Konflikter med partnern då barnen är här

Det är väl inget konstigt? Barn = rörigt, mindre tid, inte ostörda måltider, inte ostörda diskussioner, oftast mindre sex för varann osv. Då är det klart att pressen på relationen ökar? Jag och min sambo är också mycket mer harmoniska med varandra när vi har myshelger utan barn när vi någon gång har barnvakt. Även om vi har det bra i vardagen också.

Och sen är det ju skillnad ifall man har gemensamma barn eller inte, har man det så har man ju ett gemensamt intresse runt barnet som man oftast inte har om barnet bara är den ena partens.

Så även om vardagen blir rörig ändå är det inte samma sak.

Det är knepigt det där.   

                   

Där har du prickat in en sak som är jobbig när barnet inte är gemensamt.
Man är inte beredd att lägga en hel Lördag på något barnet tycker är kul, som man själv tycker är skittrist. När det gäller ens egna barn så skänker det en glädje och tillfredställellse att se barnen ha kul.

Har båda barn sen innan så kan man ju fundera över det.
Men vill man ha någon att skaffa familj med, då går det förslaget bort. 

Nej, precis! Och man kanske inte är jättetaggad att avbryta allt man håller på med hela tiden för att göra det barnet vill. Sen kan jag också tycka det är jobbigt att ha dem så nära omkring mig hela tiden. Ibland följer de efter mig, är med då jag byter om, lagar mat, petar i rabatterna... Det finns liksom ingen plats att fly! Det är kanske roligt att göra sånt med sitt egna barn, men jag är en sådan person som behöver vara ifred ibland. Och även om jag tycker om hans barn vill jag inte ha dem hängande runt mig precis hela tiden...

hmm...fast det där att barnen känns efterhängsna och du inte kan vara ifred kommer knappast försvinna efter att ni får ett gemensamt? Då om något kommer det bli ännu svårare att gå undan, om du vill vara ifred och bara få vara mamma och gosa med bebis...

Jag har inte läst hela tråden men har ni funderat på familjeterapi eller liknande? Det låter jättetråkigt att det blir spänt mellan er när barnen är hos er, de måste ju också känna av det. Hoppas det löser sig för er!

Grejen är ju det att är det ens egna barn så kan man mycket väl säga åt dem att man vill va ifred ett tag, och att dom inte ska störa en om det inte hänt något. 
Så kan jag säga på eftermiddagen när jag är trött efter jobb. Jag serverar dem mellis och sen tar jag en kopp kaffe och vill sitta ner ostört en stund.
Men det är mycket mer tabu att säga ifrån när det inte är ens egna barn, det kan uppfattas fel osv.
Sina egna kan man snäsa till om dom inte lämnar en ifred när man bett dem, men med andras får man hålla god min, just för att det med en gång dras till sin spets om man blir förbannad.

Är inte din man hemma när hans barn är där?
För prata med honom i så fall, så att han avleder dem när du får nog. Det är ju onödigt om det går till den gränsen att ditt tålamod brister och sen får dom en utskällning för allt från ni träffades fram till nu.
 

Nej nej, det begriper jag, sånt blir antagligen inte lättare. Menar bara att man kanske har en annan känsla för hela situationen då, har hört av andra att mycket kan ändras.Nja, inte ännu iaf. Vi försöker nu fundera över hur vi kan ändra på situationen istället.Jo, han är nästan alltid hemma. Och ofta säger jag till ifall jag fått nog och vill vara ifred och det funkar oftast riktigt bra. Men barnen är flickor och de tycker om att vara tillsammans med mig, man blir ju en kvinnlig förebild oberoende om man själv önskat det eller ej. Bidrar också till att mitt dåliga samvete blir större över att jag inte alltid orkar vara glad, då jag vet de vill vara med mig.

Det här är mitt problem också. Min egen dotter - som nu har flyttat hemifrån - kunde jag visa att jag blev irriterad på och hon kunde bli arg på mig, det är liksom inga konstigheter, men när det gäller min mans son biter jag ihop om irritationen just för att det är så känsligt om jag skulle snäsa av honom.

Och resultatet av det är att jag går omkring med irritationen inom mig istället, och hur bra blir det? 

Precis... Och till sist blir irritationen för stor och då exploderar man. Kan det vara likadant för mannen? Har ju varit tal här tidigare om dåligt samvete.. Kan det vara så att mannen så gärna vill att allt ska vara bra då ungarna är hos oss så han biter också ihop och försöker vara "snäll" och till sist går det inte längre och då tar man ut det på varann?

Men jag förstår ändå inte riktigt varför det börjat kännas så först nu, typ det senaste året. Innan dess var allt mycket bättre, för oss båda...