Selektiv mutism..?

Hej
Min son fick först diagnosen selektiv mutism. Efter vidare utredning så blev det autismdiagnos.
Anna

Hej! Vad trevligt med svar! =)
Men hans selektiva mutism-diagnos kvarstår antar jag..? Eller suddades den ut..?

Jag har en tjej som fyller sju i oktober. Hon har hittills diagnoserna autism, ADHD och språkstörning. Allra första diagnosen borde kanske ha varit selektiv mutism... Men först nu lär vi oss och uppmärksammar detta.  

Fick autismdiagnosen nyligen och har inte full koll...

Vad jag förstod så togs selektiv mutism, för min son, bort eftersom SMproblematiken kunde förklaras genom autism. Blev lite förvirrad eftersom de tidigare (min uppfattning) skiljde mycket på SM och autism.

För min son så var SM den enda tänkbara diagnosen till en början. Jag kunde inte riktigt se de autistiska dragen. Men i takt med utredningen så kunde jag se att det nog inte enbart handlade om SM. Är dock inte helt överens med diagnosen (än).

Har din dotter haft diagnos länge?

Hon fick sin autismdiagnos när hon var 3,5 år, ADHD när hon var 5,5 ungefär. SM är ännu inte satt, samtalet är nytt. Nu när jag vet vad det är, inser jag att jag kunnat sätta den diagnosen på henne för lääääänge sen. Då hade vi också agerat lite annorlunda i träning och social samvaro.. Mitt tips till dig, blir att aldrig "tänka bort" SM om du själv känner att det är rätt. Tänk utifrån den problematiken, det är bara bra!

Just nu känns det lite rörigt, jag vet inte riktigt vad som är autism och vad som är SM. Antar att eftersom SMbiten kom först så har jag kvar det tänket. Under våren har hans kommunikativa förmåga utvecklats, den är långt i från bra, men helt klart bättre.

Vad jag har förstått så är SM förhållandevis vanligt, men diagnosen är hyfsat okänd. Det var först när jag googlade runt för ca 1 1/5 år sedan som jag kom i kontakt med diagnosen. Då hade jag diskuterat sonens problematik i ca två år med BVC, barnpsykolog och förskolans resursteam. Ingen nämnde SM som en möjlig förklaring trots att det var så tydligt.

Var det SMproblematiken som du först reagerade på med din dotter?

Jag förstår inte varför man inte kan ha SM i kombination med autism. Inte för att diagnoserna är viktiga, men sättet att jobba med barn med SM kan kanske skilja sig från barn med autism. Jag kan ha missuppfattat det hela. Utreder ni för SM eller förklaras det genom autismdiagnosen?

Egentligen var det kanske autism/ADHD jag reagerade på allra först, såsom i den påtagliga intensiteten redan första året. Hon är en glad men väldigt intensiv och bestämd tjej! =) Sen, språket kom inte igång. Eller rättare sagt, hon pratade massor som 1,5-åring, men bara substantiv - hon kom aldrig igång med att bygga meningar. Hon är snart sju och språket är fortfarande en stor utmaning. Jag tror att hab såg autismen tydligast när vi kom till utredning, och trodde att språket var sent som en konsekvens av den diagnosen. Sen när språket inte lossnat trots att det funkar väldigt bra med många andra saker, så började de inse att det kanske är något mer specifikt bakom den biten - så då började vi prata språkstörning. På mitt initiativ det också. Nu har språket ändå lossnat ganska mycket (efter andra logopediska tekniker, sensomotorisk träning, och lyssningsträning i kombination med Floortime)- det är grammatiskt tokigt och hon har svårt att hitta rätt ord, men det är stor skillnad jämfört med för ett år sedan. DOCK, trots att hon pratar nonstop (!) hemma och för riktigt bra konversationer nu, så skulle hon aldrig yppa ett ord i klassrummet tex. När jag tog upp det - igen - och började prata både om SM och om hur extremt stor skillnaden är så hakade logopeden på. Men vi hann precis ta upp diskussionen lite, och sen gick hela teamet på semester... =/

Grejen är väl det, att den där riktigt extrema urskiljningen socialt sett har funnits hela tiden. Hon har alltid varit en person med oss här hemma, och en helt annan med andra. Ingen annan får veta hur fantastisk hon är. Fortfarande är det så. att hon kan var helt knäpptyst ett helt besök av mormor eller morfar, gå undan och vara helt nervös. Ibland, när det är mindre fokus på prat och mer fokus på bara bus, då kan det lossna lite. Eller om mormor är på besök en längre stund, några dagar. På skolan leker hon bäst med de tystare barnen, och bara nåt barn i taget. Nya personer är hon liksom livrädd för, buslek i grupp går heller sällan men om det inte är nåt prat alls och det sker ute där ljudet är mindre intensivt kan det gå. Vi har pratat massor med förskola och skola om just det, att hon inte har möjligheten att utveckla den sociala biten och språket om hon inte är fullkomligt trygg, men de kunde nog aldrig förstå det. Hon har också jättesvårt för att sortera intryck och svårt med auditiv perception, så det blir bara kaos för henne om det är fler på en gång. En-till-en kan det fungera jättebra. Men även om hon pratar med kompisar, så är nivåskillnaden på talet milsvid jämfört med hur det är hemma. Precis före sommaren berättade assistenten att ett klasskamrat hört henne säga ett ord till en kompis, och kommenterat "men, hon KAN ju prata - det trodde inte jag!" Det säger ju en del... VI är så invanda i det  (anpassar hemma efter det, åtminstone till stor del) och hon har ju så pass omfattande problematik i alla fall, att vi liksom inte tänkt i de här banorna. Det var först när jag började läsa om separationsångest för lillebrors del, som jag snubblade över selektiv mutism. Allt jag läser, stämmer ju helt exakt. Hon fyller kriterierna med råge, det ena som skulle kunna vara något att fundera över är ju hur mycket autismen och språkstörningen ändå påverkar. Men enligt logopeden (som har en del erfarenhet av SM) så har just den problematiken inte specifikt med autismen att göra. Språket kan vara sent, och de kan välja vilja de vill prata med. Men den totala oförmågan att tala/kommunicera i flertalet sociala situationer, när det i andra där hon är trygg fungerar helt bra, det är SM och ångestgrundat. Då barnens pappa har Aspergers och ångestproblematik borde vi ju sett det tidigare, men det är liksom normen här hemma... =) Dock, är lillebror (5 år, med autism och dyspraxi, som är nästan helt ickeverbal hittills) betydligt mer benägen att be andra om hjälp och sånt där - sånt som tjejen ALDRIG skulle göra. Någonsin... om hon inte är helt trygg med personen, och situationen är ok. 

Det som är väsentligt för oss, och för andra i liknande situation tänker jag... det är att det ju är lite skillnad i bemötandet. Även om barn med autism behöver steg-för-steg-ökning när det gäller saker, och även om beteendeterapi är poppis för båda grupperna - så bör det vara skillnad i hur mycket man "pressar" eller vad jag ska säga. Vi har aldrig pressat på det viset ändå (vårt team har varit bra, och när vi haft handledare utifrån har vi sagt ifrån rejält), men man försöker ju locka fram mycket. På förskolan hade vi svårigheter med resursen, hon var rätt "IBT-duktig" och promptade mycket, men det blev helt tokigt för tjejen fick aldrig chansen att själv hitta sina ord i sociala situationer. Att ge det utrymmet är naturligtvis JÄTTEVIKTIGT även för barn med autism (och en del av IBT, förstå mig rätt) men det är ändå en nyansskillnad. Jag tror att skolan kommer ha mer förståelse för problematiken i höst, i och med att vi pratar ångest. Här stoppar det ju inte med bara talet, all ickeverbal kommunikation faller lika hårt i stort sett. Dock, vet jag inte om hon kvalificerar för social fobi vilket många med SM tydligen gör. Hon är ju otroligt social när det är "rätt anpassat". Vi valde ganska tidigt Floortime, just eftersom det gav en bättre grund för den mesta träningen av kommunikation och språk för henne - utan krav och med fokus på lek och samvaro. 

Det är sorgligt att jag inte visste tidigare. Jag känner tydligt att jag ändå kommer ändra mitt förhållningssätt och mitt bemötande i ganska många situationer. Jag känner också att jag har betydligt bättre koll nu.
Sorry för romanen... =) 

Hej!
Jag har en son som blivit diagnostiserad SM. Men han har även fått diagnosen Asperger, vilket varken jag, pappan eller övrig släkt och vänner kan hålla med om. Han uppfyller egentligen inte kriterierna för aspergers syndrom, vilket förbryllar oss mycket.  

Selektiv mutism stämmer så otroligt bra in på honom. Om man läser om alla symptomen och hur det kan gestalta sig och hur man blir i sitt sätt, så är det som om det var honom man pratade om. 

Vi har ständiga möten och brevkonversationer kring Aspergers syndrom där man inte kan eller vill svara på våra frågor kring utredningsteamets bedömning. Vi har efter flera månaders möten och brevskrivande äntligen fått svar på vilka kriterier han bedöms uppfylla. Och flera av dessa är helt enkelt inte sanna, vilket gör oss både upprörda och ledsna......, för vi är oerhört angelägna om att han ska få rätt hjälp. Det är dessutom viktigt att så snabbt som möjligt behandla just selektiv mutism för att nå framgångsrika resultat. 

Annie S, du skrev att du inte är överens med diagnosen än!!! På vilket vis och vad är det du inte tycker stämmer? Tänk om det inte stämmer? 

Kak2 

Hej. Min dotter är 17 år och fick diagnosen Aspergers syndrom och Adhd när hon var 11 år. När hon var 12 år började hon på en skola för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Skolläkaren där sa då att min dotter även har selektiv mutism. Hade aldrig hört det tidigare men det stämde absolut in på henne, men hon har aldrig fått någon behandling för det. Visste inte ens att det fanns.. Floortime vet jag inte heller vad det är? Vad innebär det och vem/var har hand om den terapiformen(?)?

Selektiv mutism är en ångestproblematik, så visst kan man jobba på precis hur man bemöter barnet och jobba på ett förhållningssätt som stimulerar barnet att använda sitt tal. Fråga en logoped! 

Floortime är en lekvariant för små barn med autism, funkar väldigt bra för det här syftet. För ett äldre barn finns Floortalk, vilket det skrivs mindre om. Samma grundtanke som Floortime dock, lite att jobba helt kravlöst och lustfyllt efter barnets initiativ typ.