Orkar inte med hans barn

Prova vara särbo...kanske inte den ultimata lösningen, men du får lite egentid och kvalitetstid med den lilla, och kan styra umgänget med dina bonusar och kille på dina egna villkor.....
 

 Vad säger deras far om deras beteende mot dig? Har du något stöd i honom? Så synd att det blivit så här, när ni kom så bra överens tidigare.

Jag har faktiskt börja tänka i de banorna, men det känns så tråkigt. Jag tog tom upp det med pappan igår. Han sa att det inte kommer på frågam med tanke på att vi älskar varandra. Men det kanske kommer att bli så för jag är så less.

Jo, han har prata med dem och de ser förvånade ut och sägeratt de tycker om att vara med mej. För den minsta skulle ju kunna vara på fritids om han inte vill ha mej. Han stöttar mej och förstår precis vad jag pratar om. Han har pratat med deras mor om det ochönskat att vi ska visa att vi stöttar varandras familjer, men hon är mer sugen på att de ska börja umgås igen utan mej. Jag känner mej så värdelös, för jag har alltid kunnat styra upp det bra här hemma, när de kommit hit är de oftast oroliga, men sedan har de lixom blivit så bra. Jag vet att de är väldigt svåra eller jobbiga i brist på bättre ord när de är hos sin mor oxå, fast på ett annat sätt, men hon väljer att lämna bort dem då så hon hanterar det annorlunda men på ett sätt som funkar hemma hos henne. Men jagvill inte att de ska lämnas bort, de flackar ju runt mellan hennen som det är.

De är i den charmiga förpupertala fasen, de blir bara värre, och det är normalt och inget med er att göra så värst.

Man förstår att du bryr dig om dina bonusbarn, och därför är det självklart att du är ledsen över att det blivit så här nu. De har ju också kommit in i "slyngelåldern" som jag brukar kalla det, och då är de inte så lätta att tampas med alla gånger antingen de är biobarn eller bonusbarn.

Det skulle vara fruktansvärt sorgligt om du som enda utväg skulle flytta till ett eget boende.  Hur tror du att dina bonusbarn skulle reagera om de förstår att deras uppförande gör att du inte orkar bo kvar - trots att du och deras pappa älskar varandra?

Jag önskar dig all lycka till!

Jag rekommenderar också att bli särbo. Om ni känner för det längre fram kan ni ju flytta ihop igen, men som det är nu skulle du garanterat må bra av att slippa bo i den där situationen.

Jag hoppas verkligen att ingen vuxen lägger en sådan extremt orättvisa börda på en 9 och en 12-åring. 

Har du testat att sätta gränser att det inte är ok för din del att de är elaka mot dig?

Det är väl inte fråga om att lägga en extremt orättvis börda på barnen - men vad tycker du TS ska svara när de undrar varför hon flyttar?

Det är en enorm skuldbörda att lägga på barn, det förstår du väl ändå? Helt förkastligt att göra så.

Om TS flyttar bör hon förstås lägga förklaringen till uppbrottet där den hör hemma - mellan henne och hennes vuxna partner.

I det här fallet verkar det som om det funnits en anknytning mellan TS och barnen, sedan har något hänt som gjort att TS nu inte längre förmår behålla sina tidigare positiva känslor för barnen. Förmodligen har det med TS själv att göra (kanske gick hon in i förhållandet med för högt tempo och engagemang och gjorde en massa saker som hon inte egentligen hade genuin lust med och så vidare, det brukar ofta vara så), förmodligen har det också med biomammans agerande att göra, vidare har det helt säkert med pappan att göra (och relationen mellan TS och honom) samt förstås med det faktum att barnen är äldre och krävande på andra sätt än när de var mindre att göra. Alla går igenom faser och stadier som måste hanteras, och när man misslyckas med att göra det så uppstår problem. Det är dock aldrig att skylla på ungar, de kan givetvis inte hantera situationer bättre än vuxna eftersom de erfarenhetsmässigt och på alla känslomässiga områden inte är färdiga för en sådan utmaning. Uppenbarligen är ju heller inte alla vuxna det med tanke på vad du själv föreslog. 

 

Okej, men du som vet (tydligen)... Hur fixar man det då? För jag känner helt igen mig och det du säger är säkert sant. Jag gick in i förhållandet med hela mig själv som insats, gav allt, gjorde allt och försökte med all min kraft framkalla den slags relation jag ville ha. Fick till sist inse att det nog inte blir så och kände mig okej med det efter ett tag. Men nu är det svårt. Kanske är det en fas, som du säger, men just nu misslyckas vi nog här med att skapa ett trevligt klimat för oss alla då barnen är hos oss.

Så hur löser man det? Hur får man tillbaka de positiva känslorna efter att man accepterat att det inte blev så myspys, "älska som om de vore min egna barn", gullegull som man hade önskat?!

Det finns massor av saker att göra åt en anknytning som kommit av sig! Ungar är förlåtande varelser och dessutom tämligen lätta att få med sig ombord. Hur man gör beror på väldigt många saker som: ålder på barnen, bakomliggande orsaker till urspårad anknytning, personliga insikter, förmåga att ställa sig lite utanför sig själv och hitta ett sätt att se på situationen ur ett odramatiskt och "ofarligt" perspektiv som inte blir så personligt och infekterat. Ärlighet är viktig, tror jag. Ärlighet och ansvar. Är ungarna i ålder som de är i ts fall så är det verkligen inte fel att säga något i stil med:

"Vet ni? Jag ville så gärna att ni skulle gilla mig att jag liksom tog i alldeles för mycket. Jag gjorde det. Jag städade, packade gympaväskor, lagade mat i timmar, låtsades att jag var glad när jag egentligen kände mig jättebläig och när jag ibland kände mig utanför så sa jag inget om det utan lät det i stället bli en krånglig korv i magen. Som en riktig sur knut på något sätt. Jag var så kär i er pappa också, att jag till en början trodde att om jag bara fick vara med honom och med er så skulle jag aldrig bry mig om ifall det låg skitiga strumpor på golvet och att ingen utom jag plockar in disken i maskinen. Jag är fortfarande kär i er pappa och jag vill fortfarande vara med honom och med er, men jag har märkt att jag irriterar mig på de där sakerna och det är ju inte schysst mot er att inte låta er veta det. Kan vi snacka om hur vi skulle kunna ha det i stället? Hitta ett sätt som gör oss alla så nöjda som möjligt? Kanske vill ni också ändra på grejer? Vi kan försöka ha en sorts omförhandling om vårt vardagsliv tillsammans, hur tycker ni att det låter?"

Är barnen mycket mindre (men så är det oftast inte, små barn verkar väcka andra känslor hos styvföräldrar än dem det ges uttryck för här (inte alltid positiva, men inte riktigt samma), så är det ännu enklare att starta om. Men det är lite det jag tror är viktigt att göra när en anknytning skurit ihop. Starta om och göra det på ett ärligt sätt (men utan att skuldbelägga ungarna!)

Är ungarna äldre än i ts fall så finns det också väldigt många ingångar till dialoger som kan vara välgörande och som möjliggör en omstart.  

Äsch, gjorde det klassiska FL-misstaget och utgick från att du var en idiot. Jag hade fel. Riktigt vettigt inlägg, kanske borde pröva på det där med att helt enkelt säga som det är lite oftare. Åtminstone såg det bra ut i skrift. :D

Det där handlar förstås ändå bara om vardagliga hushållssysslor, inte direkt om vilka känslor man har för varann. Men indirekt kan det nog ha en inverkan ändå..

Tack för era bra inlägg, det känns aningen bättre, men det är fortfarande tufft så in i bängen. Spänd blir jag. Nu har jag lämnat dem hos sin mamma och städat ordentligt, min man är bortrest och det är bara jag och våran bebis. Så otroligt skönt. Ska äta rostbiff och potatissallad för att slippa laga mat och sedan ska jag se på en film efter eget tycke :) Jag vill inte skiljas, men jag står fortfarande väldigt frågande. Har sagt till min man att jag inte vill ha hans barn ensam längre perioder så länge det är så här.