Hur är det för er andra?

Om du kikar runt lite här på FL så ser du nog hur många andra har det i sina bonusfamiljer.
Tyvärr är det väl så att bara de som har det besvärligt skriver här. Det finns säkert många som klarar det bra, men en sak är säkert; det är inte lätt, och det kräver mycket av alla parter.

Önskar dej lycka till!   

Jag skulle tro att de flesta skulle säga: Oooooooooooooooooooh du skulle inte gett dig in i det, men det är ju lite sent nu

Forskning visar att det tar 2 år för en bonusfamilj att bli en familj. Min erfarenhet om bonusfamiljer säger mig att det viktigaste är inte hur mycket plats biomamman tar i familjen, utan hur mycket plats biopappan låter henne ta. 

Ni måste tillsammans bestämma er för hur mycket plats ni anser att hon får ta och vilka regler som ska gälla hemma hos er mm. Och ni måste båda hålla er till det. NI är familjen nu och i den har inte biomamman någon plats alls. Inte mer än den ni låter henne ta.

Ang bonusbarn vs biobarn, det är inte samma sak.
Stor risk föreligger för att du kommer att bli irriterad på bonusbarnen, tycka de är i vägen och änska att de inte kom lika ofta eller att de inte kom alls. Att ha bott ihop länge innan så man hunnit få en relation med bonusbarnen och helst också en viss kärlek för dem är en stor stor fördel. 

Här är det också ytterst viktigt att pappan verkligen kan sätta gränser och inte är undfallande av skuldkänslor (eller vad det nu är) och låter bonusbarnen göra lite som de vill. Viktigt för dig att komma ihåg är att bonusbarnen är hans barn på samma vis som ert gemensamma kommer att vara. Dock är det en svår balansgång för många detta med att det gemensamma får ha båda sina föräldrar alltid, medan bonusbarnen inte får det så det på något vis anses synd om bonusbarn som då ska särbehandlas.

Särbehandlar pappan är det bäddat för bekymmer och irritation.

Som du ser handlar det mesta om hur pappan hanterar det hela och din inställning. Hur du känner nu för barnet betyder eg inget alls för hur du kommer att känna när ditt eget barn väl är här. Det finns de som älskat sina bonusbarn 'som sina egna' men som verkligen känner skillnaden när de väl får egna. Men har man älskat bonusbarnen, eller iaf tyckt mycket om dem är mycket vunnet, då kanske känslan inte blir att man önskar att bonusbarnen inte kom och man istället kan känna omtanke om barnen och göra sitt bästa för att de inte ska känna sig utanför.

Bra också om de får, och vill, vara delaktiga i det nya lilla syskonet, antagligen är detta omvälvande för dem och det finns nog en stor rädsla för att de ska bli ersatta med detta nya lilla barn.                   

Olika uppfostran - ett exempel på problem som kan uppstå!
Kan bli sjukt irriterad på mitt bonusbarn, en tjej på 11 år. Tycker hon är lat oc bortskämd. Skulle inte välja att uppfostra mina egna barn på det sättet hon är uppfostrad. 

Jag kan även känna att omtanken om bonusbarnet minskas när man får egna barn.

Precis, man har ju inga mysiga, härliga stunder att falla tillbaka på. När ens egna barn trotsar och är allmänt besvärliga så har man ändå grundkärleken där just pga alla mysiga stunder man kan minnas, med ett bonusbarn har man inte det utan man ser mer det jobbiga.

Tycker ibland att vi bonusföräldrar kommer i kläm. Vi förväntas att delvis försörja bonusbarnen genom att vara med och betala mat, boende och annat, hjälpa till med läxor, skjutsa, köpa födelsedagspresenter och julklappar osv. Men när det kommer till att vara delaktiga i deras uppfostran, säga ifrån och ha åsikter om deras uppförande och att hjälpa till hemma är det helt plötsligt stopp.

Visst väljer man även bonusbarnen på sätt och vis när man väljer att flytta ihop med deras ena förälder men det är ändå ett indirekt val.

Absolut. Man väljer mannen/kvinnan, barnen får man med vare sig man vill eller inte. Men ändock är det ett VAL man gör, men med det valet kommer eg inget annat än att man uppför sig väl mot barnen. Allt annat, det är DET som är bonusen - för bioföräldern.
En bioförälder som är singel måste förska vissa saker för att få ihop vardagslivet, med en sambo KAN man om man frågar, få ihop mer lite enklare.
Oftast verkar det dock som att man per automatik ska älska bonusbarnen som sina egna och bara le och glatt ta hand om dem utan prut, så fungerar dock inte verkligheten.   

Jag har levt med min man och hans barn sedan 2005. Vi fick en dotter 2006. Det är verkligen ingen dans på rosor i början.

Två saker i livet är säkra; det ena är att vi alla ska dö någon gång och det andra är att vi har alltid ett val. Och att inte välja är också ett val.

Om man har det jobbigt i livet så kan man välja att göra något, eller inte.

När jag blev kär i min man (kollegor sen flera år) och han lämnade sin fru, så sa jag att det finns två saker som jag inte ruckar på. Det ena är att jag vill ha barn och det andra är att vi två alltid ska ha en enad front och vi ska vara överens, när det gäller uppfostran mm.

Inga problem tyckte han.

Självklart blir det problem, det blir det för alla. Bioföräldrar är sällan överens om all uppfostran osv.

Vi var noga med redan från början att barnen var införstådda med att jag bestämde lika mycket som pappa. Våra regler gäller, det spelar ingen roll vad mamma tycker. Det är inte så att den nya partnern bara ska acceptera allt i den nya situationen, alla får dra sitt strå till stacken för att lära sig samverka tillsammans som ett nytt gäng. Det har nog varit den springande punkten i vårt liv, alla är lika mycket värda och alla får anstränga sig lika mycket. Livet blir inte bättre än vad man gör det.

Jag tror även att beslutet att VI byggde VÅR familj tillsammans utan inblandning av exet har gjort oss starka. Nu har hon inga konstiga värderingar eller så och visst har olika saker diskuterats genom åren, hur vissa saker ska hanteras. Men hon har aldrig haft någon talan om hur vi ska ha det hemma hos oss, och tvärtom. Det finns många saker som barnen tycker är jobbiga hos mamma, framför allt nu när dom är tonåringar, 14 och 17. Jag gör vad jag kan för att peppa dom att prata med henne och påpekar att vi kan inte göra det åt dom, det mottas ju inte på samma sätt om det kommer från oss. Tex. 14 åriga tjejen ville bo mer hos oss, 2 v hos oss 1v hos mamma. Jag peppade henne och gav förslag på hur hon skulle ta upp det. Mamman är rätt intensiv och kan vara svår att prata med då hon väldigt lätt bara avfärdar och avbryter när det är jobbigt för henne, svårt att få en syl vädret. Hon maler liksom. Hur som helst så gick det bra! Mamman ringde upp min man och frågade om han hört något om det och sen bara bestämde dom att det skulle vara så. Tjejen var i sjunde i himlen :)

Och viktigt att ta med sig i detta är, man kan inte tvinga en ny partner att älska ens barn. Det är att begära för mycket och bäddar för problem. Det är ju en ofantlig sak som ny partner att försöka leva upp till, besvikelserna kommer som ett brev på posten.

Barn förstår mycket mer än man tror! Jag har aldrig, inte en enda gång, fått höra "du är inte min mamma, du bestämmer inte!" Men vid ett tillfälle för några år sen, när det var någon ordväxling så sa tjejen "du älskar inte oss lika mycket som X (vår gemensamma dotter). Det är nån skillnad" och jag svarade: " det är klart att det är skillnad. X är min dotter. Hur jag än gör så är ni inte mina barn. Jag älskar inte på samma sätt. Känner du likadant för mig som du gör för din mamma?" Och jag kan lova er att det var slutet på den diskussionen. Hon blev helt tyst och man såg nästan lampan som tändes ovanför huvudet, hon förstod direkt vad jag menade.

Ställ inga orimliga krav på kärleken till varandra, låt den vara vad den är istället och gör något bra av det istället.

Vi har en väl fungerande tillvaro alla tillsammans, eftersom vi alla hjälps åt för att få den att fungera. Det fungerar inte att man ska lägga allt ansvaret för det på en eller två personer. Alla vill vara delaktiga i familjen och då får man dra sitt strå till stacken också.

Detta blev långt men ja, det var ändå den korta varianten ;)

Det var lite som jag misstänkte.. Min bonus är bara 4 år och är van vid att ha pappas fulla uppmärksamhet. Jag är så orolig för hur han ska reagera när det kommer en till. Jag är orolig för hur jag ska reagera. Sen är jag uppvuxen med syskon och ingen av oss har varit lika uppmärksamhetssökande som min bonus är, och jag är helt enkelt ovan. Jag förstår ju så klart att bekräftelsebehovet är större nu när jag finns med i bilden (det har börjat lägga sig jämfört med hur det var i början), men just pga hur bonus varit så är jag rädd att det kommer eskalera ännu mer när vårat gemensamma barn kommer. Har pratat med min sambo om det här som inte ser något problem och inte tycker att bonus söker uppmärksamhet alls. Jag är gravid i v 10 och har lite problem med illamående, tröttheten osv, och just nu tar jag extra hårt när jag inte får sitta 5 minuter med min sambo ifred och få en kram. Han försöker balansera det så bra han kan men ja.. Jag känner mig lite rädd för framtiden just nu om jag ska vara ärlig. För hur det kommer bli med allt. Jag avlastar min sambo en del hemma och jag och bonus har 1-2 tillfällen i veckan som vi är ensamma på. Vi funkar jättebra tillsammans så det är verkligen inte så, jag älskar min bonus.

Biomamman har pratat mycket med min sambo om "mammarollen" och att bonus ska tycka om mig men inte för mycket, jag får inte kalla oss för familj osv. Min sambo har såklart satt stopp för alla dom här diskussionerna men dom bubblar alltid upp till ytan ibland ändå vilket jag tycker är jobbigt. Min svärmor är fantastiskt men när det kommer till barnfrågan och bonusfamiljen så tycker vi inte likadant.

Det här är mitt första barn. Jag vill bara kunna se fram emot det utan att behöva känna att bonus kommer i kläm osv. Det är så mycket fokus på bonus kring min graviditet och jag kan inte riktigt njuta av det..  

Vi har bonus vv.

Jag hade massa tankar och rädslor när vi väntade vårt första barn. Min yngsta bonus då 8 år va så otroligt inne i min graviditet att det kändes som om hon skulle ha barn.

Jag lät henne och andra bonusen vara med på vissa saker. Välja en snuttefilt, nappflaska osv. Andra saker såg jag till att vi gjorde när dom va hos sin mamma. (vagn, kläder till BB)

När vårt barn, deras lillasyster, kom så landade vi alla. Jag hade nästan två veckor på mig att lära känna min dotter och lära mig amma innan dom kom sin vanliga helg som dom brukade. Givetvis var dom hemma flera gånger och myste. Detta berodde på att jag födde den måndagen som dom åkte till sin mamma. Vi har vh. Dom kom även med mina föräldrar till BB. En av dom lyckligaste dagarna i mitt liv. Två så glada, rörda och stolta storasystrar!

Saker kanske inte blir som du tror.

Att du tycker mycket kretsar kring din bonus känner jag igen massor. Det är nog bara att acceptera och försöka njuta ändå. Antar att din familj tänker mer på dig och att du ska bli mamma för första gången.

Försök njuta av nuet för ingen kan säga hur det kommer att bli.

Grattis och lycka till!

Usch, jag känner med dig. Första gången gravid och behöva fundera på så mycket som man skulle varit bättre utan.

Jag tycker inte det är konstigt om mamman får tankar kring er nya familjebildning. Jag tycker dock att du ska få njuta av din graviditet utan att behöva oroa dig över det. Din sambo sätter stopp men det bubblar upp ändå. Bra han sätter stopp men kanske gör han det på ett klumpigt sätt?

Jag kan ha helt fel (har väldigt lite information) men är det inte ganska enkelt att förstå att hon oroar sig. (Ex kanske är rädd att ni nu skapar den där familjen som hon hade önskat sig. Och ni skapar er den där familjen med hennes barn.) Jag tror inte det är så lätt. Problemet är väl när man går över gränsen för vad man kan kräva av andra. Men att förstå henne är kanske ändå inte så svårt. Därmed inte sagt vilka krav hon har rätt till.

Svärmor må vara fantastisk men har hon egna styvbarn? Om inte så vet hon inte vad det innebär. Hon ser saker utifrån sitt perspektiv och vad som är bäst för henne. Det brukar vara otroligt svårt för människor utan egen erfarenhet att förstå dynamiken i styvfamiljen.

Mina bonusars mamma låtsades att jag inte va gravid med vårt första barn. Vi va där på fika tex och inte ett ord nämdes. Kändes lite konstigt, men jag visste att hon önskade sig fler barn.

Med andra så va det grattis sms både till mig och sambon och när vi pratade frågade hon hur jag mådde och berättade om sina graviditeter.

Så visst kan det vara svårt för någon som har ett barn som ska få syskon fast man inte är delaktig i det alls.

Men försök verkligen njuta ts.

Känner igen det där "som om hon skulle ha barn". Min bonus hade längtat så efter ett syskon, då 10 år. Jag var så glad för hans skull när vi skulle berätta men det hela utvecklade sig sedan till att bli väldigt besvärligt. Så mycket omtanke för barnet men jag saknade omtanken om mig. Låter kanske själviskt, många tycker det låter gulligt att han var så mån om barnet men det gick för långt och jag hade behövt få lite stöd själv också, främst från pappan då naturligtvis. Pappan lät barnet tro att det var okej att barnet skulle se efter mig. Det kan man ju tycka är ett sätt att involvera barnet men det blev nog att jag kände en misstro om mig själv som mamma. Det blev då inte att barnet skulle se efter att jag mådde bra utan om att barnet skulle se efter så att jag inte gjorde något som kunde skada barnet. Barnet sa till mig vad jag inte fick göra för det kunde skada barnet. Där kunde pappan ha gått in och sagt att jag inte skulle göra något som skadade barnet och att jag var kompetent nog att veta själv. Jag kunde ju naturligtvis ha sagt något själv också men jag kände mig väl inte så säker på mig själv.

Och för dig, ts, så verkar det vara viktigt med de där fem minuterna och att få en kram. Kanske är det så att man får tala om för sin partner vad han ska säga till sitt barn så att du ska få det som du behöver för han kanske inte kan komma på det själv.

Det jag så här i efterhand har tänkt är att eftersom jag inte är bonus mamma så finns inte den där självklara omtanken om mig och även om det ju var fint att han var mån om sitt kommande syskon så tröttar det ut när ingen omtanke går till mig. Jag vet inte, jag kanske har fel, men jag inbillar mig att hade jag varit hans mamma så hade han nog oroat sig för sin mammas hälsa också, kanske undrat om det gjorde ont när bebisen sparkade, undrat om jag mådde bra, oroat sig lite för mig (jag hade vissa graviditetsbesvär). Nu var det mer om bebisen inte låg för trångt och sånt, enbart ur bebisens perspektiv. Ett exempel var när jag var sjuk, riktigt förkyld, inget farligt men jag var riktigt riktigt sjuk, sällan jag blir så sängliggande, och hans enda fråga "är det skadligt för barnet". Inget om hur jag mår. Och man tänker samtidigt att barn är barn och man får inte ta så illa vid sig men jag tror att det är viktigt att pappan ser till att man inte glöms bort.

Det var lite om mig själv, vi har kanske inte riktigt samma problem men kanske behovet av omtanke emellanåt i alla fall.

Jag tror mig ha läst att det tar ca två till sex år innan alla har funnit sina platser.

Jag har faktiskt svårt att förstå. Hon vet inte om graviditeten än.. det blir nog ingen rolig diskussion för min sambo. Han säger att han inte bryr sig men hon kommer komma med åsikter. Hon hade sambo redan innan jag och min sambo flyttade ihop så våra situationer är snarlika på så vis. Tror det snarare handlar om hennes egen osäkerhet kring mammarollen än att jag ska komma in och ta över.

Jag själv är skilsmässobarn och vet ju hur bonus har det.. jag försöker vara så som min styvmor varit emot mig. Min styvmor är en av mina mammor men jag vet ju fortfarande alltid vem min riktiga mamma är. Om du förstår vad jag menar

Äsch. Jag har pratat en del med min sambo om hela situationen och att jag oroar mig. Det är väl kanske inte direkt ett drömscenario för mig att få barn med en man som redan har barn.. det komplicerar allt lite. Det hade varit lättare om bonus bodde hos oss på heltid. Men allt löser sig så klart och tror det blir lättare än vad jag tänker att det ska bli.. jag har pratat med min sambo om att man kanske behöver göra saker lite annorlunda innan bebis kommer. Ex sova i sin egen säng. Kanske inte bära honom hela tiden när han ber om det osv. Jag tror det tar hårdare om pappa helt plötsligt struntar i att göra saker som han är van vid att få göra, bara för att en bebis har kommit in i bilden. Eller tänker jag fel då?

Så gjorde vi med vårt första gemensamma när vi väntade vårt andra. Skolade in att sova i egen säng och annat. Så hon inte skulle känna sig bortstött. Sen kom hon till in till oss på natten ibland så klart.

Så det är bra att tänka på, för det BLIR annorlunda för alla när familjen växer.