Hjälp angående vårdnad!

Vad bra att du är villig att samarbeta, det är en bra start. Har ni försökt sitta ner och verkligen prata igenom det här, lugnt och sansat, och se hur ni båda har tänkt er? Gå igenom vårdnad, umgänge, föräldradagar, kostnader för barnet och hur ni ska dela på allt.
Om ni inte kan komma överens, så kan samarbetssamtal faktiskt vara bra.
Jag kan även råda dig att försöka få juridisk rådgivning, det finns gratis att få per telefon (googla) eller prova att maila Juristjouren på Facebook (www.facebook.com/juristjouren).

Jo de är ju absolut bättre än ingenting! Får försöka prata igenom det med honom helt enkelt.

Tack så mycket :)  

Jo jag får nog verkligen ta och göra det och försöka få lite mer klarhet i allt detta.
Tack för tipsen :) 

Lycka till! Och en sak till. Försök att inte nappa på ev. försök till konflikt. Du vet ju att barnet kommer att bo med dig, du blir vårdnadshavare och kommer att vara föräldraledig. Så slappna av i det, och låt inte ev. försök till provokation göra dig orolig. En idé kan kanske vara att du är hemma under föräldraledigheten, sen kan du låta honom få gemensam vårdnad, just för att trygga att du verkligen får dagar och inte hamnar i knipa. Men självklart måste samarbetet fungera bra och han måste ha intresse i barnet för att han ska få del i vårdnaden.

"Utan att få vara med och bestämma"

Vem har sagt att om min pojkvän inte står på vårdnaden - så får han aldrig bestämma?

Alla par, precis som du själv säger, har konflikter under ett barns uppväxt, det är så vi funkar när vi samarbetar och kommer fram till saker tillsammans. Men, det får ske till en viss gräns. När två vuxna inte fungerar ihop, de bråkar om de minsta saker bara för att de har makten på papper, de gör allt för att sura till det för den andra för att de inte gillar personen. När två personer helt enkelt avskyr varandra. Det är då det har gått över gränsen, och det är då jag anser att endast EN av föräldrarna bör stå ensam på vårdaden. Varför? För att jag själv har växt upp med en mamma och pappa, som även om de inte älskat varandra utan valde att skiljas, alltid har varit goda vänner och tagit beslut tillsammans utan bråk som jag fått märka av. Det är SÅ jag tycker att alla barn ska få växa upp. Jag frågade min mamma för någon vecka sedan om hon hade ensam vårdnad (har aldrig vetat hur det ligger till), hon sa att mamma och pappa alltid haft gemensam vårdnad. Ja, varför skulle de inte haft det, tänkte jag. De funkar bra ihop och samarbetar utan större problem. 

Men barn som växer upp med föräldrar som har för mycket bakom sig och inte kan spela teater hela livet framför varandra, utan har seriösa samarbetsproblem, och som njuter av att neka den andra föräldern att flytta på sig till en ny bostad i stan - bara för att han/hon KAN. Det barnet kommer lida, och det är alltid barnets bästa vi måste se till att lägga fokus på! INTE oss själva. Inte VÅRA rättigheter som mamma/pappa. Utan barnets rättighet till en bra uppväxt.

Mamma och pappa borde däremot alltid låta varandra vara delaktiga i beslut, oavsett vem som står på pappret. Så som jag säger till TS, hon borde börja med ensam vårdnad och se vad som händer med tiden. Och låt alltid barnets bästa tala. Låt pappan vara med i beslut, fråga "vad tycker du om det, och du jag tänkte på detta med..."
Låt inte själva grejen att hon har ensam vårdnad bli en negativ effekt, utan tvärtom. Gynnande för mamma, pappa och framförallt barn!

 

Lagen. Har man ensam vårdnad så fattar man ensam de viktiga besluten. Givetvis får man bestämma vad man ska äta, när barnet ska sova, vart man åker på semester under sitt umgänge osv även utan vårdnad. Men man får inte vara med och bestämma om de viktiga sakerna.

Fast varför ska en förälder flytta många mil från den andre bara för att hon kan? Barnet då?

Precis samma råd som jag gav.

Fast där kommer det ju igen, varför ska man vara så ego bara för att man kan? Det är du som skriver så. Jag säger det igen - jag anser att båda ska vara delaktiga i beslut, bara för att TS står på ensam vårdnad ska hon ju inte skita i allt han säger? Det är ego om något. Sålänge han inte är en psykiskt förstörd person så kan han nog ta vettiga beslut, jag känner inte honom, men nog borde han få vara delaktig i beslut!

Och jag tycker absolut inte hon ska flytta många mil från den andre. Det har jag ju aldrig påstått heller. :) Vet inte vad du fått det ifrån. Jag tycker att båda ska få flytta sålänge barnet inte påverkas negativt - återigen, se alltid till barnets bästa. En trygg miljö, nära till sina föräldrar, skola och vänner.  

Men står båda på gemensam vårdnad och avskyr varandra kan de jävlas hur mycket de vill med varandra och neka till att flytta till nästa trapphus - just för att de kan.
Jag tycker sådant är så sorgligt och jag vill inte att något barn ska behöva växa upp så bara för att vi vuxna inte kan bete oss alla gånger..

Det slutgiltiga beslutet har ändå vårdnadshavaren. Att få vara med och tycka till är inte samma sak. Tror du en pappa vill acceptera att barnet ska flytta 10 mil från honom? Tror du en mamma med ensam vårdnad väljer att stanna kvar för att pappan har rätt att få vara med och bestämma?

Jag sa inte att du sagt det.

Visst, men då ansöker man om enskild vårdnad, just för att barnet far illa av att föräldrarna har gemensam. En stor majoritet av alla barn i Sverige har föräldrar som har gemensam vårdnad, utan att det är ett problem.

Kan vuxna inte se barnens bästa så ska de inte heller ha vårdnad.

Men nu är diskussionen inte riktigt som den ska om vi ska hålla oss till ämnet och utgå från Ts.

Håller med. Vi drar oss från ämnet här! 

Jaja, hur som helst så hoppas jag att det går bra för ts, barnet och pappan, allt ordnar sig nog med tiden! (: 

Jag håller med om allt du skriver. God natt!

Jo tack snälla för alla tips och all hjälp :)

Varsågod. Lycka till med allt. Samarbeta bara inte så mycket att du går emot dig själv hela tiden och börjar må dåligt. Det finns de som gör det med, och det funkar inte heller i långa loppet. Att ha en pappa rännande, helt på sina egna villkor, som aldrig vill bestämma umgänge men kräver sin rätt... Jag vet inte hur ditt barns pappa är, så det är egentligen svårt att ge råd. Men behåll förnuftet helt enkelt.

Jo ska tänka på det tack igen :)