Börjar bli riktigt arg på min sambo som jag känner bortprioriterar sina barn.
Lade tråden här eftersom det är den rollen som jag har. Lever med min sambo sedan sex månader tillbaks men vi har varit tillsammans längre.
Känner att jag måste ventilera det här eftersom jag inte kan ta det med min sambo utan att det blir fel. Han har två underbara flickor som börjar komma in i tonåren, den ena bor här vv och den andra vh. I början när vi träffades var han väldigt snabb med att vilja introducera mig för dom men jag backade. Dock så klickade jag med båda tjejerna direkt när vi väl träffades, aldrig varit några problem utan min roll har varit som en äldre vän, mamma har dom redan och hon gör ett grymt bra jobb.
Sakta men säkert har jag dock reagerat på att min sambo negligerar dom och inte riktigt håller vad han lovar. Han vill att jag ska vara med på alla aktiviteter trots att jag försöker stötta honom till att umgås med barnen på tu man hand.
Ibland lovar han att han ska ta med dom ut och bada dagen efter, för det mesta blir det inte av för att han ligger och slöar istället. Själv jobbar jag heltid så hinner inte alltid men räddar upp situationen ibland genom att åka själv med tjejerna, speciellt med den yngsta som inte hunnit bli tonåring än. Det skär i mig ibland när jag tycker att han är väldigt vass och hård i tonen mot dom, det är han mot mig med visserligen men som vuxen kan jag hantera det.
Sista månaden har allt eskalerat i samband med att flickorna varit här hela sommaren och han har semester, istället för att han hittar på saker med dom så bjuder han över sina killkompisar på grill och alkohol i massor var och varannan kväll. Han ligger bakis sedan hela dagarna, hela miljön hemma är ett slagfält. Igår tappade jag humöret totalt, den äldsta flickan fick ett gråtanfall och hyperventilerade. Skrek att hon var så ledsen på sin pappa, mitt hjärta krossades totalt.
Har bråkat med honom om det här när flickorna inte hört, han förstår dock ingenting för att sedan lova bättring. Vilket inte sker. Han är en sådan man som ställer upp för alla andra runtomkring, men vi som står honom närmast struntar han i. Jag kan ju lämna det här, men det kan inte barnen göra. I min roll som pappas flickvän står jag dock väldigt handlingsförlamad, har inga egna barn heller så vore tacksam för råd och tips om hur föräldrar och styvföräldrar tycker att jag ska göra. Har ingen kontakt med mamman så vet inte om jag bör prata med henne.
Beklagar att min text blev så lång och rörig. Tack på förhand..
