Känner mig utanför!

Det låter som att han egentligen inte har tid för dig :-/. Tror tyvärr att han omedvetet prioriterar bort dig och du gör rätt som ställer frågan om du vill leva så för det är så det kommer se ut ett par år till kan jag tänka mig. Tror du älskar honom mer än vad han älskar dig. Prata om problemet med han är mitt tips, han kanske inte tänkt på det, att det gäller att ge och ta i förhållanden, lycka till!

Vet du, jag tycker att det låter som en normal familj. Jag och min man har två barn tillsammans. Barnen favoriserar oss i perioder och då är det bara den föräldern som gäller. När pappan är favorit så får inte jag komma in på rummet, det är bara pappa som får göra roliga saker, sen vänder det och det är jag som är favoriten. Eftersom du är styvmor så blir du tyvärr aldrig favoriten.

Och vad gäller egentiden så är det så att ha barn på heltid. Våra barn går och lägger sig vid 20 och vi vid 22, det är den tiden vi har själva om vi inte måste fixa med hemmet.

Däremot så tycker jag du ska prata med din man om att du känner dig som en gäst. Äger du delar av huset? Om inte kanske du kan köpa in dig så att du känner att du har rättigheter där?

I ts fall skulle jag kräva att sambon sa till sina barn när de säger sina elaka kommentarer till henne. En annan lösning är att säga upp sin plats som hembiträde. Ts och sambon kan diskutera hur hushållet ska skötas, vem som ska göra vad. Vissa sysslor kan barnen få, som t ex att duka undan efter sig vid måltider. Om ts sambon inte ser till att sker får han göra det.

Ett annat rimligt krav som jag tycker ts kan ställa är att sambon då och då ordnar med barnvakt så de kan få egentid med varandra,    

Tyvärr så är det inte alls samma sak att leva i en kärnfamilj där alla har sina självklara roller, som att leva i en styvfamilj där du som du säger aldrig kan vara nummer ett. I en kärnfamilj vet man då att barnet älskar en, även fastän den andre prioriteras emellanåt. Att ständigt leva så är inte kul. Och tvärtom - som bonusförälder har du inte samma kärlek till barnet som den biologiska föräldern (oftast). Det krävs inte många elaka kommentarer förrän min lust att umgås eller engagemang dalar för bonusbarnen. I och med att man inte är en naturlig del i familjen såsom man är i en kärnfamilj så krävs också mera tid mellan de vuxna för att få allt att funka är min åsikt. En åsikt jag inte delar med min man, som också felaktigt jämför oss med en kärnfamilj.

Precis som Vapor skriver så är det en prioriteringsfråga. Som förälder prioriterar man oftast sina barn framför mycket annat. Medan du som inte är förälder naturligtvis inte prioriterar hans barn lika högt. Jag förstår att era åsikter i den här frågan krockar, ni har ju helt olika utgångspunkter. Frågan är bara hur det ska lösas och om din sambo vill lösa det? Har man barnen på heltid är det svårt att hitta barnfri tid i vardagen, visst kan man ha barnvakt ibland för att göra något speciellt men knappast flera gånger i veckan. För att få små stunder kan man tex skapa en rutin där de vuxna tar en kaffe på maten varje kväll under tiden som barnen kollar på tv i ett annat rum. Eller att de vuxna tar en halvtimmes promenad varje kväll. För den där timmen ni har på kvällen kommer raskt försvinna när barnen blir tonåringar och stannar uppe sent.

Det som jag tycker är det största problemet i din situation är att barnen tillåts säga fula saker till dig! Varför säger inte pappan ifrån??? Det ingår i vanlig hyfs att inte säga sårande saker till andra. Och att din sambo tillåter detta gör att jag tror att han inte har någon respekt för dig. Vill du verkligen leva med en man som inte respekterar dig?

Nej, det låter inte alls som en normal familj. Jag flyttade också in till man sambo och hans barn och hade lite svårt att känna mig hemma i början MEN (och detta är ett stort men) min sambo har aldrig haft något emot att jag har flyttat runt saker, kollat i lådor och ändrat om och han bodde aldrig där med sitt ex. 

Givetvis är det inte ok att barnen säger elaka saker om dig och om din sambo inte förstår det och gör något åt det ska du nog fundera på om du ska fortsätta vara ihop med honom. Om han får dig att känna dig som en gäst genom att inte låta dig titta i vilka lådor du vill ka du fundera på om du ska fortsätta vara ihop med honom. Om han aldrig sätter dina behov före barnens oavsett vad det gäller ska du nog fundera på om du ska fortsätta vara ihop med honom.

Flera dealbrakers här som du ser och det är din man som är roten till problemen, inte barnen.  
 

Det är jag som känner att jag inte kan gå i lådor och se. Det känns "fel"....likadant att göra saker utan att höra med honom innan. Jag är inte helt säker men jag tror inte han skulle ha emot det. Men helt säker är jag inte som sagt....jag tror han lätt säger en sak men sedan kanske tycker på ett annat sätt om jag verkligen inte skulle fråga om lov först...

Ja, det ena ger väl det andra. En allmän känsla av att inte höra hemma kan såklart framkalla känslan av att man snokar i andras saker fastän man är hemma. Det låter hursomhelst som att du behöver sätta dig ner och prata med din man och berätta hur du känner. Eller flytta därifrån. 

I detta läge skulle jag fokusera på att inte tänka för mycket utan om jag vill ändra något i hemmet/kolla i en låda så gör jag det. Om det sedan skulle visa sig att din sambo vill att du ska be om lov för att göra dessa saker skulle jag nog göra slut, för det är ditt hem också.

låter som en normal familj åtminstone vad gäller att få tid för sig själva
men det är inte okej att barnen säger som de gör till ts
där måste pappan säga till dem
och att ts inte känner sig fri att göra vad hon vill i sitt hem
vad händer om du börjar ta för dig utan att fråga?
vad är det för lådor du nämner ?
om du betalar din del av omkostnader är du inte en inneboende utan en familjemedlem som har rätt att ta lika stor plats som de andra
det är svårt med nya familjekonstellationer...

Jag känner igen mig. Förstår precis känslan av att vara gäst och "oprioriterad". Jag bodde ihop med min karl och hans 3 barn som han hade på heltid, tonåringar, så jag tänkte de flyttar ju snart... Men nej, 2 år stod jag ut, sedan flyttade jag. Kände mig hela tiden som en gäst i hemmet. Min sambo behandlade mig som om jag var deras mamma och vi var en kärnfamilj och därför blev det fel. Om jag inte är deras mamma, ska jag inte heller låtsas vara det. Sambon var det enda som mådde bra, han hade ju en familj. Ingen av oss andra gillade läget...

TS, förstår att det är oerhört tufft.

Håller med som någon skrev, så här fungerar INTE en "riktig" familj!

När jag och min sambo träffades och blev sambos flyttade vi till nytt, vi styrde upp gemensamma regler i vårat hem och vi såg till att det alltid fanns lite tid för oss. Trots detta så fanns det enormt tuffa stunder, inte för att någon var hemskt eller odräglig, utan för att det är väldigt känslomässig situation och det tar sån tid innan alla känner varandra väl. Jag har också känt mig enormt utanför ibland, som ett hembiträde och som en främling i mitt eget hem där jag stundtals har fått trippa lite på tå och det är en hemsk känsla. Dock har vi aktivt jobbat tillsammans för att nå målet om en lycklig styvfamilj och vi har lyckats. Men att det skulle krävas så mycket och ta sån tid hade jag aldrig trott.

- Att ni bor i hans hem gör inte saken lättare för dig. Om han vägrar flytta och du nu redan har flyttat till honom är mitt råd att i alla situationer tänka "hur hade jag gjort om detta var mitt hem?" och agera därefter. Då hade du kanske rensat ut lådan eller ändrat något utan att känna, "vad ska sambon säga?" Till slut kan du förhoppningsvis känna dig hemma utan att behöva anstränga dig. 

- Att barnen få uppföra sig så mot dig är helt oacceptabelt, du måste säga ifrån, visa att du inte accepterar sånt och ta ett snack med din sambo om uppfostran och att det sårar. Han är förälder och ansvarig för att sina barn inte kan uppföra sig ordentligt och har en skyldighet att korrigera beteendet.
Barn är barn?? Ja förvisso i andra sammanhang. Hans barn är ouppfostrade och barn som har lärt sig gott uppförande uppför sig inte så. Hans barn skulle man kunna beskriva med andra ord än bara "barn" och det är helt på hans ansvar, han har misslyckats med sina barn där och får göra om och göra rätt.

- Att ni aldrig har tid för er är inget hit, du har valt honom som har barn med allt vad det innebär och tar hänsyn därefter, han måste förstå att han har valt en kvinna utan barn och måste ta hänsyn till det. I en kärnfamilj har man barnvakt ibland, man gör något av de stunderna man har ensamma och din sambo borde förstå att han måste ge er egentid och värdera dig för den kvinna han träffade och blev kär i. Du är inte en skugga som bara ska foga dig efter deras familjeliv och vara kåt, glad och tacksam när det passar honom.

- Sluta göra en massa i hemmet. Lämna allt som rör barnen till din sambo, har man inga rättigheter eller om man inte får uppskattning för det man gör ska man heller inte ha några skyldigheter.
Om han hade sagt på er första dejt, jag vill ha en kvinna som plockar och fixar i hemmet så jag kan lägga mer av min tid på mina barn är jag tveksam på om du hade gått på en andra dejt. Gör saker som får dig att må bra, dela gemensamma sysslor men inte mer. Ligger inte tvätt i tvättkorgen blir den inte tvättad, ställs disk på diskbänken för dina sambos tror den blir diskad av sig själv så visa att det inte är så etc. Säg upp dig som hembiträde och återgå till att vara en kvinna som hjälper till i hemmet men sånt som är gemensamt men som inte har barn och därmed inte heller det yttersta ansvaret.

ATT VARA BONUSFÖRÄLDER ÄR DEN SÄMST BETALDA ROLLEN :)
Det är en jäkla massa en bonus måste ta, acceptera och leva med. Men betalningen är att vi får vara med partnern vi älskar. Vi gör automatiskt en massa mer men lönen är densamma som när an träffar någon utan barn. Därför är det extra viktigt att man inte blir tagen förgivet, att man iaf får lite grundlön (kärlek och uppskattning från sin partner) och att man tillsammans med sin partner har gemensamma mål och uppfattning om hur familjelivet ska se ut.
Min sambo berättar ofta för mig hur fantastisk han tycker att jag är som klarar allt så bra, han och jag avsätter tid tillsammans, jag vet alltid att han älskar mig för han visar det, vi har en gemensam uppfattning om hur saker ska skötas här hemma  och vi pratar mycket, hela tiden om allt.

Sätt dig ner och prata med din sambo, och kom ihåg att sätta samman en ny familj kan vara oerhört känslomässigt och inga känslor är fel eller tabu. Din sambo måste försöka sätta sig in i hur du mår och även om han inte kan förstå hur det är så betyder inte det att det inte är verkliga känslor för dig!
Prata, prata, prata! Och kulle din sambo inte tycka att det är värt jobbet för att ni tillsammans ska bli en lycklig nyfamilj, då vet  jag inte vilket råd jag kan ge dig.
Det krävs enormt mycket av föräldern för att få en ny familj att fungera, vissa har det, andra inte....
 

Till att börja med tror jag det är olyckligt att ni bor kvar i det gamla huset, även om jag förstår att det kanske är det mest praktiska.
Men ni borde bygga upp ert eget ställe som är bara ert, där du har samma självklara plats som alla andra.
Att vara ett föräldrapar, för det är ni i mina ögon, en bio och en bonusförälder, men att vara det är krävande för alla föräldrar.
Det gäller att man stöttar varandra för att få bästa resultat för alla.
Du måste ta och få ta mer plats, dina åsikter är lika mycket värda som nån annans i stort som i smått.
Dina regler ska respekteras lika mycket som pappans, samtidigt som jag tycker att barnen ska kunna lita på att du finns där lika mycket som dom litar på sin pappa. 
Barnens beteende mot dig är inte ok, när dom är respektlösa, där måste ni båda sätta ner foten, så får dom inte bete sig punkt.
Det är inte dom som bestämmer, det är dom inte mogna för.
Din man måste vara ett mycket större stöd, och ni båda måste sätta er ner och riktigt diskutera vad som ska gälla i just ert hem.
Sen berättar ni det för barnen och så håller ni fast vid det.
Så ts, ta för dig, ställ dina krav och ta ditt ansvar (fast det tror jag du redan gör).
Det är även ditt hem och du ingår i familjen.
Då ska du göra det på lika villkor             

Vilka svar du får.
Nej, det är inte normalt i en fungerande kärnfamilj heller (de familjer som fungerar så, är de familjer som riskerar att bli en splittrad familj).

I en fungerande familj, oavsett om det är mina barn, dina barn, våra barn eller inga barn alls, så finns det ingen prioritering mellan medlemmarna (om man inte drar det ut det till sin spets), i en normal familj är alla sedda och hörda, barn som vuxna, självklart efter behov.

För att få ett förhållande som fungerar i upp och nedgång, så måste man se till att man tankar förhållandet med tid, engegemang och kärlek. För vissa räcker det med att man gör det i vardagen, för andra krävs det att man släpper vardagen.

Jag tycker du ska börja med att släppa hushållsrollen, pappan får ta över och sköta det praktiska efter sina barn. Du ska inte heller springa hans barns ärende, säg bara att du har slutat att vara hushållerska.

I dina skor så skulle jag nog letat efter ett eget boende, älskar han dig på riktigt, så håller förhållandet genom detta, gör han det inte, så är det lika bra.     

Men steg ett, sluta serva      
     

Gav också upp efter ett par år.  Vi hade ett barn på heltid och ett varannan helg.  Umgängesbarnet är gravt funktionshindrat.  Mannen hade skaffat sig en familj  igen,  verkade han tycka.  Han kunde ringa hem;  "Ikväll ska jag hålla ett föredrag,  du får hämta på dagis."   Att jag var schemalagd på mitt jobb den kvällen hade inte fallit honom in.

Han kunde vara i båthamnen hela helger,  ta för givet att jag var hemma med barnen.   Det funktionshindrade barnet bajsade på sig,  jag skulle baxa det över badkarskanten för dusch -  inte lätt med en överviktig,  motsträvig åttaåring. Det var väl för att barnet och pappan skulle umgås som barnet var hos oss över helgen...

Han åkte på affärsresor till USA,  till Tyskland och tog för givet att jag skulle sköta hela ruljansen.  Ändå hade barnet som bodde hos oss en mamma som gärna ville träffa det barnet oftare.

Egentid,  tja.  Minns några dagar när biomamman fick ha båda sina barn,  vi promenerade på stan,  gick in på en bar (Sheraton?)  och drack något.  Såg en film.