sömnfråga

hade varit mysigt om man kunnat gosa men hon vill inte det

Jag kanske får vänta tills hon är redo då

På bvc hävdar de att hon nu är så stor att hon gör saker av vana, t.ex äta på natten.Men jag vet inte...

Fast det där med att gnälla, rulla runt etc. kommer ju och går i perioder. Ibland är det svårt att somna, och ibland lättare. Man får anpassa sig och vänta in.
Vi har varit konsekventa med att ligga bredvid sonen och natta, oavsett om han har gosat in sig och varit jättemysig, eller om han har studsat upp och ner och skrattat, eller snurrat runt som en propeller, så har vi legat lugnt bredvid. Till slut har han lugnat sig och somnat.
Och är ni säkra på att hon verkligen är tillräckligt trött? Har hon ett tillräckligt långt vakenpass innan nattningen?

Hon är ju med andra ord dessutom mitt i separationsfasen, och jo hon är en pytteliten bebis fortfarande. Det är helt galet att förvänta dig att du mitt i den värsta åldern någonsin ska kunna vänja henne att somna utan din hjälp! Det är ju nu de har som allra mest behov av det! Efter att separationsfasen är över kommer sådant som insomning och nattsömn generellt lugna ner sig avsevärt!

Det är jobbigt i den här åldern, nästan alla bebisar strular extra mycket med sömnen just vid 8 mån. Oavsett hur bra eller dåligt de brukar sova annars.

BVC resonerar helt tossigt med tanke på att ett sådant beteende mitt i separationsfasen bara lär din bebis att det inte går att få den närhet och trygghet som bebisen så väl behöver just nu. Är det verkligen vad du vill att din bebis ska lära sig? Att det inte är någon idé för de grundläggande behoven kan ändå inte tillfredställas av dig? Varför är det något dåligt att de lär sig att någon faktiskt lyssnar och bryr sig när de skriker, skriket är trots allt deras absolut sista sättet de kan förmedla att något känns fel.Ja i viss mån är det formodligen möjligt att de kan påbörja utvecklandet av vanor, dvs något som kan liknas vid en begynnande vana så småningom. Men precis som jag skrev är de till största del fortfarande behovsstyrda och behovet av närhet, fysisk värme och trygghet är det mest primära och det viktigaste behoven de har! Det är ingen vana som är inlärd, utan det starkaste medfödda behovet de har.

Roja22-
Våra barn har inte blivit lugna av att vi är bredvid dem i sängen då de skullat somna. De har somnat i egen säng, men med oss närvarande, i rummet pysslandes m ngt annat eller utanför småpratandes med varandra eller i telefon.

Att somna är ngt av det naturligaste i världen. Man gör det varje dag i hela sitt liv. Att kunna göra det av sig själv och med ett lugn i kroppen är viktigt tycker jag, det är en gåva till barnet att lära det det. Eller lära o lära- ge det den trygghet som behövs redan under dagen o i kvällsstunden. Då är det inga problem när man sen skall somna på kvällen. Det är ett avsked, javisst, men vi ses ju igen imorgon.

Jag vill inte skapa en massa beroenden hos mitt barn- att det tex MÅSTE pilla i mitt öra/ha mig tätt intill/höra på en viss saga för att kunna sova. Det är att lägga tryggheten utanför barnet istf i barnet själv.

Jag tycker även att jag som förälder till flera små barn inte har tid eller lust att ligga hos dem varenda kväll tills de somnar. Ibland gör jag det för att det är mysigt, men inte för att det är nödvändigt för att de skall känna sig trygga.

Om vi sover borta är det en annan sak. Då ÄR de inte lika trygga. Men hemma bör de vara det anser jag. Och det är de också.

Om ett barn är ledset, då tröstar jag det. Men ett barn skall inte vara ledset när det somnar, då är ngt annat fel.

Ibland är hon tillräckligt trött, ibland har vi nog försökt lite för tidigt måste jag erkänna och ibland har hon kanske hunnit bli lite för trött. Men det verkar inte spela så stor roll hur trött hon är förutom att det ibland tar längre tid när hon inte är tillräckligt trött

Hon har varit så här mer eller mindre sen hon var 3 månader och jag förstår att det är en extra jobbig period för henne nu. Försöker inte för mycket få henne att somna själv, frågan från början var ju när andra fått sitt barn att somna själv, vet att det inte måste ske just nu.

Det är svårt att veta vem man ska lita på, finns så många åsikter här och hur vet jag om någon här har mer rätt än bvc egentligen? Fast jag håller inte alltid med bvc 

Lite så tänker jag också, vill inte heller att hon ska vara beroende av en viss sak för att kunna somna. Men frågan är hur man får barnet att vilja och kunna somna själv. 

Hur fick ni era barn att somna själva? Det var det jag var ute efter, när fick ni era barn att somna själva och gjorde ni något speciellt

Den här diskussionen blev visst inte vad jag väntade mig, ville inte diskutera att kunna somna själv eller inte. Mer undrade när andra barn började kunna somna själva och om det fanns något man kunde göra för att hjälpa dem på traven och hur andra sövde sina barn i den här åldern

För en del barn är det särskilt känsligt att man måste pricka precis när de är lagom trött, många brukar kalla det för "sömntåg". Om man missar tåget så är det supersvårt att få bebisen att somna! Så småningom brukar ett nytt sömntåg komma, men tills dess brukar det bli en hel del skrik, gnäll och bök... man får lära sig att bli extra lyhörd för de där subtila signalerna eller så lägger man helt enkelt upp ett superspikat schema om bebisen godtar det och har så pass regelbundna tider att det faktiskt funkar (i vårt fall har de varit så oregelbundna och äldsta svarade extremt dåligt på ett tidsschema när vi provade det så den idén gav vi upp väldigt snabbt). 

Om du känner så... strunta då i allt och lita bara på din bebis! Hon vet vad hon behöver. Det är faktiskt inte svårare än så...

Allt annat är bara nojor och oro som kommer från åsikter utifrån, sådant du hör från BVC, från bekanta, familjemedlemmar, eller här på FL osv, som stör det din bebis egentligen försöker förmedla till dig gällande vad som får henne att må bra. Hade du inte hört att "det är inte bra att vänja dem vid närhet, ajjabajja, dåliga vanor" osv osv osv. Då hade du aldrig haft de här funderingarna och tankarna öht.

Som du märker så gör vissa det redan från födseln, medan andra behöver väldigt lång tid på sig. Och det beror inte att man som förälder gör rätt eller fel, det är bara korkat att klappa sig för bröstet och tro att det är ens egen förtjänst att ens nyfödda spädbarn somnar ensam eller somnar utan hjälp och fysisk närhet. Det är medfödda , biologiska arvsanlag som avgör, det är inget som går att styra öht.

Visst du kan med tvång helt enkelt förvägra din bebis den närhet och trygghet som just din bebis behöver, det finns absolut hemska människor som gör det redan när bebisen är nyfödd. De får helt enkelt ligga och skrika, punkt slut. Men det är vare sig särskilt humant eller trevligt, och framförallt så tar bebisen allvarlig skada av att bli behandlad så.

Så detta med att "hjälpa på traven" existerar helt enkelt inte. Det handlar om den biologiska mognaden hos varje enskilt barn. Och de flesta barn somnar inte utan hjälp eller fysisk närhet när de är 8 månader. Det är undantagsfallen som gör det. Sedan hur man söver dem brukar var och en få anpassa till vad som fungerar bäst för stunden och bäst för bebisen, samt en själv naturligtvis. Vi har gillat att ligga intill dem och buffa/tassa på dem. Det har varit enkelt och vilosamt, man slipper gå runt och belasta ryggen, man slipper sitta och vagga, man slipper gå upp och gå runt. Man behöver inte ens lyfta upp bebisen ur sängen, man går bara dit och buffar om bebisen vaknar. Samsover man är det ännu lättare (vilket vi gjort i separationsfasen). En hand på magen/sidan/rumpan halvt i sömnen och bebisen sover igen. Ammar man inte så är väl detta förmodligen det absolut enklaste och bekvämaste sättet att som förälder söva sin bebis. Enligt mig då. Men buffning kanske inte alls fungerar för andra. Pilatesboll är också poppis att sitta och guppa på med bebisen, det avlastar ryggen om man känner att det annars blir jobbigt för kroppen. Det viktiga är ju att man hittar något som fungerar för en själv! Inte vad alla andra gör.

Så jag tror du behöver sluta fundera så himla mycket och sluta lyssna på alla kommentarer till höger och vänster som uppenbarligen gör dig väldigt osäker. Lyssna på ditt barn istället, det är det enda som behövs!

Jag har börjat lägga barnen själv från ca två månaders ålder. Alltså lagt dem i sängen (eller vagnen) just i rätt tid för sömn, tycker precis som skogsvittrer skriver att man får bara lyhörd för "sömntåget". Prickar man in det så somnar barnet lätt när man lägger det ner.

Sömntåget kommer när barnet har varit vaken 1-2 timmar (olika hur mycket de orkar o när på dagen) och är mätt. Jg märker att barnet är oroligt, lite gnälligt, spänner sig, vrider sig mkt. Då ger jag bröstet för att ge det en sista chans att äta innan sömn. Ofta blir barnet irriterat, vill inte ha bröstet, men tr gärna nappen. Då vet jag: sömndags.

Jag lägger i vagnen o gungar den tills barnet sover. Vaknar det till så gungar jg det till sömns igen, pratar lugnande, vyssjar. Kan det inte somna om men ändå verkar trött (dvs är gnälligt trots att det kanske redan sovit 45 min), ammar jag igen o lägger sen direkt för ny sovstund. Särskilt i denna värme kan det behöva läskas lite av mjölk emellanåt.