Hur förklarar ni för den mammiga 3åringen att mamma ska vara borta...

Varför måste du vara kvar på bb? Eller vill du?

Jag har sagt att mamma kommer att vara på sjukhuset för att doktorn måste titta på bebisen och kolla så den är frisk. Nu har min 3 åring varit mkt på skuhuset själv pga av allvarlig sjukdom men hon är helt ok med idén att jag ska vara borta.

Vi sa för övrigt att när bebisen skulle ut var man på sjukhuset och hon skulle vara hos sin moster. Vi hade barnvakt i 18h sen åkte vi alla hem.

Har själv en mycket mammig treåring som fick en lillasyster i mars. Vi förklarade att man behöver åka till sjukhuset för att få bebis. Var inga problem när vi åkte in till förlossningen eftersom mormor (stora favoriten) kom. Låg sedan kvar på bb två nätter. Men vår son kom och hälsade på dagligen och var även med och hämtade hem oss. Blev inga problem med detta.

Jag skulle lägga fokus på att du måste vara där för att du ska fortsätta vara frisk då syskonet kommer ut, då blir det inte syskonets "fel" som får dig att vara borta

De förstår ju så mycket i den åldern, ni kan ju kanske ringa videosamtal då det ska sovas (eller bara vanligt samtal) samt skicka mms Så tror jag på att tanka mycket mamma innan, jag tror inte på att tvinga barnet vara med pappan utan det tror jag bara ger en konflikt (nä jag vill inte ha dig utan mamma). Ofta väljer de ju TILL någon, inte FRÅN, varav pappan (i det här fallet) många gånger duger då nöden kräver.

Lycka till

Man får väl förklara så gott det går. Min var närmare 4 när han fick bo hos moster en vecka när jag gjort en ryggoperation. Han grät när vi talade i tel och stammade i ett halvår efter det.

Glöm inte bort att köpa en present som 3åringen får när hen hälsar på sin lillebror-syster första gången. Det ska ju firas att man blir storebror-syster (så inte bara bebisen får presenter) Det har ni kanske säkert redan tänkt på... :)

Jag hann aldrig förklara det för mitt första barn, då 2 år och 10 månader. Jag åkte in till sjukhuset för ett planerat besök på spec-MVC, kramade om sonen och sade att vi ses om ett par timmar. Jag kom hem drygt 5 veckor senare med lillebror. Det gick över förväntan jättebra!

Under de här veckorna var sonen på besök på sjukhuset tre gånger och jag var hemma på dagpermission en gång (julafton). Vi pratade i telefon varje dag och det var helt underbara samtal om än inte alltid helt lätt att förstå vad sonen berättade.

 

Jag hann heller aldrig förklara för min son, var hemma med honom när vattnet gick prematurt och blev hämtad inom tjugo minuter med ambulans... Vi blev kvar två veckor på länssjukhuset ca trettio mil hemifrån. Men vi skickade bilder på lillasyster och förklarade att hon måste vara på sjukhuset för att hon var sjuk. Det underlättade att hon hade sond, eller "aj aj näsan" för sonen.  Det gick hyfsat, men sonen var väldigt separationsrädd efter det (kan jag förstå!) och han kan fortfarande prata om när mamma åkte ambulans och han bodde hos farfar och farmor, och börja gråta. För några dagar är det nog absolut ingen fara, speciellt inte om hen är med pappa.

Jag tänker att en treåring ändå är så pass stor att man kan förklara för henom vad som kommer att hända. Typ att när bebisen ska komma ut så kommer mamma och pappa åka till sjukhuset, och så kommer mamma och bebisen vara där några dagar och se till att mamma och bebisen mår bra. Ni kan ju t ex låna hem några böcker om att få syskon och läsa tillsammans.