Jag tror att min son är helt känslokall..

Hej!
Jag kan inleda med att säga att berätta att syftet med denna tråd är generellt menat att få andra perspektiv och synpunkter ifrån människor direkt relaterade eller helt orelaterade till en liknande situation för att hjälpa mig få en mer objektiv syn på min familjs situation.

Jag och min man har 3 barn, vi är i 36 års åldern lever ett relativt normalt liv.
Våra barn har alla förutsättningar dem behöver i hemmet, min man är akademiker och jobbar som advokat, jag själv som frisör. Vi bor i Saltsjöbaden i Stockholm, vilket bör vara en relativt trygg miljö för barn.
Vi har uppfostrat dem i en agnostisk-syn när det kommer till religion och försökt att hålla dem bortom våran influens gällande politik och dylikt.
Vi har helt enkelt försökt uppfostra dem enligt generella samhällsprinciper samt normer och samhällsstrukturer.

Våra barn: En dotter på 6 år, en son på 10 år och slutligen en son på 17 år. 
Vår äldsta, han som är 17. Har aldrig varit som de andra barnen, mina andra barn är fullt (jag gillar inte att använda ordet men syftar på normen i högsta grad) normala.
Men han var alltid speciell, han tyckte inte om saker som andra barn tyckte om. Han tjatade aldrig om leksaker eller grät inte för att han inte fick godis.
Han satt mest tyst och analyserade och tittade på saker och miljöer.
Han var aldrig sprallig eller uppspelt, utan tog allt väldigt lugnt och verkade aldrig bry sig speciellt mycket om saker och ting, han grät knappt något alls.
Nu säger jag inte att det är något fel, hur han har agerat osv.. Jag tycker bara att det är fascinerande för alla våra andra barn är av den "klassiska typen" som skriker, skrattar och gråter.
Han har topp betyg i skolan, han umgås inte väldigt mycket med kompisar till skillnad ifrån mina yngre barn, han läser mest..  Kafka, Moby Dick, James Joyce b.l.a.

För 1 månad sedan hade vi en katt, Nils. 
Barnen älskade Nils.
Men det gjorde inte han, för en månad sedan ungefär, så dränkte han Nils i toaletten..
Vi har varit hos psykologer och liknande, jag samt min man har pratat med honom, straffat honom med utegångsförbud och tagit bort hans Macbook.
Jag har ingen aning om varför han gjorde det, han påstår att katten störde honom och att nackdelarna övervägde fördelarna när det kom till gällande ifall vi skulle ha kvar katten, han anser också att han gjorde katten en tjänst.
Anledningen till att han inte gick till oss och diskuterade ifall vi skulle ha kvar katten eller inte, var för att han trodde att våra syner skulle vara för subjektiva inom denna aspekt.
Vem gör så?
Psykologerna (en privatpsykolog och en ifrån bup), påstår båda att det beskrivs som en antisocial personlighetsstörning.
Jag är jätte rädd att min son är en psykopat, det gör så in i helvetes ont.
När psykologerna har pratat med min son har dem kommit fram till att han är väldigt smart och att han har stort kunnande inom psykologi och en psykoanalys går inte att utföra eftersom han förutser vad dem gör och effektivt motverkar dem.
Han låtsas helt enkelt vara någon annan.
Han har läst mycket Freud och använder sig av härskartekniker och manipulation.
Men på utsidan är han helt normal.

Men hans sätt att agera kan knappast beskrivas som något normalt, t.ex:
Han brukar gå ut på kvällarna, och komma hem väldigt sent på natten.
Han berättar inte vad han gör ute, han umgås inte med speciellt mycket människor så jag är extremt osäker.
Ibland frågar jag honom vad han ska göra, då svarar han inte.
Om jag säger att han inte får gå ut om han inte berättar vart han ska så, accepterar han det artigt och går tillbaka till sitt rum, utan att argumentera emot.
Han säger aldrig emot, om vi säger något nickar han instämmande som ett "Jag förstår vad du menar eller hur du tänker", och argumenterar aldrig emot eller tjafsar.
Om jag skulle gå med ett extremt exempel:
Ifall jag nu skulle springa upp till hans rum och ge han en örfil, helt utan anledning, skulle han inte röra sig och han skulle inte säga något utan bara titta på mig.
Det är sån han är.

Det känns sjukt att jag sitter och skriver det här om min egen son, men jag och min man vet inte vad vi ska göra.
För 2 år sedan hade vi en hund som försvann, jag misstänkte inte honom då, vi antog att den rymde.
Men nu börjar jag tänka i andra kretsar.

Min man har pratat med folk han känner angående en alternativ lösning, men han arbetar mest.
Vad skulle ni göra?
Har ni någon insikt i det här?
Jag kanske är för inne i det för att se helheten?
Har någon av er erfarenhet av människor med antisociala personlighetsstörningar?
Tack för all hjälp, detta känns helt sjukt. Vågar inte riktigt erkänna det för mig själv men jag är helt ärligt rädd för honom, inte för att han någonsin uppför sig aggressivt eller hotade, jag känner bara som mamma att något är brutalt fel här.