden att min dotter inte sträcker armarna mot mig eller på annat sätt att hon vill komma.

Jag får inget gehör från bvc. De ser precis som jag att hon är kort i ögonkontakt men vill inte uttala sig om orsaken till detta.

Min lilla är likadan mot alla. Jag tycker att 'alla andra' jämnåldriga iakttar nya människor kntensivt och söker kontakt. Min dotter tittar bara kort på nytt folk och tittar sedan på annat. Hur var din dotter i sådana situationer?

Min dotter jollrar inte nämnvärt heller. Hur var din i joller?

Hon tycks inte begripa ett smack av vad vi säger.

Hon är extremt uppmärksam på allt. Hör minsta lilla ljud och lystrar nyfiket. Hon kan i princip vrida nacken av sig efter minsta rörelse hon ser.

Hon är nästan alltid glad och ler och skrattar mycket. Men ögonkontakten...

Jag går sönder av oro...

Hur funkar din flicka på förskolan?

Har du något tips att hantera denna hemska oro??

Många frågor blev det...

Just det kom på två saker till.

jag upplever inte att hon följer blickpekning. Hon tittar liksom inte länge nog i ögonen för att hinna det. Fingerpekning följer hon absolut inte.

Ibland reagerar hon på tilltal men lika ofta är det som om hon inte hör att någon pratar ens

Hej!

Känner sååå med dig... Vet exakt hur oron värker och gnager och man inte vet vart man ska ta vägen.

Jag ska svara dig mer på frågorna imorgon. (Är lite trött nu ;) . Men blir så berörd när jag hör om din oro, för vet precis hur det är. Man vill bara ha svar och kunna se in i framtiden. Stor stor kram till dig! Skriver mer imorgon!

Hej igen!

Nu hoppas jag jag minns dina frågor när jag svarar, men annars så ställ dem igen!

Man glömmer otroligt fort hur allt var, men ska försöka.

Min lilla är yngst av fyra. Jag började oroa mig när hon var omkring fyra månader för jag upplevde att hon inte ville se mig i ögonen. Det var också mycket svårt att då henne att le och skratta. Minns att jag satt bakom henne i bilen och försökte busa med henne i stolen framför , men hur hon bara tomt tittade tillbaka. Samma när jag försökte få hennes uppmärksamhet i vagnen. Var vi tex iväg och handlade tittade hon bara på allt annat. Gjorde så ont i mitt hjärta! Minnet från de andra som små var att vi haft så tajt kontakt och att man känt deras blickar och så lätt kunde titta på dem och få dem med sig då man log och busade lite.

Jag saknade dessa varma "jag älskar dig mamma - blickarna" och jag saknade dem så det värkte. Tyckte inte vi alls fick den här nära kontakten. Jag var ett vrak när jag var som oroligast och orkade knappt ur sängen. Alla tankar kretsade kring detta och jag googlade och läste på om allt.

Jollret vet jag att jag också oroade mig för. Hon jollrade inte så mycket.

Ögon och fingerpekning kunde hon nog inte följa redan vid sju månader. Det låter tidigt. Det tror jag inte du ska oroa dig för än! Saker kommer ju också ibland så plötsligt!

Min lilla utv motoriskt normalt. Inte tidig, men heller inte sen.

Vid ett sa hon nog inget direkt ord. Men minns att jag blev lättad då hon började nicka och skaka på huvudet samt peka. Men det var absolut närmare året!! Inte vid sju månader. Då hade hon precis lärt sig sitta :).

Mycket hände strax före ett vad gäller detta med kommunikation. Sen vid 18 månader sa hon lite drygt 10-15 ord. Förstod en hel del, men vet att jag var orolig för det då. Men nu när hon fyllde två har jag tappat räkningen på alla ord hon kan. Hon förstår mycket nu - när hon vill .

På förskolan går det bra. Jag var ärlig med pedagogerna och berättade om min oro. Det har hjälpt mycket. De ser att hon ibland "stänger av" och går in i sig själv, men inte så pass ofta att det ännu bekymrat dem. Hon är oftast med. Vill delta i danser och sånger. Klär på sig. Kan rutinerna och leker. De är ännu så små, så de leker inte så mycket med varandra än, men hon avskärmar sig inte de andra. Hemma har hon börjat leka med syskonen och kan hämta dem och be dem vara med och tex @leka bilar"

Fortsätter.. :)

Vid sju månader tror jag inte min lilla förstod ngt direkt vi sa heller. Tänker det är tidigt. Hon är ju så liten än. Bara drygt halvåret..

Men vad gäller blickkontakten så är den mycket bättre nu. Och hon kommunicerar, pratar och vill vara med.

Mellan ett och två år hände otroligt mycket. Under sommaren kom språket igång ordentligt. Men då var hon närmare två! Och jag märkte hon förstod mycket.

Hon har absolut inte varit (och är inte) lika intensiv i ögonkontakten som syskonen. Men känner idag att hon ger mig så mycket och visar så mycket att hon vill vara nära så oron har släppt massor. Skulle det senare vis sig va ngt så ser jag lugnare på det nu för jag ser ju vad hon utvecklas! Men det kan lika gärna bara vara hennes personlighet. Omöjligt säga ngt om egentligen.

Ovissheten är det jag tyckt varit jobbigast i all oro. Jag sökte via Bvc kontakt med psykolog för att prata. Det var skönt att kunna lätta sina tankar där. Kanske kan du få hjälp så också. Men det är jobbigt att behöva stå på sig. Men gör det. För ingen mår bra när man är så orolig. Det är fruktansvärt.

Hoppas det jag skrev kan sätta lite perspektiv på din oro och se i lite vidare perspektiv. Din lilla är så liten än! Hon behöver få tiden på sig för att utvecklas, men i oron vill man att de ska kunna allt på en gång. Mycket ska du se kommer!

Men jag minns särskilt hur jag försökte lägga min lilla framför mig på golvet för att busa med henne. Hon var noll intresserad! Idag kan jag busa massor med henne . När hon vill förståss :)

Mycket skrev jag nu. Hoppas det är till ngn hjälp för dig.

Tusen tack att du tog dig tid att svara. Oron över detta tar snart över mitt liv

Bvc är heller inte så behjälpliga. När jag påpeka ögonkontakten och dom iaktog henne så höll dom med mig, vilket såklart förvärrade rädslan än mer. Men sen kan dom inte säga om det är normalvarianten eller inte.

Jag känner så exakt igen mig. Oron tog över mitt liv också. När oron var som värst orkade jag knappt med min familj. Kunde inte njuta min lilla tjej alls (något jag kan sörja idag. För det känns som om jag aldrig njöt av min föräldraledighet så som man borde). Jag hade jättedåligt samvete inför mina egna barn och min man visste inte alls hur han skulle hantera situationen (vilket jag i efterhand kan förstå) vilket slet otroligt på förhållandet.

Det som hjälpte mig i min oro var att prata. Jag pratade mycket med en av mina nära vänner. Försökte vara öppen med min oro för jag orkade inte bära den själv inom mig. Psykologen var till hjälp. Ett tips jag fick var att försöka släppa oron för en tid. Det hjälpte till en viss del. Det var mycket svårt, men det var ett sätt att försöka hantera det iaf. Hennes råd var att bestämma sig för att tex inte fundera och oroa sig mer innan jul. Inget skulle ju ändå förändra situationen vare sig jag oroade mig eller inte. Jag hade fastnat i en situation där jag konstant funderade över hennes färdigheter och googlade och läste massor. Försökte då släppa det den tid jag bestämt. Det var skönt att ha tänkt för en begränsad tid framåt.

Är din man orolig också? Eller sitter oron hos dig bara? Jag har ju insett att barns ögonkontakt verkligen kan skifta. O denna tråd har jag ju fått ett svar från en person som upplevt amma med sin dotter, men där allt verkar gått bra. Gissar att du redan läst hela tråden .

Din dotter är verkligen inte stor än. Så mycket kommer att hända månaderna som kommer. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig ur denna oro. Men dra dig inte för att söka hjälp. Man orkar inte bära den själv. Psykologen jag pratade med via Bvc var knuten till bup så hon hade ju även kunskap om riktigt små barn och det var skönt prata mes ngn om mina tankar som hade kunskaper kring det och kunde ge mig svar och gehör för mina funderingar. Säg till Bvc att du inte orkar bära detta själv och behöver hjälp. Om inte Bvc lyssnar så skulle jag ringa själv till bup (eller prima) och berätta hur det är. Det behöver ju inte alls betyda att det skulle vara ngt med din flicka men det handlar ju framför allt om dig och din dotters situation tillsammans. Skäms inte över att söka hjälp! Kram till dig!

Hej!

Är du finns kvar där?
Tack på förhand, Ana