Anonym (Arg och ledsen)

Äldre 22 Jun 19:45

35 svar

Är så arg och ledsen på mina bonusbarn!

Jag och min man har två gemensamma barn och ett till på väg, min man har två barn sen innan, de är nu 19 och 23 år gamla, den äldsta har fått ett barn nyligen. Vi har jämt, naturligtvis(!) sen de blev vuxna kontaktat, ringt och fått hit dem. De har ALDRIG ringt eller velat komma själva. Vi har såklart uppvaktat dem på födelsedagar, julafton osv, och även annars bjudit hit dem på kalas osv. De har kommit på kalasen, men ALDRIG köpt nått till våra barn, deras halvsyskon. Ibland kommer de inte ens, ringer inte och hör inte av sig. De ringer aldrig och grattar sin pappa när han fyller och har aldrig köpt nått till honom. Jag tycker de beter sig sjukt bortskämt och vidrigt! De vill ha saker hela tiden, men ger aldrig nått tillbaka. Blir så ledsen å min mans vägnar. Det har alltid vart struligt mellan mamman och pappan, hon har pratat en vändans massa skit om mig och min man. Vi har aldrig gjort det om henne då vi tyckte synd om barnen, de ska ute hamna i mitten. Nu när min man är farfar så träffar vi knappt aldrig varken sonen eller barnbarnet, min man ringer å smsar för å veta hur de mår, men vad vi förstått så pratar min mans ex skit till sonens tjej så hon hatar oss. Vet inte riktigt om det är så, men så går snacket. Sonen vill träffa oss ibland om inte mamman eller tjejen är i närheten, verkar det som. Nu träffade vi dem igår på midsommarfirande och mannen gick fram för att hälsa såklart, (mannens ex var där och även tjejen) sonen tittar knappt på min man, sin pappa, å är väldigt kort, tjejen hälsar inget eller nått. Fyfan säger jag bara! Hur kan man göra så mot sin egen pappa? Jag blir så jävla ledsen och arg! De är faktiskt vuxna nu, ska inte de oxå anstränga sig lite? De kan väll för fan ringa sin pappa på hans födelsedag?! Eller köpa en liten grej till sina småsyskon (11 och 12 år) som ser upp till sina syskon! :( Snart fyller stora sonen år, och barnbarnet. Jag har ingen lust att uppvakta dem! Vi får ju aldrig träffa barnbarnet! Känner jag fel? Är det bara gravidhormonerna som spökar? Jag förstår att mamman till bonusbarnen hatar mig, och jag har aldrig gjort annat än att acceptert det. Men trodde att det skulle lägga sig efter 13 år! :(

SupersurasunkSara

Äldre 22 Jun 22:33

#21

kenopeno skrev 2013-06-22 21:44:54 följande:

Men ts. Det finns alltid en anledning att barn väljer bort en förälder. Frågan är vilken. Jag tror inte att det är så att det enbart beror på att mamman pratar skit om er.....om det enbart skulle vara detta som är anledningen till att barn väljer bort sin egen pappa......så måste det bero på att de tror på mammans ord......och isåfall....vad är det som gör att de tror på detta, så till den grad att de väljer bort sin pappa pga av det?

Har pappan suttit ner som den vuxna och verkligen pratat med något av sina barn....för att få reda på den verkliga anledningen till att de inte vill ha med honom att göra? Och vad det är som känns så svårt i barnens relation till honom? Jag menar.....detta vore ju perfekt att försöka bena i den där gången pappan till ex bjuder sin son på en öl (om nu detta är det enda sättet för honom att få möjlighet att träffa sin son)

Det kan vara så att mamman är 'starkare' än pappan rent psykiskt och pådyvlar barnen sin åsikt och barnen har svårt att stå emot, särskilt om de bott mest med mamman. Pappan å sin sida säger inget ont om mamman = mammans åsikter/påståenden får vara oemotsagda.

kenopeno

Äldre 22 Jun 22:48

#22

SupersurasunkSara skrev 2013-06-22 22:33:56 följande:

Det kan vara så att mamman är 'starkare' än pappan rent psykiskt och pådyvlar barnen sin åsikt och barnen har svårt att stå emot, särskilt om de bott mest med mamman. Pappan å sin sida säger inget ont om mamman = mammans åsikter/påståenden får vara oemotsagda.

Ja så kan det kanske vara. Men jag har lite lite svårt att tro att det enbart är det. Det krävs ganska mycket och ganska stora sår, för att ett barn ska välja bort en förälder. Min erfarenhet är mer ofta att det är den skitsnackande och pådyvlande föräldern som blir vänd ryggen. Inte den lugna trygga som inte säger ett ont ord. Men men.....det är bara min erfarenhet och givitvis är den inte spikad som ultimat sanning.

Jag tror att det ligger mer bakom deras trasiga relation, än en skitsnackande mamma dock.....

Anonym (Samma sits)

Äldre 22 Jun 22:50

#23

Jag är i samma sits själv. Jag pendlar mellan att vilja försöka skapa relation för 50e gången till att totalt inte vilja höra deras namn ens. Det här har hållt på i 3 år nu och jag har bara träffat barnen vid få tillfällen... Men jag duger inte... Dels för min ålder och dels för att jag inte är akademiker fick jag höra på sms

Anonym (123)

Äldre 22 Jun 22:52

#24

kenopeno skrev 2013-06-22 22:48:52 följande:

Ja så kan det kanske vara. Men jag har lite lite svårt att tro att det enbart är det. Det krävs ganska mycket och ganska stora sår, för att ett barn ska välja bort en förälder. Min erfarenhet är mer ofta att det är den skitsnackande och pådyvlande föräldern som blir vänd ryggen. Inte den lugna trygga som inte säger ett ont ord. Men men.....det är bara min erfarenhet och givitvis är den inte spikad som ultimat sanning.

Jag tror att det ligger mer bakom deras trasiga relation, än en skitsnackande mamma dock.....

Möjligt att barnen känner att pappan nedvärderar mamman och det liv hon hamnat i.. Han kanske inte behöver säga något om det men det märks väl. Han hjälper henne inte, han pratar inte om henne osv osv...

Anonym (bibo)

Äldre 22 Jun 23:06

#25

För er som inte tror det så kan en förälder som snackar skit om den ena visst få barnen att vända ryggen åt den som inte gör det.... Spelar ingen roll om det är en mamma eller pappa. Kan pappan prata ärligted sonen om hur ledsen han är? Hur han önskar att deras relation skulle vara. Jag tänker att han inte vill göra mamman arg/ledsen. Därför han onte vågar ha kontakt.

Styrkekramar

SupersurasunkSara

Äldre 23 Jun 10:57

#26

kenopeno skrev 2013-06-22 22:48:52 följande:

Ja så kan det kanske vara. Men jag har lite lite svårt att tro att det enbart är det. Det krävs ganska mycket och ganska stora sår, för att ett barn ska välja bort en förälder. Min erfarenhet är mer ofta att det är den skitsnackande och pådyvlande föräldern som blir vänd ryggen. Inte den lugna trygga som inte säger ett ont ord. Men men.....det är bara min erfarenhet och givitvis är den inte spikad som ultimat sanning.

Jag tror att det ligger mer bakom deras trasiga relation, än en skitsnackande mamma dock.....

Jag har aldrig sagt ett ont ord om mina barns pappa, inte heller hindrat umgänge, tvärtom, i sju år kämpade jag för att han skulle vilja men gav upp. Han kom efter tio år och ville ha umgänge, han fick det, men ena dottern väljer ändå bort det.

Givetvis kan det vara andra saker OCKSÅ, men helt ovanligt att ena föräldern ojar och har sig, skapar skuldkänslor hos barnet om barnet vill vara hos den andra och uttrycker det samt säger att de gillar mammas/pappas nya är det tyvärr inte.
Ofta fattar de inte ens själva att de är elaka mot barnet när de gråtmilt säger att de kommer saaaaaaaaaaaaaaaaaakna barnet och de kommer sitta helt själva osv.

Anonym (jag också)

Äldre 23 Jun 11:19

#27

SupersurasunkSara skrev 2013-06-22 22:33:56 följande:

Det kan vara så att mamman är 'starkare' än pappan rent psykiskt och pådyvlar barnen sin åsikt och barnen har svårt att stå emot, särskilt om de bott mest med mamman. Pappan å sin sida säger inget ont om mamman = mammans åsikter/påståenden får vara oemotsagda.

I så fall tror jag mer på att barnen väljer den psykiskt svagare parten. Den som de tror inte skulle klara sig utan dem. Den starkare parten som har ny fru och barn klarar sig ju ändå, medan den som lever ett ensamt miserabelt liv har större behov av barnens stöd.

Och öppet skitsnack kan vara rätt lätt att slå hål på och genomskåda, det skitsnack som sker i det fördolda kan ha ännu större genomslagskraft för att det är svårare att bemöta. Och det enda skitsnack vi ar sett i den här tråden är ju det som TS har stått för, hon verkar ha minst sagt starka åsikter om mamman och vad mamman i hennes ögon ska ha gjort.

Det enda vi kan göra är ju att spekulera. TS verkar ju ha lämnat tråden, kanske för att hon inte fick det gensvar som hon förväntade sig.

Anonym (jag också)

Äldre 23 Jun 11:22

#28

Anonym (Samma sits) skrev 2013-06-22 22:50:00 följande:

Jag är i samma sits själv. Jag pendlar mellan att vilja försöka skapa relation för 50e gången till att totalt inte vilja höra deras namn ens. Det här har hållt på i 3 år nu och jag har bara träffat barnen vid få tillfällen... Men jag duger inte... Dels för min ålder och dels för att jag inte är akademiker fick jag höra på sms

Ja jag har också gjort 1000 ärliga försök att trivas med min pappa och hans nya fru. Ibland så går det bara inte. Man måste få omge sig med människor man trivs med och som man mår bra av. Och ibland kanske man bara måste backa ett steg och låta saker ha sin gång.

Anonym (Arg och ledsen) Trådstartaren

Äldre 23 Jun 13:05

#29

Jodå jag är kvar. Men jag gör lite annat oxå, sitter inte bara på fl ;)

Jag kände mig nöjd med de svaren jag fått, tål att tänkas på.

Vi tror dock att de helt enkelt inte vill umgås så ofta, som vissa inte vill. Och det på midsommar beror på att hans mamma var där, och de vill inte såra någon. Därav den konstiga stämningen. Ja, bara släppa det där lite känns det som.. Tack för svar.. :)

pollydolly

Äldre 23 Jun 18:46

#30

Hade inte lagt ner mer energi på dom.

Anonym (Inte ensam)

Äldre 6 Jul 23:35

#31

kenopeno skrev 2013-06-22 22:48:52 följande:

Ja så kan det kanske vara. Men jag har lite lite svårt att tro att det enbart är det. Det krävs ganska mycket och ganska stora sår, för att ett barn ska välja bort en förälder. Min erfarenhet är mer ofta att det är den skitsnackande och pådyvlande föräldern som blir vänd ryggen. Inte den lugna trygga som inte säger ett ont ord. Men men.....det är bara min erfarenhet och givitvis är den inte spikad som ultimat sanning.

Jag tror att det ligger mer bakom deras trasiga relation, än en skitsnackande mamma dock.....

Vi sitter i samma sitts med en mamma som baktalar och ger barnen skuldkänslor så fort de ska åka till oss. Vi resonerar att en vacker dag kommer barnen att "vakna" och då får mamman vad hon förtjänar. Hon har vänt äldsta barnet idag 19 år imot oss helt , när vi berättade att hon skulle få ett syskon så ringde hon upp sin far några dagar senare och sa att han skaffade bara barn för att han inte älskade dem längre. De hade en lång diskussion där han förklarade att så inte är fallet. Men hon ringde upp igen efter att ha pratat med sin mamma och sa att hon inte ville ha något med oss att göra längre.... och på den vägen är det. De två andra (18 och 16 år) bara älskar sin lilla syster och kan knappt slita sig ifrån henne. De har börjat att genomskåda sin mammas skit snack och hon lovar så mycket som hon inte står för, så de har börjat att ledsna lite på henne och hennes tjat. tex. När vi skulle ut och resa med barnen så spärrade hon barnens pass,(min sambo barnens far åkte in på förhör för urkundsförfalskning och kidnappning av barn, det lades ner då de insåg att det var samma underskrift på pass ansökan som på anmälan dva hennes som även hade bevittnat av hennes mans) men polisen sa åt oss att skaffa internationella id kort till barnen istället för de kunde hon spärra hur mycket som helst utan att det syntes så vi kunde resa med barnen. De talade om att det finns vissa personer som beter sig på detta visset och så sa de, jahaja hon är en "sån"! Dessa jävla avundsjuka och svartsjuka människor.... Suck! Detta beteende trodde vi skulle lugna ner sig men icke. Vi har domstolsbeslut på att de ska bo varannan vecka tills de fyller 18 men när äldsta var 16 så sa hon till henne att om inte de bodde hos henne och hennes man på heltid så skulle de vara tvungna att sälja huset för de behövde ha underhållet för att klara av att betala alla kostnader. Så då övertalade hon sina syskon om att de var tvungna att flytta till sin mamma. De vågade inte säga emot....men nu 3 år senare så har de börjat att vakna.... Oj vad långt det blev :)

Anonym (H)

Äldre 7 Jul 09:54

#32

SupersurasunkSara skrev 2013-06-22 22:33:56 följande:

Det kan vara så att mamman är 'starkare' än pappan rent psykiskt och pådyvlar barnen sin åsikt och barnen har svårt att stå emot, särskilt om de bott mest med mamman. Pappan å sin sida säger inget ont om mamman = mammans åsikter/påståenden får vara oemotsagda.

Där ligger jättemycket i det påståendet.
De stora barnen har sagt till min man att dom tyckt det var skönt att han inte pratade skit så som mamman gjorde.
Men nu som vuxna har dom kommit dragande med grejer som är helt knäppa och uppåt väggarna, som deras mamma intalat dem. Även om han talat om nu hur det egentligen var, så sitter ändå hennes åsikt i deras huvuden.

Anonym (inga halv-)

Äldre 12 Jul 02:43

#33

Hade aldrig i livet brytt mig om en styvmor(eller hennes barn)som kallade mig "halvsyskon" finns inga halva människor, ordvalet i sig är grund nog för bojkott.

Dragonball

Äldre 12 Jul 03:06

#34

Anonym (inga halv-) skrev 2013-07-12 02:43:02 följande:

Hade aldrig i livet brytt mig om en styvmor(eller hennes barn)som kallade mig "halvsyskon" finns inga halva människor, ordvalet i sig är grund nog för bojkott.

Men lägg ner, vet du vad ordet betyder? Jo, att man har en gemensam förälder, inte två. Inte att man är hälften värd.

Anonym (inga halv-)

Äldre 12 Jul 03:15

#35

Dragonball skrev 2013-07-12 03:06:39 följande:

Men lägg ner, vet du vad ordet betyder? Jo, att man har en gemensam förälder, inte två. Inte att man är hälften värd.

Klart jag vet, är inte dum, men sårande och nedvärderande oavsett. En person med den inställningen hade jag lätt klarat mig utan, tack och lov att mina syskons pappa inte tänker så.

Är så arg och ledsen på mina bonusbarn!

INNEHÅLL