Jag vill inte leva mer i denhär kroppen.
Hej i sommarvärmen!
Jag hade hoppats att någon där ute skulle vilja orka lyssna på mig lite. Jag är en tjej på 23 år och har pojkvän sen 5 år ungefär tillbaka, vi har bott ihop ett år nu. Och vårt förhållande går bara utför.
Jag lider sen några år tillbaka av sjukdomen Vestibulit, så sex händer inte allt för ofta. Jag har sökt hjälp för det här hundratals gånger men min smärta består. Ibland har det gått någorlunda bra men för det mesta gör det bara ont. Detta har bidragit till att jag inte är sugen på nått, inte pussar eller kramar. Jag känner mig väldigt värdelös som kvinna att jag inte kan ha sex och jag tänker varför pussas och bli upphetsad men efter de gå det inte att göra något mer.. Jag vet att det låter dumt men det är så det har blivit. Jag har dragit mig undan mer och mer från min sambo, och i början tyckte att han att det var okej men nu märker jag och vet att han tycker det är sjukt jobbigt, han tycker vi är som kompisar bara. Och det sårar mig något hemskt fast jag vet att det är jag som gör det.. Han har helt förståelse över min situation med sex men tycker att vi i alla fall kunde ta på varandra nån gång och visa någon slags kärlek.
Jag är mycket deprimerad med, har varit sen tidig tonåring. Har alltid känt mig utanför, aldrig trivts med min väldigt smala kropp som jag har blivit mobbad för under många år och i nuläget är jag arbetslös vilket tär en del med på förhållandet. Min sambo står för alla utgifter i princip och tycker jag tar för givet att han ska betala allt. Jag gör verkligen inte det med vilje och skulle så gärna vilja ha ett jobb men det har varit tufft. Och mitt självförtroende är så kasst och jag tänker på självmord flera gånger i veckan. Jag har gått hemma en lång tid och har skjutit alla mina nära ifrån mig och umgås enbart med min kille..
Jag är väldigt nojjig med allting, är super renlig av mig med och ödelägger en massa tvål varje dag och det är också en till anledning som tär på förhållandet. Jag är så kontrollerande och vill gärna att min kille med ska vara lika renlig som jag vilket gör att jag bevakar minsta lilla grej han gör.
Jag låter som världens hemskaste flickvän men det är jag inte, jag har bara dragits med i min depression och låter mina tvångstankar styra mitt liv.
Jag vill kunna ha sex, vara glad, ha ett jobb, slippa tvätta händerna 50 gånger om dagen och framför allt vara lycklig med mig själv.
Jag dra mig mer och mer mot att ta mitt liv, vilket har cirkulerat i mitt huvud sen jag var 14 år. Vill inte förlora min pojkvän men det känns som han har gett upp nu, han sa innan idag att han kände att det inte funkar mer. Han är irriterad hela tiden och det gjorde mig så ledsen först men jag förstår honom nu, vad han gå igenom men jag vill verkligen lösa allt. Men det känns som det är hundra fel på mig, vad ska jag börja.
Jag har gått till en psykolog för ett bra tag sen men det hjälpte inte mig så mycket, borde väl söka ny hjälp.
Usch förlåt för den här texten, har svårt att sätta ihop det bra. Så många problem. Hoppas någon orka läsa..