är jag inte normal?

Det är helt normalt att tappa matlusten när barnet skriker. Man kan bli otroligt stressad av det ljudet och då är kanske inte mat det man vill ha.

Däremot är din partners reaktion inte särskilt normal. Har han alltid varit sådan eller har det blivit värre med tiden?
Visar han några tecken på stress eller depression?

Haller med foregaende, helt normalt. Din reaktion dvs. Min man kan varken ata eller ens tanka nar lillen (ocksa 2 manader) borjar skrika, han blir helstressad. Jag blir daremot lugn :) Din kille verkar dock inte ma helt okej.. Ar han deppig eller stressad? Kramas ni ordentligt varje dag och pratar om andra saker an bebisen?

Varför måste han envisas med att ta nattningarna om det inte går bra? Låter som en låst situation där hans stolthet bara gör att han mår sämre och sämre istället för tvärtom... håller med om att din reaktion låter helt normal, hans däremot är väldigt mysko. Jag skulle personligen aldrig låta pappan ta nattningarna om det resulterade i skrik, stress och dåligt humör. Helt idiotiskt.

Vet inte om din reaktion är normal eller ej. Det är den säkert. Men det är ju mycket möjligt att han, om han nu har svårt för att lugna er bebis, blir ännu mer stressad av att du blir uppenbart stressad av att han misslyckas. Lite som att du lägger ifrån dig mackan i väntan på att han blir klar. Det kanske är så att han är ledsen för att han inte klarar av att lugna er bebis lika bra som du och så sitter du, i hans ögon, och bara tittar på väntar på att han skall misslyckas.

Om jag var stressad och kände mig misslyckad redan i en liknande situation så hade jag också kunnat bli irriterad så som han blev.

Jag har också tänkt att han kunde blivit mer stressad av att jag inte ville äta just då.

det har faktiskt varit så att barnet somnar lättast på just honom än mig och dom gångerna det varit lite svårare så har jag sagt att vi kan hjälpas åt. Men han vill gärna kunna fixa det och avlasta mig.

Han har berättat att han är stressad inombords och deprimerad och vi vet varför men det är väl inte skäl för att skälla ut mig. Eller är det helt i sin ordning att han får skälla ut mig så fort jag känner mig vissen efter en lång natt som jag var en gång förra veckan. Hade inte hunnit svara i telefonen på fm när han ringde och då tar det max 5min så är han hemma och frågar vad fan mitt problem är som inte svarar i telefonen! Och att mitt humör är galet. Då fick jag nog och åkte hem till min mor och sov där 2 nätter. Fick även höra då från honom att jag inte borde ha barn när jaghar sånt humör som jag har..

Mitt hemska humör menas med att jag är trött och kanske lämnar ifrån mig en such då o då. Han tolkar de som att jag är skitsur osv. Vilket jag förklarat flera ggr att det är inte så. Är bara trött efter vakna nätter. Har aldrig höjt rösten eller liknande eller viljat tjafsa. Är egentligen ganska konflikträdd.

Jag försöker uppmärksamma honom också med pussar och kramar men när man nästan varje gång får höra "just de"eller "tänkte väl" varje gång jag pussar han så känns det bara som en plikt.. Jag ska nämligen pussa han i princip varje gång jag lämnar rummet. Har jag inte gjort de och sen ber han om en tjänst så kan han säga ungefär "jaha o jag som inte ens fick en puss förut". Men igår så påpekade jag att han också kunde väl pussa mig och det verkade han förstå iaf..

Känner helt kalrt igen mig i det du beskriver så du är inte alls konstig.