Svor falskt på mitt barns liv

Kära TS, du har ett starkt rättspatos, och det är en väldigt bra egenskap. Man ska inte ljuga, men ibland måste man göra det för att undvika något som är värre. 

Vi måste alla göra såna val i livet ibland.

Och nej, det kommer inte att hända ditt barn någonting, men det vet du säkert rent förnuftsmässigt, men vi blir alla lite vidskepliga när det gäller våra barn och vi kan gå över glödande kol för att skydda dem.

Din goda vän måste, prescis som du skriver lära sig att ja är ja och nej är nej och nöja sig med det. 

Ditt barn har tur som har dig som mamma som tänker på vikten av att tala sanning, men ibland måste man, precsis som du har gjort ljuga.       

Ljugit, ja, men aldrig på någons liv. Jag känner ingen som är så vidskeplig att de skulle lägga något värde vid att man gör något sådant, så det har liksom aldrig varit aktuellt. När det kommer till att ljuga eller berätta sanningar så handlar det i grunden bara om EN enda sak, och det är förtroende. Litar jag på den här människan eller inte? Om jag ändå inte litar på henne så kan hon väl svära vid vilka saker hon vill - har hon inte mitt förtroende sedan innan så kommer jag ju ändå inte att lita på att det hon säger är sant.

Och du -OM det nu skulle hända ditt barn något, så är det en olyckshändelse! Sånt händer alla barn då och då, och det har absolut inget att göra med om deras mammor har dragit in dem i besvärjelser eller inte.

För att trösta mig själv har jag försökt att leka med de ord han och jag sa. Till exempel: efter att jag hade ljugit så sa han: "svär att allt du säger är sant, på XXs liv, som du är mamma till". Han ville att jag skulle upprepa detta, vilket jag gjorde. För att trösta mig själv så tänkte jag imorse att "han bad mig ju att svära EFTER att jag hade ljugit och inte INNAN" så det innebär ju att allt jag säger EFTER min ed ska vara sanning, vilket det också var eftesom jag hade min ed i bakhuvudet. Annars hade ju han kunnat säga "svär att allt du SAGT varit sanning" och då innebär det ju att eden gäller det jag ljög om. Helt sjuk jag vet, men ett sätt att trösta mig.

Tack  Jag har lärt mig en läxa, men samtidigt är jag också arg på honom som bara inte kunde bli att lägga den pressen på mig. Och det sa jag till honom i morse. Jag kommer att bli stenhård på detta.

Jag tycker att detta låter väldigt obehagligt och manipulerande. Händer detta ofta, eller upplevde du att hans hårda sätt på något sätt var berättigat i just den här situationen?

Precis. Jag håller verkligen med dig! Vi har haft tillitsproblem men om helt olika saker. Det han pressade mig på igår var egentligen en skitsak för mig, men något stort för honom. Och eftersom det inte på något sätt är avgörande för vår relation egentligen så valde jag att ljuga om det. Det enda som får mig att må dåligt är att min son blev indragen i det hela. Jag kommer att ta upp detta med personen en gång till och även vara fräck nog att kräva en ursäkt för att han bad mig att svära på mitt barns liv. Sånt tar inte jag. När jag pratade med honom imorse så accepterade han att det hädanefter ska räcka med antingen ett ja eller ett nej. Sedan får vi se om han håller det också.

Nej, detta händer verkligen inte ofta. Det var verkligen unikt och samtidigt tycker jag inte alls att hans hårda sätt var berättigat. Det handlade om något som egentligen inte ens har med honom att göra, något jag gjort i mitt förflutna. För att vara rättvis så har även jag vid två tillfällen tvingat honom att svära på hans systrars liv  Det har känts lite normalt att kräva detta, men när det handlade om min son så tyckte jag att där gick gränsen...

Jag har med andra ord gjort samma sak. Så nu tvekar jag på detta med min rättspatos  
En grej jag inte riktigt förstod, Stårchan, var det du skrev om "manipulerande". 

Som jag förstod det du skrev, så var han väldigt aggressiv i sin ton när han tvingade dig att svära vid din sons liv, och att han sedan också mer eller mindre tvingade dig att upprepa det han sade. Jag tyckte att det lät som om han dels lade ord i din mun, dels verkade hotfull om du inte gjorde som han sa. Men jag kan ha läst in för mycket i det du skrev, eller misstolkat.

Bra att du ser att det inte är normalt att du själv ska kräva att andra svär saker vid andras liv när du inte tycker att det är acceptabelt åt andra hållet. Blanda inte in andra i era gräl.

Jag är vidskeplig ibland. Skulle inte svära på någons liv. Inte heller lägga handen på bibeln och ljuga. Hade det sedan hänt något hade jag tänkt att det var mitt fel och fått enorma skuldkänslor. Det kanske är en liten generationsfråga

It´s all in your head. Släpp det, gå vidare. Vad annat kan du göra?

Nej, han var inte aggressiv eller hotfull, möjligtvis hotfull på det sättet att han skulle avsluta hela vår relation, vilket jag inte ville pga en skitsak i mitt förflutna.

Ja, jo. Senare idag blev jag skitförbannad på honom och har planer på att ringa upp honom och skälla ut honom efter noter för att han tvingade mig att säga sådana smutsiga ord samt säga att jag tar tillbaka min svärjelse. Att han får acceptera det svar jag gav honom utan svärjelsen.

Jag är egentligen som du, bara det att jag nu gjorde nåt som gick emot mina principer och att jag nu mår dåligt över det. Försöker trösta mig själv med att han faktiskt bad mig att upprepa de smutsiga orden efter att jag hade ljugit

Jag önskar faktiskt att jag kunde känna som du, men det är så svårt då detta varit saker jag trott på hela mitt liv Jag ska försöka.

Jag har också svurit på mina barns liv, väldigt impulsivt och dumt gjort av mig. Men det var inte gentemot en annan person utan något jag gjorde med mig själv i mitt huvud där jag var rädd att jag skulle bli utpekad och avslöjad för något dumt jag gjort om det kom fram så jag svor på mina barns liv i mitt huvud att jag aldrig mer ska göra om det jag gjorde då. Jag har inte gjort om den specifika saken men en snarlik grej och är också rädd för om det kommer drabba mina barn 😭 Så jävla dumt att dra in sina barn men just så tänkte jag att det skulle vara enda sättet för mig att aldrig göra om det och det kommer jag aldrig. Men den grejen som är snarlik är jag rädd för ska föra med sig något ont. Hur stor kraft såna saker har och vad universum/Guds kraft/vilja är kapabel till vet jag inte..Det kanske händer något för att lära mig en läxa liksom? Vore ju fruktansvärt hemskt..vill bara svära tillbaka skiten och ifall något ska hända så låt det drabba mig själv i så fall! Men klart, skulle jag dö så blir ändå mina barn drabbade 😭 fuck vilken jävla ond spiral jag hamnat i..Vad tusan gör man!

Man inser att det inte finns något som heter karma eller rättvisa i världen och försöker förlåta sig själv om man inte har dödat någon.
Det tror jag knappast att du har.

Vem kan tro på rättvisa/karma i en värld där barn i förskoleålder hålls som sexslavar eller bebisar föds med tumörer? Vad har de hunnit göra för ont?

Sant det du skriver.. rimligt. Det kan man undra hur de blivit drabbade av det hemska liv när de är helt oskyldiga. 
Men sen är min man också vidskeplig, extremare verkligen! Han hoppades någon gång som liten i sitt huvud att hans moster skulle dö, varför minns jag inte. Barn tänker ju såna tankar då och då utan förståelse eller tanke på någon konsekvens. Och sen dog hon i cancer så småningom. han tror såklart att det var hans fel. Han menar då att man ska vara försiktig med vad man önskar för tragedier kan inträffa när man minst anar 🥺 Hans tro och rädsla för såna saker gör mig extra orolig såklart 

Snälla, rara du...ord är bara ord. Såklart att det inte kommer hända dina barn något. Bra att du har ett samvete men inte behöver du oroa dig för att dina ord har magiska krafter - sådant finns bara i sagor.

Tack för dina uppmuntrande ord❤️ vill ju också tänka så och tänker att det man tror blir sanning. Så tror man inte att något händer, händer ingenting 😌 jag väljer att inte lägga min uppmärksamhet och tro på det och då kommer inget ont att hända! 🙏❤️