Min son med ADHD och TOURETTS!Hjäääälp!!!!

Jag undrar, varför gråter du inte öppet för barnet?! Han måste ju kanske se att detta beteende gör min mamma ledsen!

När min son får kortslutning och jag inte orkar då gråter jag, han gråter och sen gråter vi ihop, vi pratar om vad som hände och det blir mycket bättre.
Jag är ingen jäkla stålmorsa, jag har fasthållit honom men det är bara att glömma, han hatar det, men om jag börjar gråta så kommer han frivilligt och sätter sig hos mig och gosar!
på nåt sätt måste stressen ut och genom att gråta blir man lugn.
Vet inte varför det skulle vara så farligt för?

Nu är min son inte mer än 5 år men är under koll ang autismspektrat (adhd/asperger/add/trotssyndrom osv). Jag vet att han har adhd, det har jag vetat sen han kom ut, bara känt att det inte är som det ska..
Men mig funkar han bra, jag ser innan vad som komma skall, ser innan att näe, detta går åt hell och jag får lyssna 100% och se 100%. Jag är hans stora trygghet och han kan alltid lita på att jag försöker finna sätt att få honom att fungera på.

Testa att gråta, att visa att du är en människa du också, MED känslor.

Hoppas det blir bättre för er.
kram

Hej Lisadragon...

Jag har många gånger gråtit inför han med tanke på att jag blir känslomässigt sårad och känner en sån skuld och sorg inför vad Kevin går igenom.
Jag visar,tro mig.
Men det bara triggar grabbens vrede.
Han spänner ögonen ännu mer och ordet, ..jag hatar dig,..vill inte ha dig som min mamma,kommer ur hans mun.Ibland tror jag att Kevin älskar att se mig ledsen eller vägrar att göra som jag säger bara för att sårar mig med flit.

Vi hade en incident idag.
(Jag fick inte ens följa med och handla.)
Han svor och det vanliga orden kom ut.
Pappa lugnade ner han,och det kändes bra, ...Men..

Men vi kom inte lång,jag körde bilen och koncentrerade mig vägen,en brant backe med stenar.
Kevin ville ha uppmärksamhet, jag kunden inte titta, jag bad kevin vänta.
Kevin har ingen tålamod,..Pappan pratade lugnt och bad Kevin vänta, men då, då bröt hel**tet lös.
Han skrek hela 7 km..

Detta är en incident som händer vardagligen bland allt annat :)

Kram AdhdIFamiljen

Jag har gått på föreläsningar av Ola Polmé som pratar om demens och psykiska störningar med bla beteende störningar.

Sonen har ADHD och touretts (motoriska).
Han säger knulla, hora, och annat, spec mot mg. Även utåtagerande.
Jag försöker att förstå att denna brist på impulskontroll är vad som orsakar hans arga ord.
Ibland kan han efteråt säga "jag var så arg".

De pyser över och svämmar över i ilska och det blir fula ord för de klarar inte av att sätta ord på vad de känner.
En vanlig kille kanske hade sagt "åhhh jag blir så jävla arg" men våra barn klarar inte det.

Jag försöker att inte visa att jag blir ledsen för sonen mår otroligt!! dåligt över att han inte klarar av att hindra sig.
Ungefär som om jag skulle skälla ut gamla dementa Agda för att hon kallar mig kärringjävel eller börja gråta över det. Det skuldbelägger och våra barn har väldigt ofta dåligt självförtroende.

Jag försöker avleda och ignorera dessa anfall av svordomar och vid ett senare tillfälle så pratar vi allmänt om vad man ska säga, utan att skuldbelägga.
Vi måste anta att våra barn skulle göra rätt om de kunde, de är inte onda.

Tex med grässtråna som hamnade fel så kanske man kan prova att göra en rolig tävling med vem som kan plocka upp gräset med tejp, blåsa.
Vår son kan reagera ganska bra med sånt. När jag plockar upp första strået så svimmar jag eller liknande för att spexa bort det arga anfallet.
Eller låtsas som om du ser något jätteintressant "men oj titta en stor örn".

Hoppas ni får hjälp av olika böcker och kurser.
det kan hjälpa ibland.

Hej Alla ni som svarar, det är otroligt skönt att få prata av sig och få höra hur ni andra har det.

Jag försöker verkligen med allt...jag skojar..jag leker...MEN ICKE!!!
Gubben säger att jag är för pedagogisk lagd, och väldigt snäll.
Enligt mannen min så måste jag höja rösten LITE eller vara mer bestämd.
Men jag har så svårt med allt det där, för jag tycker sååå otroligt synd om Kevin.
Jag kommer så väl ihåg vårt första stora gräl (Jag och Kevin).
Jag vet att när lugnet hade lagt sig och jag nådde fram till grabben så sa jag med tårar som rann nerför min kind...
*Jag önskade att ADHD OCH TOURETTSEN inte fanns inom dig,jag önskar att jag kunde ta över dina demoner i din lilla kropp,JAG ÄLSKAR DIG SÅ!!* ...Och kramade om Kevin så hårt så hårt.

Jag lägger all skuld på mig, det var ju jag som bar runt på Kevin i 7 1/2 månad.
Det var jag som stressade och oroade mig för det minsta lilla under min graviditet, på något sätt lägger jag
skulden på mig...

Jag vet att detta är något som vår familj kommer att få leva med myycket myyycccket länge.
Också vet jag att det kan och blir lättare med tiden.
Tror bara man måste våga tro och aldrig släppa hoppet.

Men...Så länge Kevin är glad och Lycklig,så är jag det också.

Kramar

För mig låter det här inte konstigt. Det känns helt rimligt att Kevin reagerar som han gör, eftersom han har de diagnoser han har.

Det jag reagerar på är det jag har citerat. Jag tycker att det låter som att du har höga förväntningar och är snabb med att dissa hela samvaron bara för att några jobbiga stunder uppstår.

Du beskriver många stunder som har varit lugna och givande (mysigt innan läggdags, kvällsmackan efter utbrottet) ändå verkar din dominerande känsla nu efteråt vara sorg, förtvivlan och misslyckande.

När du skriver att du hade bäddat så fint får jag känslan av att du verkligen anstränger dig för att skapa mysfaktor och liksom tror att det skulle kunna kompensera bort Kevins svårigheter. Han kommer att ha svårt att ta motgångar även om du inreder ett slott åt honom och tar ner månen och stjärnorna! Istället för att se det som meningslöst att du hade bäddat fint och gjort det mysigt åt er eftersom han ändå bara skulle skrika och slåss hela kvällen, så skulle jag vilja att du tänkte typ: Vi har det tufft nu, jag och min krisande son, men vi har i alla fall en mysig säng att krypa ner i när anfallet är över. Tur att jag bäddade så fint innan, för det hade inte varit kul att försöka göra det samtidigt som han står här och skriker och sparkar på mig. 

Sen måste man förstås få känna att det är både tråkigt, sorgligt och allt möjligt negativt. När vår son har utbrott tycker jag att det kan kännas ganska befriande att bara titta på honom och tillåta mig att tänka "vilket miffo!"  

Det där sista Demisi skrev, att tillåta sig tänka att "miffo" det gör det hela faktiskt lättare tycker jag när min son får utbrott.. Tänker att näe, han är inte som andra och han är rätt knasig, jag är också knasig. MEN det måste ju gå att lägga om hans ordval, han ska väl inte behöva skrika massa hemska ord till just dig?! Jag vet också att det är som nån skrev fel att skuldbelägga barnet för den handling det utför, men vår son har jag alltid visat känslor för och det funkar, kanske för att jag alltid gjort det? En annan sak, är du deprimerad? Kanske skulle du MÅ bättre av antidepressiv medicin? Jag klarar mig inte utan, jag brakar ihop av alla tankar och mår galet dåligt med hög ångest och jobbiga funderingar.. Mitt tålamod blir mkt högre och jag orkar hålla sonen på positiv nivå, för det tär otroligt mkt på dig som mamma att behöva spexa, roa sitt barn och alltid ligga steget före. Hoppas ni får hjälp. Kram

Hej Lisadragon.
Jag vet inte riktigt.
Men visst, när jag sätter mig ner och bara får en stund för mig själv,så kan jag vissa gånger tänka på det.

Tror inte Antidepressiva medel hjälper för mig.
Jag har nog mera det här, *hur skall jag hinna med allt* ..Jag vill så mycket,jag strävar alltid efter att Kevin skall ha det bra och vara lycklig.
Tror jag mer är i det där *stresstadiet* och Rädd för att göra fel, spänner mig det minsta lilla.
Vetskapen om att jag kan säga eller göra fel , och det uppstår en konflikt.. Försöker verkligen allt med att inte få det där elaka orden på mig,..en rädsla kanske!?.

Kram

Klart man inte vill ha elaka ord på sig, det gör ont oavsett om de är riktade mot en el ej. Han borde kunna låta bli de orden mot dig, han är ganska stor och nånstans borde han också tycka att det är fel. Du får kontra med elaka ord och sen frågar du honom hur han upplevde det. Hoppas du får ngn rätsida och hjälp att få stop på fel ord.

Jag tror du är något viktigt på spåren. Affektion smittar, särskilt till våra känsliga barn. 

Du gör/säger inte FEL! Du gör/säger helt normala saker som Kevin kommer att möta från alla möjliga människor hela livet igenom. Att det leder till utbrott beror inte på att du gör fel, utan på att Kevin har de svårigheter han har. Givetvis ska man anpassa krav och miljöer för ett sådant barn, men det tvivlar jag inte på att du gör. Att det sedan ändå blir utbrott ibland är sånt man får räkna med, och till viss del får man väl se det som lärande tillfällen. När utbrott redan är ett faktum flyttar man fokus från förebyggande och anpassning till strategier för att dämpa affekten.

Du har fokuserat mycket på att förebygga, så det är du säkert redan väldigt bra på. Nu kanske du ska fokusera mer på strategier under själva utbrotten. Typ, vad brukar lugna Kevin? Vilka känslor triggas hos övriga familjemedlemmar? Hur kan jag behålla lugnet under utbrotten? Vad ska jag göra för att snabbt komma tillbaka till normalt känsloläge igen efter utbrottet? 

Att "ge tillbaka med samma mynt" tycker jag verkligen inte att du ska prova. Vi vuxna ska vara förebilder! Däremot kan du i lugna stunder fråga honom om vad han önskar av dig när allt blir kaos för honom. 

Angående en annan sak som du (ts) skriver, att du spänner dig, blir stressad och rädd: 
Det är ju tyvärr också sånt din son känner av, och "smittas" av. Så desto mer du tassar på tå, "är inte dig själv" och är allmänt spänd, desto mer reagerar han också på det. Så det är nog viktigt för dig att hitta ditt eget lugn, och att sluta vara "rädd" för utbrotten. Den rädslan gör dig lätt blind och att din hjärna låser sig, och då blir det också svårare för dig att läsa av Kevins signaler och hjälpa honom före under och efter utbrotten.

Om utbrotten kommer, trots att du gör vad du kan för att förebygga, då kommer utbrotten. Som Dimisi säger, fundera lite på hur du hanterar dem, och prata med Kevin om vad han behöver för hjälp under utbrotten (när han är lugn...).

Och låt honom också ta ett eget ansvar! Det är hans funktionshinder, inte ditt. Så du kan hjälpa honom, och stöda honom och ge honom verktyg att klara sig genom livet, men det är inte ditt "fel" eller ditt "ansvar" att han har ett funktionshinder, och det är inte ditt fel att han får utbrott. Genom att ta ifrån honom det ansvaret så blir det paradoxalt nog så att du lägger på honom ett extra ansvar. Ett utbrott är plötsligt inte bara ett misslyckande mot honom själv, utan också mot dig. Vilket ökar Kevins stress och gör honom ännu argare. 

Så ta inte ifrån honom "makten" över sig själv, sitt beteende och sina känslor. Och sluta att tycka synd om honom! Ja, livet vore lättare för honom om han inte hade detta funktionshinder. Men nu är det som det är, och han är den han är, en egen person, med sin egen personlighet, som funktionshindret är en del av. Skulle du tycka synd om honom för hans hårfärg? Nej, det skulle du väl inte (även om du kanske inte skulle hindra honom från att färga det). Så tyck inte synd om honom för hans funktionshinder, hjälp honom att hantera det istället.  

Hej

Tack alla för ert stöd och för all information som ni ger oss.
Det är verkligen en otroligt lättnad och allt känns mycket lättare när man
läser allt det ni skriver.

När vi har våra stunder jag och Kevin,går jag genast till datorn, klickar fram FAMILJELIV och läser
igenom det ni skriver,tar sedan ett djupt andetag och går tillbaka till Kevin.
Ni kanske inte tror det, men det hjälper mycket.

Jag skall försöka att INTE visa eller på något sett spänna mig framför Kevin när konflikterna uppstår.
Jag vet att behålla lugnet ger mer, men så attans svårt vissa tillfällen.

Men jag lovar,.. mitt "MIFFO" (med glimten i ögat) barn, skall inte få se den stressade,rädda mamman som han idag får se mycket av.
Jag skall lära mig och kommer att lära mig att hitta lugnet i mig.

Jag har observerat Kevin vid många tillfällen och vet,tror iallafall, att han vid olika situationer behöver massage eller bara bli kliad på ryggen,axlar,håret,fötter m.m. ..han finner ett lugn och sen är allt bra igen.
Det tar inte lång stund för ens Kevin säger *Ååhh,jag älskar dig mamma*..
Då ler jag,svarar Kevin *Mamma älskar dig med*... och skrattar innom bords av glädje ...för jag har klarat av en kris som jag innan inte klarade av.

Kram

Hej Jag har bara lusläst svaren här. Men det jag såg att du undrade över var varför han skriker på dig för han känner sig trygg...ja, just med dig! Vi har fått lära oss såhär på min undersköterske utbildning. När man som mig jobba på ett äldreboende efter min utb fick ta massa goda ting och elaka ting av de gamla. Man var trött av allt spring i korridorer hit och dit. Larm efter larm. Dåligt m personal osv..... Du förstår! Vissa dagar / kvällar jag sluta så var jag så trött, arg, irriterad när jag kom hem. Så... Vem får ta all skit kastad på sig när man kommer hem. Jo, min familj. Där hemma vågar man säga vad man tycker och tänker. Få "bli" elak och dum. Även om det inte är rätt och skuldkänslorna kommer sen smygandes. Likaså för de gamla boendena på jobbet. Vissa dagar var vissa så arga och frustrerade över situationen att inte kunna tvätta, torka sig själva. Inte kunna ta hand om sig längre. De umgås mest med oss tjejer som jobba där och vi blir deras trygghet. För när deras anhöriga kommer ( som i visa fall inte alls var ofta) så lägger de på sig det glatta humöret och inte vill vara de till lags. Förstår du vart jag vill komma? Din son som älskar dig mest i hela världen kan ta ut alla dessa känslor mot dig. Nu vet inte jag om du är hemma med honom mest och tillbringar mest tid med honom. Men vad jag förstår tyr han sig mer åt "pappan". Om han inte ser honom lika mkt kan han va mer tillagas med honom och inte få utbrott. Hänger du med? Jag kan egentligen ingenting om dessa diagnoser, men om han blir ledsen över de där grässtråna på täcket och får utbrott för det betyder inte att han i te känner skuld efteråt. Empati och ånger har han kvar. Klart man blir ledsen när ens barn vräker ur sig elaka ord, vem skulle inte bli det. Men se det så att det är hans toretts som pratar inte din son. Blev mkt text här nu. Men med tiden kommer han finna rätt plats och känslor som gör att allt blir bättre. Man måste försöka se framåt även om det är skit, menyn blir äldre och kommer lära sig mer o mer om sig skälv och sin diagnos. Kram

Catapresan har jag aldrig hört talas om i tourette/adhd samanhang. Tycker du att den fungerar bra? Vi har prövat all möjlig medicin här hemma men inget som vart för tourettes. Vilken verkligen skulle behövas!

Hej iidha.

Kevin är väldigt känslig som får väldigt lätt biverkningar av preparat.
Han har Provat,Ritalin,Concerta,Strattera,circadin för sömn, m.m och ingen av dem har lättat på hans ADHD. Bara gett han
en massa biverkningar och gjort så att hans beteende,motorik och självkänsla blev värre
genom sömnsvårigheter,ljudkänslig,illamående,aggressiv, självmordstankar*om man kan ha det i den ålden*,men väldigt känslig i allmänhet,diarre,magsmärtor,svettningar m.m

Catapresan är ett läkemedel som inte finns i Sverige,utan det måste man få license från läkemedelsverket.
Även Intuniv som Kevin har för sin ADHD, där behövs också license för att få det i hand.

Catapresanen är för hans motorik *Tics* och de hjälper.
Intuniv funkar till viss del, det lugnar ner hans blodtryck.
Kevin pratar inte lika fort,han blir mer lätthanterlig.
Ser mer glädje i han nu än förut. Tack vare dessa mediciner.
Kevin har en hel del ont kvar om jag säger så, men det är något som vi kämpar för varjedag! :)

Men visst, han har fått TVÅ biverkningAR av dessa, och det är sömnsvårigheter OCH tappad aptit.
Och i den kategorin sömn, menar jag, att Kevin somnar ganska fort av sin medicin, men vaknar
efter nån timme av oro,ängslan och mardrömmar,.
Aptiten är jag inte orolig av än, med tanke på att Kevin är ganska bastant nu, så han kan gott gå ner några kilo, men INTE FÖR MYCKET!,, så vi håller noga koll med vikt och längd samt blodtrycket på bup.

Med detta vill jag säga att , det finns inga läkemedel som tar bort en diagnos eller flera, utan det lindrar bara.

Kramar

Tack för infon! Att medicin inte tar bort diagnoser vet jag, tro mig! Vi har fått Risperdal för att ta bort/lugna hans aggressiva sida. En biverkning är trötthet, han blir extremt trött av den så han får den strax innan det är läggdags. Så nu fungerar hans sömn klockrent. Vi har också fått prova Circadin innan, som inte hjälpt.

Hej igen iidha.

Risperdal?,,har för mig att Kevin har provat den också.
Kevin gick väldigt fort upp i vikt av den.
Så kolla vikten,det är inte bra för ett så litet barn att gå upp 6 kilo på bara 3 mån :)..
vilket inte gör så mycket, på en kort period, ..men i långa loppet,så blir det några kilo .
Och ja.. som du säger, Kevin blev också väldigt trött av den :)

Kram