Flator: Visst kan ni få bära er partners genetiska barn!

Vilken bra grej. Visst är det konstigt att vi inte får göra det i Sverige. Det visar på en ambivalent syn på föräldraskap och biologi tycker jag!

och diskriminering!
DU får ta emot din partners könsceller, men INTE DU!

SMER (statens medicinsk-etiska råd) ville ju tillåta detta och frivillig surrogatmödraskap i sitt betänkande till regeringen, men alla från Livets Ord till Sveriges Kvinnliga Läkare gal ramaskri och skrek att det var ett kvinnoförnedrande förslag och att kvinnors kroppar minsann inte är några behållare. *suck*

Det blir väl ändå verklighet om en 10-15 år, men vem har tid att vänta medans de får huvudet till spiken.

Sen att den här behandlingen inte blir landstingsbekostad kan jag väl förstå, det är en dyr behandling, och man kan ju få barn betydligt billigare än så, men för vissa är det värt de pengarna. Låt dem göra som de vill med sina egna celler tycker jag. Allt de vill är ju att få ett barn att älska.

Tack för informationen! Så alla dessa kliniker i Polen, Finland osv sa nej? Vi har precis mailat dem alla för att fråga.
suck.

Sossatina, om du orkar, kan du berätta vilken orsak olika länder hade? Polen, Spanien osv.

Vilka summor rör det sig om för ett IVF där man både donerar ägg till en främmande kvinna och till sin partner? Ungefär? Man får ju liksom räkna med att det kan floppa också, att man inte blir gravid och inte får några embryon till frysen.

Det var ungefär två år sedan vi fråga runt, så jag minns inte längre varför alla sa nej, det viktiga var liksom att dörren var stängd där. Men om jag minns rätt så var det så här:
Spanien - donatorn måste vara anonym. Man får alltså inte ta emot ägg från sin partner, som ju då inte är anonym.
Ryssland - man var tvungen att vara gift. och homosexuella äktenskap erkänns inte.
Polen - ej tillåtet för homosexuella.
Lettland/Riga - här minns jag faktiskt inte orsaken. Jag blev rekommenderad AVA i både Finland och Riga av RFSL, men jag minns bara att vi fick nej på båda ställena. AVA Finland rekommenderade i sin tur sin lettiska systerklinik, men inte heller de kunde hjälpa till. Lite dålig koll på sin egen organisation alltså.

Oj, låt mig räkna... £500 för donatorn. £500 till för mediciner för den mottagande partnern. £850 för sperman. £500 för frysning och ett års förvaring av embryon. £1000 för Frosen Embryo transfer.

Om det blir för få ägg, såatt det bara räcker til len person, får man välja mellan att antingen behålla dem själv, och då betala fullt pris, ca £6000, eller att ge dem alla till den främmande kvinnan och istället få ytterligare en "kostnadsfri" IVF, dvs, samma utgifter igen. De £500 som donatorn betalar är administtrationsavgifter, medciner och själva IVFen är kostnadsfri, som de ser det.

Vi hade oxå lite problem att läsa deras prislista.

Okej. Ungefär 35 000 kr då med frysning ET och ett FET. Helt ok. Vet ni vad de har för krav på äggdonatorn oså? Har ni själva fått barn på detta vis? Om ja, gick det bra? Vad var eventuella komplikationer? Fick ni kortison vid ET? Jag kan givetvis gå in och läsa själv också på deras hemsida, men det är alltid intressant att höra från någon som själv har varit i situationen.

Ja, ca 35.000 om man räknar med att det går två försök innan man lyckas, och det är nog lika bra.

Vi har precis genomfört vår första IVF, men embryot fäste inte, så vi får göra en FET. Vi donerade inte till främling, eftersom min partner, som står för äggen, är adopterad. Då får man inte donera till främlingar, eftersom de inte kan spåra genetiska sjukdomar. :-/
Vi fick inte kortison vid ET, däremot ett koppel kvinnoliga könshormoner som skulle hjälpa kroppen och underlätta för embryot att fästa.
Min partner drabbades av en mild form av överstimulering, OHSS, och mådde rätt dåligt under två veckor efter äggplock, men fick bra hjälp av klinikens personal.
Krav på äggdonatorn är ganska allmänna; man ska vara frisk och genetisk fri från diverse sjukdomar. De kräver en massa blodprover för att bevisa att man inte har HIV och klamydia etc, att man är immun mot Rubella (röda hund) och nån analys av ens kromosomer. Kraven på donatorn är individuella tror jag, de har en lång lista på olika blodprover och de rödmarkerade vilka prov de ville att vi skulle ta. Dessa prov kan man göra på plats, sparar en jäääkla massa tid, men är ju dyrare än att göra i sverige. En del prover gör man inte ens i Sverige på friska personer utan medicinska indikatorer, så de måste man göra i Storbritannien. Sen får man fylla i en massa papper och intyga att man inte lider av allt från albinism (!) till diabetes och fyrtioelva syndrom man aldrig hört talas om. Det är en tidsödande process, så har du pengarna skulle jag rekommendera att du gör alla prover på plats i england! Se det som att ni ändå sparar pengar genom att donera, och dessutom får en dröm att gå i uppfyllelse fortare. Om man har möjlighet alltså. Alla har ju inte 40.000 i bakfickan.

Okej. Tråkigt att det inte fäste... Jag och fru har genomgått två fulla ivf:er, det är långa behandlingar och inte så kul alla gånger. Men sista försöket funkade och nu är vi i vecka 10. Känns overkligt. Vi har pratat mkt om att skaffa barn genom att min fru donerar ägg till mig, just för att hon helst inte vill bära barn. Men frun är glutenintolerant (celiaki) och det nedärvs med 10%. Jag har mejlat dom men har inte fått nåt svar än. Anywho...Så jag blev jätteglad av din tråd här :) det har liksom inte varit läge att göra nån research än, eftersom vi skulle göra första barnet på Sahlgrenska gratis. Hoppas det funkar nästa gång för er!

Detta är precis vad jag och min tjej vill! Jag har dock en undran över hur det blir med det juridiska föräldrarskapet hemma i Sverige? Någon som vet? Håller tummarna för er

Det beror på om ni är ett samkönat par eller olikkönat (trans) och om ni är gifta eller ej.
Samkönade par måste göra en närståendeadoption (ja, av sitt eget biologiska barn!) oavsett om ni är gifta eller ej. 

Är din partner en transkille finns ju en liten möjlighet att det juridiska könsbytet sker under graviditeten, så att han får sitt manliga personnummer innan barnet föds - i så fall räknas han som biologisk man och antas automatiskt vara biologisk far till barnet. Om ni är gifta vill säga. Om ni är ogifta måste han bekräfta faderskapet.

En klinik i Island verkar vara ganska aktuell och har läst en del om det. Någon som fått barn den här vägen?