hej, vi har försökt 2,5 år nu, varav ett år med ivf efter utredning. Har gjort 1 ET + 2 FET, toppägg enl läkarna, resultatet på dom behandlingarna blev 3 tidiga mf. Drar igång vår andra ivf omgång efter sommaren. Känns ibland lite hopplöst, men är ju enda sättet att lyckas - att våga försöka igen, och finns många som fått barn efter fler försök än vi gjort. Det känns bra, ibland, att iaf ha plussat, men samtidigt så meningslöst, när vi ändå inte får behålla någonting. Känslorna går upp och ner, men känner inte att det är ett enormt problem att jag ofta är ledsen och gråter så länge jag fortfarande kan skratta och ha roligt, också, andra stunder.
Tänker att det finns många som har det värre än jag, inte som tröst, men för att sätta sorgen i perspektiv. Tror det är viktigt att man påminner sig själv även om det man har och inte bara det man saknar, och orkar vara glad över det. Jag älskar min man, våra familjer och våra vänner. Jag trivs med mitt arbete, är frisk, har fritidsintressen och har egna drömmar utöver barn. Är själv relativt ung (i ivf sammanhang iaf) och känner att det är en fördel att ha tiden på sin sida, oavsett om gratisförsöken inte räcker i en evighet är det skönt att vi har "många år kvar", även om varje månad som går ibland känns som förlorad tid.
Det där med förlorad tid är svårt, hur man gör alla dess år till meningsfull tid och inte bara en väntan. Oavsett om det slutar bra eller dåligt vinner vi inget på att ta ut sorg i förskott, eller oroa oss i onödan, även om det är lättare sagt än gjort, men kämpar själv för att fokusera på nuet. Att fortsätta leva, att bli/fortsätta vara den person man vill vara och leva det liv man vill leva oavsett barn, så gott det går. Hade i början en massa tankar om nu vs hur mitt liv skulle bli när jag blev förälder, alla saker man "skulle börja med" då, typ fira jul igen, pyssla, sitta i parker på helgen och bara vara ute etc. Så vi köpte julgran, åker mer till föräldrarna, vi har börjar ta långa helgpromenader, pyssla mer hemma etc, oavsett att barnet inte kommer. Och vi reser dit vi trodde att vi aldrig skulle hinna förrän tidigast om 10 år, vi går ut och äter, går på bio, gör allt som vi gärna skulle bytt mot småbarnskaos hemma, men som vi ändå tycker är roligt. Tycker själv det är lätare nu på sommaren, blir mycket lättare deprimerad vintertid.
Kurator känns individuellt, men tror på att försöka hitta stöd hos någon utomstående dvs utöver din sambo/make så ni inte behöver bära varandra ensamma, plus er egen sorg. Är svårt att ta hela ansvaret att stötta när man själv är ledsen.
