Hur F-n ska man göra?? (Långt)

Som jag ser det är det orimligt att kräva att en 5 åring ska lämna sitt 9-åriga syskon ifred på det sätt som ts sambo vill att hon ska göra. Jag håller med om att 9-åringen inte ska behöva ha henne i hasorna hela tiden och det kan göras på olika sätt. Men jag tror det kommer uppstå situationer där 5-åringen säker 9-åringens kontakt. Så i ts ställe så skulle jag fråga: Vi/jag kan försöka få x att låta y vara ifred men det kommer i nuläget inte gå att hindra x från att helt och hållet störa y. Och därefter se hur vad sambon svarar.  

Har ni bott tillsammans länge? Eller kan man hoppas på att det ska bli lättare när barnen får vänja sig vid varandra och alla liksom har hittat sin plats i familjen?

Men det viktigaste är att tänka bort det där med dina och mina barn och försöka se dem som vanliga syskon. Jag vet att det är lätt att säga men svårt i praktiken, men man får försöka att inte visa precis hur man känner inom sig.
Det är ju så himla känsligt, och det är naturligt att reagera inombords när någon annan tar ens eget barn i upptuktelse. Det är inte alls bra för 9-åringen att hennes pappa reagerar som han gjorde.

Fy tusan vilken barnslig man du verkar ha, TS!

Tycker att det verkar som att han ser sin egen dotter som en oskyldig ängel och att allting är din dotters fel.

Som jag ser det så behöver han få upp ögonen för hur hans flicka beter sig och inse att hon inte är ett oskyldigt offer i det hela (vilken 9-åring är det?) och faktiskt sätta ner sin fot mot henne.

Tycker att ni båda (om ni fortfarande vill satsa på ert förhållande?) i lugn och ro ska diskutera hur ni ska hantera de konflikter som uppstår mellan barnen.

Din dotter ska inte behöva få skulden för allt, hon är fem år (och garanterat inte oskyldig alla gånger, men det är inte flickan som är nio år heller!).

Nio-åringen verkar däremot ha kommit på ett väldigt bra sätt att få sin far att agera precis som hon vill för att hon ska få sin vilja fram.

Som någon ovan skrev så kan ni ju fundera på och diskutera hur ni skulle ha agerat om alla barnen varit era gemensamma och utgå ifrån det.

Du skriver att ni diskuterat skaffa ett gemensamt barn, hur skulle ni agerat då? Tycker han att ni skulle separerat då också över en sådan här sak?

Den som bör ta tag i sig själv här är mannen ifråga; han bör fundera på sitt eget beteende och hur han ska få bukt med _sin_ dotters agerande.

Att börja skrika över vilken stol man ska sitta på eller säga att man ska äta på golvet och därefter springa ut på altanen hade jag inte ens accepterat från min tre-åring. Hade definitivt inte gått ifrån bordet och sprungit efter ungen innan jag ätit eller låtit ungen sitta på en annan stol än den som blivit utsedd heller?

TS,
Det första jag kommer att tänka på är mina kompisars två hundar. I ett par års tid har de skällt på den yngre hunden för att han på kvällarna har kommit infarande i vardagsrummet och skällt och sprungit runt. Ända tills de av en slump såg hur det gick till ute i hallen (genom en spegel), den äldre hunden petade på den yngre om och om igen tills den yngre fick nog och for in i vardagsrummet för att få stöd hos människorna.

Det låter helt enkelt som att den äldre flickan hos er låter den lilla vara med ibland och inte andra gånger vilket är förvirrande för den yngre flickan. Plus att den äldre vet att så fort hon använder orden "får inte vara ifred" så får hon sympatier medans den yngre får ovett. Den äldre spelar ut er andra mot varandra och får som hon vill.

Det där är ett helt normalt scenario som utspelar sig i varenda hem med fler än ett barn
Även om de varit era gemensamma barn allihop så finns det alltid rivalitet och svartsjuka, det känns lite som att 9-åringen har varit "pappas flicka" men nu finns det en flicka till, överhuvud taget ett barn till som inte funnits där innan.

Du säger att ni varit ett par i två år och redan förlovade i ett år, det har gått fort!  Nu planerar ni dessutom gemensamma barn, är det verkligen nödvändigt om situationen ser ut som den gör?
Din sambo verkar ha svårt med att se situationen ur allas synvinkel och försvarar sin dotter och rättfärdigar hennes tjurighet, det är ingen vidare utgångspunkt om ni ska ha gemensamma barn också. Hans barn sedan tidigare kommer fortfarande vara "hans" barn och ni blir inte mer "familj" bara för att ni skaffar ytterligare barn. Finns inte familjekänslan där från början så kvittar det.

Hela den här situationen att sitta på semestern i en hyrd stuga och inte kunna prata med varandra, inte äta ihop och den ena försvinner iväg ut och den andra sitter på altanen och tjurar???
Ni behöver bygga upp er relation på ömsesidig respekt och  våga prata om hur ni ser på  er familj och hur ni ska jobba på den. En familj är som att driva ett företag, det går med vinst ibland och med förlust ibland men det kräver ett helhjärtat engagemang från alla "anställda" för att gå runt...

Hjälp, jag och mina helsyskon bråkade och retade varandra till den grad att vi låg och brottades och slogs, ofta dagligen, undrar hur mina föräldrar skulle löst det egentligen, flyttad isär och särat på oss?
Jag och mina syskon, en bror och en syster, har världens bästa relation idag, vi är 41, 39 och 34 år nu.
 
Min 3-åring (flicka), är superkär i min systers son (6 år), han blir jätteirriterad på henne, hon vill sitta bredvid honom, han vill inte, hon vill leka med honom hela tiden, han tycker det är jobbigt, vi umgås mycket tillsammans, så kusinerna är nästan som syskon.
Vi låter dom reda ut det själva, man får försöka ha överseende med att 6-åringen kan låta väldigt elak, när han säger ifrån, min 3-åring kan vara som ett klistermärke på honom.
Jag tror inte min3-åring kommer fara illa av att han (6-åringen) ibland vill leka och ibland puttar bort henne och surar.
Jag och min syster blir inte osams för det, vi ser inte det som "ditt och mitt barn", vi älskar varandras barn också, vi ser dom som syskon som syskonbråkar. Småsyskon kan vara jäkligt irriterande, och storasyskon kan vara jäkligt elaka.
Det bästa ni kan göra är att försöka förstå att detta är ett normalt beteende hos syskon och INGEN av barnen kommer fara illa av detta. Däremot kommer ni, föräldrar, bli osams, om ni tar parti för era barn.  
    

Jag var äldst av fyra syskon och gud så jag bråkade med skitungarna när de inte lät mig vara ifred. Ibland var de förstås helt ok att vara tillsammans med, en liten, liten stund. De, typ, dyrkade ju mig och det är ju alltid trevligt.

Är inte alla barn på det viset? Är sambon din själv ensambarn eller vad kan vara som gör att han verkar så helt bakom flötet när det gäller helt alldaglig dynamik mellan barn som har några års skillnad i ålder? 

Mitt tips är familjerådgivning och att vänta med gemensamma barn. Det blir aldrig lättare med fler barm. Sen bråkar syskon oavsett hel, halv eller styvsyskon.

En nioåring är i en känslig ålder. Kallas väl lilla tonåren har jag för mig och en femåring kan som du skriver reta gallfeber på både vuxna och barn. Jag tror att ni måste prata med båda barnen. Men skaffa lite hjälp och tips och red ut det tillsammans.

Kan ni förebygga lite och se när nioåringen börjar tröttna och redan då få undan lilla tjejen genom att locka med något.

Kanske kan ni lära nioåringen hur hon på ett snällt sätt kan säga att hon vill vara ifred eller be er om hjälp istället för att skrika och gråta.

Lycka till!