Han lämnade fru och barn för sin mamma

ibland så sitter jag och funderar på hur orättvist livet kan vara. Nästan alla önskar sig en kärnfamilj. Vilket är få som ar idag. 
Jag själv gifte mig med mannen jag älskar, vi fick reda på att jag var gravid, kort därefter lämnade han mig. Men som varje mamma vill är att barnet har en pappa så jag bad honom komma tillbaka. Vilket han gjorde, jag var lycklig och levde mig in i hela familjegrejen. Efter bara någon månad började han neka barnet, och det var inte alls hans, vilket gjorde mig väldigt ledsen. Så att  vi tjafsade om det väldigt mycket, (han var min första). I  t8 månaden lämnade han mig igen hans mamma var allt för honom, sa han och vi betydde inget för honom. Ja, inget mer från honom, vi bestämde oss för en skilsmässa, som inte han gå igenom. Vår dotter föddes, jag hade min mamma som stöd under förlossningen. Jag blev jättesjuk och sängliggande efteråt. Tur att mamma fnns där som kunde hjälpa mig. När flickan var ca 3 månader bestämde han sig för att komma tillbaka helt plötsligt var det hans barn. Ja, jag velade lite, men tyckte så synd om min mor som var tvungen att vara hos oss hela tiden, eftersom jag var sjuk. Så jag sa ja än en gång! Vi levde ihop och hade det jätte bra, han pratade med sin mamma en gång i veckan, han tog väl hand om sin dotter och älskade mig, det kände jag. Efter ca 6 månader fick jag ideen om att åka till hans mamma för att de skulle få träffa sitt barnbarn, han ville inte men jag var ivrig. jag tyckte så synd om dem. Efter en tid gick han med på det. Men det var ingen bra ide, han blev totalt frånvarande, brydde sig verken om mig eller flickan. Vilket var väldigt olikt honom. Han behandlade min mamma som skit, efterallt hon hjälpt oss med och ställt upp. Han som alltid tyckt så bra om min mamma för hon hjälpte oss när han inte fanns där. Hmm, jag började undra vad som pågår. Han blev allt mer frånvarande, jag ville åka hem. Men det skulle vi absolut inte, hans mamma behöver pengar det måste vi ge henne först. Varifrån ställde jag frågan, vi har ju knappt några vi måste ju försörja flickan. Han blev galen bad  oss båda två att lämna stället, våra resväskor kastade han ut. Han ville ha skillsmässa vi va ingenting för honom åter igen. Jag ringde min pappa för att hämta mig och dottern, det gjorde han E la flickan i bilen utan att säga ett ord. Efter detta har jag blivit skall, jag fryser ut folk som jag egentligen borde vara mer snäll mot. Jag känner mig fängslad fortfarande, 1 år har gott snart är det huvudförhandling om vårdnaden, han har inte träffat henne sen dess. Men nu efter exakt 1 år. har han börjat söka upp mig  igen, han är jätteledsen förstår inte vad som hänt. Många berättar för mig hur dåligt han mår. Jag känner att det stämmer, för jag har dessvärre känslor kvar för honom, han var bra när han inte var i närheten av sin mamma. 
Är det någon som varit med om något liknande känner mig  ensam i världen om detta, vilket jag vet att jag inte är :((((