Anonym (osäker)

Äldre 8 Jul 23:50

29 svar

Är det värt att satsa på en styvfamilj?

Ni som lever i en styvfamilj - är det värt det? Ärligt? Ska man lämna en kär vän och hitta en utan barn eller vuxna barn? Kan man trivas med andras barn 8 i detta fall har han dem 75 %). Jag lever idag ensam och ett trivsamt liv. Han vill bo kvar i sitt hem, det har han varit tydlig med från början. Jag har byggt upp mitt eget liv och har eget hus själv....bra jobb, många intressen....Han bor 30 mil bort så jag måste även ge upp jobbet och allt här....Är det värt det? Jag älskar honom men någon egentlig tid har vi ju inte på tumanhand. Han jobbar då barnen inte är där. Så vi ses endast då barnen är med.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-07-09 00:22
Det ska inte stå 8 barn, utan det skulle vara en parentes istället. Han har två barn 75 %.

sextiotalist

Äldre 9 Jul 08:10

#11

Nix, inte i din situation, inte en chans att jag hade gett upp hus, fast arbete, nätverk för att flytta 30 mil till en man med barn. Och ändå lever jag sedan nästan 20 år med en man med barn sedan tidigare, som jag förstått, när man läser här, är ett väldigt bra förhållande, även med hans tidigare barn

BioBonus

Äldre 9 Jul 09:18

#12

Oldie skrev 2013-07-09 08:07:53 följande:

Jag hade inte gjort det.
Jag och min sambo är 2 vettiga människor (om jag får säga det själv :)), vi är jättebra på att kommunicera och har klarat oss igenom alla prövningar på ett bra sätt. Jag är normalt ingen känslomänniska utan tänker realistiskt och praktiskt i de flesta sammanhang.
Men detta till trots har det varit en känslomässig berg- och dalbana. Nu är vi på ett mycket bra ställe och vi har enligt mig lyckats.
Men aldrig hade jag trott det skulle ta så lång tid, att jag periodvis skulle känna mig så obekväm i mitt eget hem och ibland dra mig för att åka hem. Visste att det skulle krävas jobb och att men skulle vara beroende hela livet av mamma och annat hushåll men hade absolut inte förstått exakt vad det innebar.
Hade jag haft facit hade jag ALDRIG i livet gjort om det :)

Och dina omständigheter, att lämna ditt liv och hus och börja leva hans liv i hand hem, tror tyvärr inte det kommer att gå.
Ska man ha en fair chans tror jag det är viktigt att man startar ett nytt liv tillsammans annars är risken stor att den ena aldrig kommer hitta sin plats.

Håller helt med Oldie här!
Vi har också gått igenom sju sorger och sju bedrövelser för att idag, fem år senare, äntligen vara på en bra plats! Men jag skulle nog inte heller göra om det :) Det har slitit mycket på oss och jag ska ärligt säga att för nåt år sen var jag på väg att ge upp.

Du satsar mycket. Om du ska lämna ditt hus och ditt liv för att leva med den här mannen, så tror jag det är viktigt att ni får en nystart i ett nytt, gemensamt, liv på hans ort. Är han beredd att köpa en bostad tillsammans med dig? Att tillsammans med dig bygga upp nåt nytt från grunden, eller vill han att du ska flytta in i hans och barnens klara värld? Det kan skapa problem, och jag tror risken att man inte känner sig hemma i sitt eget hem är stor.

AnnaSthlm

Äldre 9 Jul 09:35

#13

För att en relation ska ligga på en bra grund behöver båda två göra en commitment, alltså visa med ord och handling att de vill satsa. Du ger upp allt, han verkar inte behöva göra något, tvärtom får han det lättare iom att du skulle bidra ekonomiskt och även ibland ta hand om barnen.

Rent krasst kan han köra ut dig närsom och där står du.

Vad är han beredd att förändra i sitt liv om ni flyttar ihop? Byta jobb eller ändra tider han är borta för att vara hemma mer? Låta dig köpa in dig i hans hus? Låta göra om huset lite så du känner att du inte bara är gäst?

Jag hade inte flyttat.

Men om han är öppen för att visa commitment, vara hemma mer etc etc hade jag kunnat fundera. Vi lever en gång, är kärleken stor kan det vara värt att chansa, givet att ni BÅDA commitar, inte bara du.

BioBonus

Äldre 9 Jul 10:13

#14

AnnaSthlm skrev 2013-07-09 09:35:12 följande:

För att en relation ska ligga på en bra grund behöver båda två göra en commitment, alltså visa med ord och handling att de vill satsa. Du ger upp allt, han verkar inte behöva göra något, tvärtom får han det lättare iom att du skulle bidra ekonomiskt och även ibland ta hand om barnen.
Rent krasst kan han köra ut dig närsom och där står du.
Vad är han beredd att förändra i sitt liv om ni flyttar ihop? Byta jobb eller ändra tider han är borta för att vara hemma mer? Låta dig köpa in dig i hans hus? Låta göra om huset lite så du känner att du inte bara är gäst?
Jag hade inte flyttat.
Men om han är öppen för att visa commitment, vara hemma mer etc etc hade jag kunnat fundera. Vi lever en gång, är kärleken stor kan det vara värt att chansa, givet att ni BÅDA commitar, inte bara du.

Anonym (1)

Äldre 9 Jul 10:14

#15

Anonym (osäker) skrev 2013-07-09 00:19:19 följande:

Men räcker det med kärlek? Hur kan man hålla liv i en kärlek när man inte kan träffas på tumanhand nångång? Hur påverkar det förhållandet och känslorna när jag känner jag är den enda som ger upp en massa saker i livet för hans skull medans han inte behöver försaka något alls. Såna tankar.....just nu känns det bra men hur känns det sen när man landat i vardagen. Då har jag inget kvar att återvända till.

Nej, bara kärlek räcker inte.
Det kommer aldrig att fungera när ni aldrig får tid för varann. Är han dessutom inte villig till några förändringar, då får han faktiskt sitta ensam i livet tills han vaknar upp.

Efter att ha bott med en man med barn så säger jag samma sak som andra skribenter. Jag skulle nu med facit i hand ALDRIG NÅGONSIN GÖRA OM DET IGEN!!

Gung Ho

Äldre 9 Jul 10:20

#16

TS:
Jag räds normalt inte dylika situationer. Men på samma sätt som jag skulle tänka mig för många gånger innan jag blev tillsammans med ngn utan barn, tycker jag du skall tänka dig för.
Trådarna här på FL är fulla av kvinnor som antingen gillar sin karl mindre då barnen är närvarande (för att de får mer uppmärksamhet, eller de gillar inte sin man i fadersrollen), känner obehag inför barnen eller känner att de blivit inkallade som 'hushållerskor' till andras barn. Det är väldigt svårt att förstå hur det är att ha barn om man inte har det själv. Tror också man lätt då kan bli sårad av att känna sig bortprioriterad.
Du får satsa mycket på ett kort så att säga. Kanske går att hyra ut huset (rekommenderas isf), men jobb och dagliga vänner?? Bara du kan känna hur det känns, men ser ju tydliga tvivel i din trådstart...
Lycka Till!!!

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 9 Jul 11:38

#17

Gung Ho skrev 2013-07-09 10:20:33 följande:

TS:
Jag räds normalt inte dylika situationer. Men på samma sätt som jag skulle tänka mig för många gånger innan jag blev tillsammans med ngn utan barn, tycker jag du skall tänka dig för.
Trådarna här på FL är fulla av kvinnor som antingen gillar sin karl mindre då barnen är närvarande (för att de får mer uppmärksamhet, eller de gillar inte sin man i fadersrollen), känner obehag inför barnen eller känner att de blivit inkallade som 'hushållerskor' till andras barn. Det är väldigt svårt att förstå hur det är att ha barn om man inte har det själv. Tror också man lätt då kan bli sårad av att känna sig bortprioriterad.
Du får satsa mycket på ett kort så att säga. Kanske går att hyra ut huset (rekommenderas isf), men jobb och dagliga vänner?? Bara du kan känna hur det känns, men ser ju tydliga tvivel i din trådstart...
Lycka Till!!!

Lite så känns det faktiskt....

Tessa606

Äldre 9 Jul 11:44

#18

Jag sa upp ett fast jobb och flyttade 10 mil till en karl med hus, firma och två barn, då när vi flyttade ihop hade han barn hemma förutom varannan helg. Visst tyckte jag det var jobbigt, en stor omställning men jag hade gjort samma val idag, jag bor med mannen jag älskar, han har två jättefina barn som jag ser som min familj

Det jag reagerar på i ditt fall ts är att mannen kanske får se till att vara ledig på den lilla tid ni inte har barn så att ni då kan hitta på era egna saker alternativt får han ju vara villig att anlita barnvakt när barnen är hos er, så som de flesta i kärnfamiljer faktiskt gör

Anonym (tänk dig för!)

Äldre 9 Jul 12:17

#19

Tessa606 skrev 2013-07-09 11:44:27 följande:

Jag sa upp ett fast jobb och flyttade 10 mil till en karl med hus, firma och två barn, då när vi flyttade ihop hade han barn hemma förutom varannan helg. Visst tyckte jag det var jobbigt, en stor omställning men jag hade gjort samma val idag, jag bor med mannen jag älskar, han har två jättefina barn som jag ser som min familj

Det jag reagerar på i ditt fall ts är att mannen kanske får se till att vara ledig på den lilla tid ni inte har barn så att ni då kan hitta på era egna saker alternativt får han ju vara villig att anlita barnvakt när barnen är hos er, så som de flesta i kärnfamiljer faktiskt gör

Roligt att läsa att det faktiskt finns lyckliga styvfamiljer. Jag lever själv i en sådan.

BioBonus

Äldre 9 Jul 12:28

#20

Anonym (tänk dig för!) skrev 2013-07-09 12:17:26 följande:

Roligt att läsa att det faktiskt finns lyckliga styvfamiljer. Jag lever själv i en sådan.

Jag lever också i en lycklig styvfamilj.
Vår familj har aldrig skapat några som helst problem. Vi fungerar kanon inom familjen och har gjort från början. Det har aldrig varit problem med våra interna roller eller relationer. Barnen tyckte om sina nya bonusföräldrar från början och älskar varandra som syskon.

Det har varit de yttre elementen som har varit svåra att hantera. Och det var jag inte beredd på, då jag själv är uppvuxen i styvfamilj och trodde jag hade stenkoll på hur det fungerade :) Men alla situationer är verkligen olika.

whybother

Äldre 9 Jul 12:39

#21

Nej, det är absolut inte värt det! Du har ett bra eget liv, byt inte bort det för att vara hjälpreda i hans liv. För det är det du blir. Dina behov kommer sist, efter barnens och exfruns behov. Osv.. Läs alla trådar här inne så får du se hur människor mår, när de gått in i en annans liv.

Nej, du har ett bra upplägg, skaffa en man som har ett lika bra upplägg, fast utan en havererad familj i ryggsäcken.

Anonym (tänk dig för!)

Äldre 9 Jul 12:51

#22

BioBonus skrev 2013-07-09 12:28:39 följande:

Jag lever också i en lycklig styvfamilj.
Vår familj har aldrig skapat några som helst problem. Vi fungerar kanon inom familjen och har gjort från början. Det har aldrig varit problem med våra interna roller eller relationer. Barnen tyckte om sina nya bonusföräldrar från början och älskar varandra som syskon.

Det har varit de yttre elementen som har varit svåra att hantera. Och det var jag inte beredd på, då jag själv är uppvuxen i styvfamilj och trodde jag hade stenkoll på hur det fungerade :) Men alla situationer är verkligen olika.

Skönt att veta att vi finns i alla fall. Sen är det naturligtvis inte problemfritt alla gånger, men det är det ju inte i en kärnfamilj heller. Det viktigaste är ju ändå att familjen fungerar tillsammans och att man tycker om varandra. ${#emotions_dlg.flower}$

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 9 Jul 12:52

#23

whybother skrev 2013-07-09 12:39:25 följande:

Nej, det är absolut inte värt det! Du har ett bra eget liv, byt inte bort det för att vara hjälpreda i hans liv. För det är det du blir. Dina behov kommer sist, efter barnens och exfruns behov. Osv.. Läs alla trådar här inne så får du se hur människor mår, när de gått in i en annans liv.

Nej, du har ett bra upplägg, skaffa en man som har ett lika bra upplägg, fast utan en havererad familj i ryggsäcken.

Finns sådana män då man är i 40 års åldern? Och finns det 40 åringar som är singel och utan barn så är det oftast något "fel" på dem, dvs det finns orsaker till att de lever ensamma. Fast själv är jag ju kvinna i samma situation men jag är ju helt normal

så kanske.....men det verkar svårt.,

sextiotalist

Äldre 9 Jul 12:58

#24

Anonym (osäker) skrev 2013-07-09 12:52:58 följande:

Finns sådana män då man är i 40 års åldern? Och finns det 40 åringar som är singel och utan barn så är det oftast något "fel" på dem, dvs det finns orsaker till att de lever ensamma. Fast själv är jag ju kvinna i samma situation men jag är ju helt normal

så kanske.....men det verkar svårt.,

Oj, jag känner till en hel del, som varit singlar och barnlösa kring 40, inget fel på dom, de har bara inte hittat kvinnan i sitt liv, nu är de närmare 50 och är stadgade och de flesta har barn,

Jag har också väninnor i samma situation, som varit singlar till och från, tills de passerat 40, men de hittade männen i sina liv, så nu är de flesta stadgade och har det bra.

Men jag misstänker att det finns fler av dessa i storstäderna

Tessa606

Äldre 9 Jul 13:15

#25

whybother skrev 2013-07-09 12:39:25 följande:

Nej, det är absolut inte värt det! Du har ett bra eget liv, byt inte bort det för att vara hjälpreda i hans liv. För det är det du blir. Dina behov kommer sist, efter barnens och exfruns behov. Osv.. Läs alla trådar här inne så får du se hur människor mår, när de gått in i en annans liv.

Nej, du har ett bra upplägg, skaffa en man som har ett lika bra upplägg, fast utan en havererad familj i ryggsäcken.

Visst finns det många avskräckande trådar om styvfamiljslivet, men det kan ju också vara så att de som har det bra i sin styvfamilj inte startar trådar

Anonym (tänk dig för!)

Äldre 9 Jul 13:29

#26

Tessa606 skrev 2013-07-09 13:15:07 följande:

Visst finns det många avskräckande trådar om styvfamiljslivet, men det kan ju också vara så att de som har det bra i sin styvfamilj inte startar trådar

Ja det är sant! Har man det bra så finns ju inget behov av att starta några trådar. Det är ändå skönt att vi som har goda erfarenheter dyker upp emellanåt för att visa att vi faktiskt finns, och att livet med en styvfamilj inte behöver vara ett rent helvete.

Anonym (1)

Äldre 9 Jul 15:48

#27

Tessa606 skrev 2013-07-09 13:15:07 följande:

Visst finns det många avskräckande trådar om styvfamiljslivet, men det kan ju också vara så att de som har det bra i sin styvfamilj inte startar trådar

Det ligger en hel del i det.
Men samtidigt så känner jag ganska många som lever i styvfamiljer, men ingen som är helnöjd med sin situation.

Man kan inte blunda för att det innebär problem att leva med andras barn. Barn tar tid och plats, och det är man oftast inte speciellt villig att ge dem, åtminstone inte när det inkräktar på vad man själv vill göra. Men man kan ju även ha upplägget att man lever olika liv, fast ihop. Jag har alltid satt mig själv framför hans barn och gjorde vad jag kände för när dom var där. Han däremot fick ta hänsyn till vad de ville och ev göra nåt med dem.

Sen kommer den biten man inte tänkte på alls, att det är en annan familj till viss del/stor del involverad i ens egen familj. Är samarbetet dåligt så kan den biten va nästintill omöjlig att leva ett normalt liv med.

Utan Barn

Äldre 14 Jul 10:19

#28

Jag hade inte gjort det om jag var du. Det är för många uppoffringar och förändringar DU måste göra. Till skillnad från honom. Jag förstår att han inte kan/vill flytta från den ort barnen och deras mamma bor men resultatet är att det är du som får bryta upp hela ditt liv.

Jag är 46, frivilligt barnlös och ihop med man med två äldre barn. Det har varit jobbigt nog trots att den enda uppoffringen JAG gjorde var att »öppna mitt hem« för tre i stället för en person.

Jag har f ö många manliga (och kvinnliga) tämligen normala och trevliga vänner som är singlar och barnlösa, alternativt med i stort sett utflugna barn. Så du HAR en marknad!

Anonym (nej)

Äldre 22 Jul 15:19

#29

Nej, det tycker jag inte alls.

Är det värt att satsa på en styvfamilj?

INNEHÅLL