Vad tycker NI åldersgränsen är för att bli mamma via IVF / ÄD?

Många i tråden tycks inte respektera att människor tycker olika. Håller faktiskt med både Katarina Den Stora och Juliette i delar, (fast jag inte läst alla inlägg).

Många tycker inte att det är samma sak att få barn genom ÄD, ED och adoption som att få ett genetiskt barn, däribland jag. För mig var det viktigt att det var vårt eget barn på riktigt, och inte genom donationer eller absolut inte adoption. Många tänker som jag.

Juliette skriver ju själv att den tidigare maken/sambon resonerade precis som jag. Kunde han inte bli pappa genetiskt så avstod han heller.

Hade jag inte kunnat få egna barn, hade jag helt enkelt avstått från att bli förälder.

Är själv adopterad och skulle, innerst inne, velat haft genetiska band till mina nära och kära. Likheter, utseende. Jag tycker inte pappas äldre barn är mina "riktiga" syskon, då vi egentligen inte ens är släkt.

Om ni läser i adoptionsforumen så är det många adoptivbarn som vill söka sina rötter, långt ifrån alla blir arga när någon frågar "vilka är dina riktiga föräldrar"?

TIll och med min sambo har ställt den frågan till mig. Och jag tog inte alls illa upp.

Nog om detta, nu lämnar jag denna tråd, är inte intresserad av att läsa Juliettes eller Katarina Den Storas inlägg på sida upp och ned.

Men att påstå från båda hållen att alla tycker att föräldrar till ED, ÄD och adoption är riktiga föräldrar eller att alla kan tänka sig att bli föräldrar på detta sätt är fel, till motsats från det som någon skrev.       

Men detta är en ÄD-tråd på ett svårt-att-få-barn-forum. Hur svårt kan det vara liksom att visa respekt för det? Nä alla vill inte adoptera, alla vill inte gå igenom IVF/ÄD/EA etc för att få barn, det är knappast någon nyhet. ALLA får göra som de själva vill, kan, orkar, förmår, har råd med. Att kalla ÄD för äckligt är att passera gränsen många många gånger om. En del vill betona det biologiska arvet, en del struntar i det. I framtiden tror och hoppas jag att det biologiska arvet spelar en allt mindre roll, och att vi kan fokusera på det som jag tycker är det viktigaste, nämligen uppväxtvillkor och miljö. Jag hoppas på att det blir tillåtet med surogat, EA/ED, fler familjehem till de många biologiska barn som far illa, fler inomlandsadoptioner till de biologiska barn som far illa med sina bio-föräldrar (och de är förskräckligt många dessvärre) i Sverige i framtiden. Jag hoppas singlar får möjlighet att göra ÄD etc. Jag tror att detta kommer att bli verklighet i vårt land om bara några år faktiskt. Fler och fler verkar inse att att just vilka celler som råkade bli ett barn inte spelar någon större roll utan det är andra saker som spelar verklig roll, bra förskola, skola, jämlika uppväxtvillkor etc. Men som sagt, de finns ju de som inte tycker såhär och de har såklart all rätt i världen att uttrycka sina åsikter - även här. Men med respekt, vilket jag tycker den stora inte visar.

Jag tycker inte det är upp till mig som lekman att bedöma då det ärven fråga om medicin, inte moral (eller borde vara i alla fall). De som har rätt medicinsk kompetens bör få avgöra hur länge kvinnor fysiskt klarar gtaviditet och barnafödande. Visst är det infividuellt men en generell åldersgräns kan nog vara bra för att undvika orättvisa och godtycklighet.

Bra skrivet! Man ska visa respekt! Det gäller även Catharina Den Stora.

Hur kan du hålla med båda när de tycker olika för det mesta? Vad är det du håller med Catharina om? Tycker du inte hennes ton är ganska nedvärderande?

Jag tycker det är svårt med åldersgränser. Spontant känns 40-45 som en bra åldersgräns. De flesta kan fortfarande få barn naturligt då, men efter 45 så är det betydligt färre och det känns som en naturlig gräns. IVF gräns på 40 och ÄD på 45 känns spontant som en bra grundregel. 

Sen så kan man ju inte bara på gå på statestik. Det spelar ingen roll om medelivsåldern ökar, det som kommer spela roll är hur länge du och din partner kommer att leva. Och rent krasst är det ju så för varje år så ökar risken för att man ska bli sjuk och dö. Får man barn vid 50 så är man 70 när barnet flyttar hemifrån. Många är väldigt skruttiga vid 70. 

För att ta en berättelse ur verkliga livet om vad ålder kan göra för skillnad.
Min bonusmamma var helt förstörd när hon fick sitt sista barn vid 38 års ålder. Övertygad om att hon inte skulle få se barnet växa upp. Var nog en lite tidig 40 års kris. När bonusmamman fyllde 50 så kände hon sig säker på att kunna få se både barn och barnbarn (och de första barnbarnen hade hon ju fått). 57 år gammal avled hon i lungcancer. Två månader senare avled pappa 55 år gammal. De efterlämnade en 19-årig efter sig (och de äldre syskonen förståss). 

Två friska föräldrar borta på bara några månader. Med tanke på hur friska de var i kroppen eller iaf mamma var så borde de ju med mångas syn här fått göra ÄD vid 50. De hade då efterlämnat en 7 årig efter sig. Vem skulle ta hand om henom?

Många gånger är det ett val att blir förälder som 40+:are. Inte alltid. Man bestämmer ju inte över hur ens egen kropp ska fungera, men är ens egen kropp frisk så är det ett val. Hade jag varit i åldern 30-35 och inte haft barn och ingen partner så hade jag valt att skaffa barn på egen hand. Hellre ensamstående förälder än inte förälder alls.  

Det är intressant att läsa om alla som inte skulle göra ÄD eller adoptera. Väldigt intressant också att de som INTE kan tänka sig det oftast har VALMÖJLIGHETEN och kan bli gravida spontant.

Det är ganska lätt att hypotetiskt säga att man då skulle avstå från att bli förälder , betydligt svårare när man fått konstaterat att man inte kan bli gravid.

Instämmer helt och hållet!

Word.

Ärligt talat, när jag för första gången fick alternativet embryodonation påtalat - inte för mig utan en vän som grubblade över alternativet; då kändes det märkligt och på något dimmigt vis konstigt och kanske till och med oetiskt. Men tiden går och livet lever sig och ett halvår senare var det jag som satt på kliniken och hade journalsamtal.,Då hade tankarna och känslorna fått landa. Och jag kan se något nästan vackert i att det någonstans i världen finns ett par som var som jag - som inte heller kunde få barn utan hjälp - och som när de drog vinstlotten att få sina barn bestämde sig för att ge en annan människa möjligheten till samma lycka. Ett andetag bort. Men det krävdes att 4 IVF:er skulle misslyckas under det halvåret för att jag skulle kunna tänka de tankarna till slut.

Det ÄR okej att känna att äggdonation/embryodonation/adoption inte är för en själv, det är okej att vara tveksam. Det är till och med okej att känna att det bär en emot. Men det tillhör god ton att inte uttrycka det - lika lite som det tillhör god ton att jag när jag var ofrivilligt barnlös skulle uttrycka en önskan om att någon skulle förlora sitt ofödda barn. Man kan känna saker utan att det är okej att säga/göra/förmedla det. Mitt barn är inte äcklig och jag är inte äcklig som är hennes mamma. Känner man så är det en såndär pinsam sak man ska hålla för sig själv.

När det gäller sakfrågan, åldersgränser, är det svårt. För en gräns kan verka okej för att sedan - när man känner någon som precis faller utanför, spontant känna att man så innerligt skulle önska att just denna människa ändå fick få sitt barn - det är svårt att det ska vara "försent" och den människas livsriktning måste bli en jag hade haft svårt att leva med om den blivit min. Ändå kan jag teoretiskt tycka att det är lämpligt att sätta gränsen någonstans efter 45-årsåldern. 47-50 kanske... För att skapa en situation med en förälder som inte bara är fantastisk under småbarnsåren när de flesta 45+ är pigga och friska utan också kan vara det under vilda tonårsnätter och med sina egna barnbarn. Men jag har för länge sedan lärt mig att få saker är huggna i sten...

Gammal tråd, men eftersom den ännu finns kvar skulle jag vilja säga ett par ord eftersom jag funderat över detta.

Att ha som argument att man ska vara ung för att behålla sina föräldrar i livet (pigga raska friska) så länge som möjligt? Men... Om det är viktigt så kan man ju säga att INGEN borde skaffa barn som inte är frisk, lever hälsosamt eller som ett par generationer bakåt har ärftliga sjukdomar som bröstcancer eller reumatism eller annat.

Man förutsätter också med detta argument att alla unga föräldrar är bra föräldrar. Ok. Hjärnan är färdigutvecklad först vid 25. Ekonomisk trygghet. Känslomässig mognad. Social etablering. Trygghet. Tid. Seriöst, som 40+ mamma hör jag saker på fsk som får öronen att trilla av. För att inte tala om "egentid" som dessa pigga raska ungdomar verkar ha ett outsinligt behov av? Spa, resor, restaurangbesök, träningstid och gud vet allt... Jag har haft 40 års egentid, ska vi göra något vill vi gärna ha hela familjen med.

Så vad vill jag ha sagt. Jo, att det skulle inte komma många barn till världen om allt ska vara naziperfekt. Om du ska vara lagom ung, genetiskt frisk fysiskt som psykiskt, hälsosam, rik, stabil, kreativ och rolig och ha obegränsat med tid för att vara lämplig förälder.

Jag tror vi har olika kvaliteter, unga som gamla.

Skulle man dessutom vara gammal vid 50 idag när medellivslängden är 84 år för kvinnor? Hur var det isf med "det naturliga" förr när många dog innan klimakteriet? Kvinnor i andra länder har en medellivslängd på 20-30 år lägre än här, när ska de sluta få barn isf? Vid 20?

Aah, mycket tankar... Min åsikt? En bra förälder är en bra förälder.

Word!