Åh, vad jobbigt det är!

Förstår att det är fruktansvärt jobbigt. Din man bör prata med sina barn och sitt ex (hur fan man nu kan försöka sätta sina barn mitt i en sits). Han ska absolut inte smutskasta sin FD utan berätta att den kärleken de en gång hade övergick i en annan slags relation och att de fortfarande är det bästa som finns för honom. Du, den "nya" älskar de lika högt. De ska inte behöva tvivla på det. 
Jag tycker även du ska berätta för de att du upplevt någon slags förändring och undra om det är något du själv kan ändra på? Tala då om för de att du älskar de lika mycket, även om de är arga på dig.
Försök underlätta för dem, även om det är svårt och du känner dig sårad.
Tänk på att dina styvbarn verkar ha blivit brickor i ett mycket fult spel. Tycker så otroligt synd om dem! Vilken hemsk mamma.

Till dig; du är inte dålig. Jag tycler du verkar vara mycket fin som engagerar dig och tycker om barnen så mycket! Du försöker inte vara deras mamma men ändå engaerar dig känslomässigt och med vilja! Tänk om alla nya familjer fick en sådan som du!? Vilken tur!

Be din man ta det med dem, på ett fint sätt. Inte argt. Var inte arg på barnen, de är bara barn!
Kram 

Tack för att du skrev. Han har försökt tala med mamman, men hon tycker totalt motsatta och står för det. Hon vill attbarnen ska tänka på dem som " familhen" trots skilsmässan då för över 7 år sedan och de var små. Hon vill istället att de ska nörja umgås som familj och där räknas inte jag och dras småsyskon in. Hon har förra året dragit med honom tillkurator, nu har han sagt ifrån. Med barnen har han pratat lungt och även punktmarkerat. Känns så hopplöst. Jag vill att de ska haroligt här, att de inte sermej som ett hot. För jag är ji bara samma gamla ...... som jag alltid varit.

Det är så hemskt att man som förälder vill göra sina egna barn så illa. VARFÖR ska dom se henne, pappan och barnen som en familj? Dom tillhör två fina familjer om hon lät dom. Ni kan inte göra mer än att prata och visa att ni är en familj. Försök vara som vanligt så gott det går.

Tyvärr har väl mamman i detta fall inte gått vidare och kan heller inte se hur illa hon gör barnen.

Min sambo sa till min ena bonusdotter att hur det än går mellan mig och ..... så kommer jag och er mamma aldrig bli tillsammans igen. Det va när hon sa att om det tar slut mellan er kan du ju bli ihop med mamma igen. Alla barns önskan så inget att ta åt sig personligt av. Men med dom orden och ärligheten så behövde hon inte hoppas mer. Det hade redan tagit slut en gång innan...

Så då kunde hon slappna av tror jag.

Barn som blir brickor tar oftast parti med den som snackar skit tyvärr. Ändå så har min sambo och jag valt att låta bli allt sånt. Vi förlorar kanske mycket ibland, men i framtiden kan vi stå för att vi inte bråkat och pratat illa om någon. Mab kan med ärlighet och snälla ord få fram att man har olika åsikter ändå.

Vi kommer kunna stå raka i ryggen när/om frågor kommer från barnen i vuxen ålder.

Jag känner igen mycket i det du berättar. Min man hade varit skild i 5 år när vi träffades. Vi hade båda barn sen tidigare. De var då i 8-10-årsåldern. När min man sen så småningom flyttade hem till oss var min målsättning att hans barn verkligen skulle känna sig hemma och välkomna de veckor de bodde hos oss.

Barnen och jag tyckte om varandra och vi kom också bra överens. Problemet var deras mamma som gjorde vad hon kunde för att skapa konflikter och ställa till det för oss. En dag hade jag med mig flickorna till stan för att de skulle få lite egentid med mig. Jag köpte dem varsin kjol och nya skor. De var jätteglada! På väg hem i bilen sa den äldsta flickan att "vi kan inte ta med det vi fått hem till mamma, för hon har sagt att hon inte vill ha in nåt i huset som kommer från dig". Jag blev både ledsen och sårad men visade inte det för flickorna. De fick ha kläderna när de var hos oss.

En annan gång när de varit hos mamma en vecka och kom tillbaka till oss så fick jag inte den sedvanliga godnattkramen som jag alltid brukade få när jag stoppade om dem. De låg som stela iennsoldater i sina sängar. När jag frågade om jag inte skulle få en godnattkram berättade de att " mamma tycker inte om att vi kramar dig".

Jag skulle kunna räkna upp hur många liknande saker som helst. Mamman ville inte att barnen skulle tycka om mig, och hon fattade inte att hon på det sättet gjorde sina barn illa. Det var något varje gång som de varit hos sin mamma. Hon gillade inte att jag gjort inbakade flätor på dem - sa att de var mycket sötare utan, och liknande fjantigt tjafs i det oändliga. Barnen använde hon som sina budbärare att framföra sina klagomål om än det ena än det andra. Sanningen var att barnen ofta inte ville åka hem till mamma där de blev utfrågade om allt vi gjorde.

Min man var i luven på henne hur många gånger som helst om detta - men ingenting hjälpte. Hon var helt enkelt avundsjuk på att han hade ett nytt förhållande samtidigt som hon fortfarande levde ensam. Därför ville hon inte att han skulle vara lycklig och att flickorna trivdes med mig.

Allt förändrades från den dag hon själv träffade en ny karl. Hon fick något annat i fokus som hon la sin energi på - tack och lov! Idag är det lugnt. Vi är inte bästa kompisar direkt, men har heller inte ont av varandra. Idag  kan hon  t.o.m. kosta på sig att berömma något jag gjort för hennes barn.

Fattar inte hur folk kan anse att deras ego är viktigare än det egna barnets välmående! Det blir så mycket snack om hur synd det är om skilsmässobarn för att de inte får uppleva livet i kärnfamilj, jag påstår dock att det är så mycket mera synd om barn som har sådana bioföräldrar som bråkar bara för att bråka! 

Glad mamma: det låter precis som hos oss, här fick jag höra att man inte fick pussa mej för baciller. Och legosoldat kramar har det blivt många av. Så tråkigt. Jag känner så igen att detta beteende när man kommer från mamman har till väldigt stor del med om mammman är lycklig i sitt nya förhållande eller om hon gjort slut på något förhållande igen. Det har blivit ett stående skämt mellan min man och mej. Tänk att man kan så obegränsat ta ut sin scartsjuka på sina egna barn för att förvägra dem en annan familj än den man själv förstörde-så otroligt småsint och vidriga biomammor det finns, önskar dem dock all lycka i världen så de någon gång kan unna sina barn och ex detsamma.

Barnen har alltid behandlat mig väl.

Mamman har vad jag vet aldrig pratat illa om mig utan bara om pappan. Därför har jag och barnen funkat. Så det ska hon ha cred för iaf.

Här märks det också om hon har kille på G eller inte. Då släpper hon barnen och dom kan slappna av. Annars håller hon stenhårt i dom.

Nånstans får han skit för att han har fått det hon också vill ha. Sambo, barn och hus.

Jag har alltid hoppas att hon ska va lycklig så hon kunde släppa barnen till pappan lite mer och må bra. Mår hon bra mår alla bra och tvärtom.