Vi har försökt i många många år, flertalet IVF-försök och annat och känner att vi nu ger upp hoppet om att någonsin bli föräldrar.
Adoption har vi helt enkelt inte råd med.
Någon i liknande sits? Hur har ni accepterat livet utan barn? Har ni lyckats hitta lyckan i livet ändå?
Jag har själv lyckats få barn genom ivf, så jag vet hur ofrivillig barnlöshet kan kännas. När det var som allra nattsvartast, så kände jag att jag ville dö om jag inte fick några barn. Det kändes som att det inte fanns någon mening alls med livet om jag inte fick barn.
Nu när jag har barn så resonerar jag lite annorlunda. Givetvis är mina barn mitt allt, men jag inser också att barn per automatik inte kommer med lyckan. Givetvis gör mina barn mig lyckliga, men det innebär tex också livslånga bekymmer, ständig oro.
Ska man komma vidare i livet och leva utan barn, så tror jag att man måste inse, att barn inte är svaret eller lösningen på allt. Jag trodde det när jag var barnlös, men har insett nu att det inte är så. Jag tror att man måste inse att lycka och harmoni i tillvaron kan man få på så många sätt. Jag tänker ofta att så bra vi hade det innan barnen. Tex när det gällde resor, mat, tid för varandra, pengar. Vi har det bra nu också, men bra på ett annat sätt bara. Jag tror att man man måste jobba med tanken "att se till det man har, inte till det man förlorat eller inte fått".
Det låter lite klämkäckt av mig att komma med tips, jag har ju trots allt fått barn. Men jag är väldigt övertygad om att man kan få ett bra liv även utan barn. Men det är nog en process man måste igenom. Stannar man kvar i bitterheten finns ingen livskvalitet alls. Jag är rädd att jag själv hade blivit sådan, och det skulle vara ett helvetiskt liv.
Är det en tävling om vem som har det värst eller?? Det är klart att det är jobbigt och man blir orolig om man försökt ett år utan att bli gravid!! Det finns alltid någon som har det värre på ett eller annat sätt. Men man tycker ändå att det är jobbigt.
Självklart är inte barn den enda vägen till lycka, men om man ändå vill ha barn i sitt liv så finns det ju andra sätt än att få egna. Jag har en släkting som började som stödfamilj åt två tvillingpojkar som inte hade någon bra hemmiljö. Allt eftersom åren gick överlämnade de biologiska föräldrarna pojkarna mer och mer i min släktings vård och idag har hon och hennes sambo adopterat dem. Pojkarna mår idag jättebra och min släkting och hennes sambo är äntligen mamma och pappa.
Äggdonation kan det vara ett alternativ till adoption?
Barn och lycka är inte synonymt för mig.
Sorgen förmörkar lyckan.
att bearbeta sorgen, brustna drömmar och förhoppningar, dränerar livets lyckokänsla. Önskan att bli med barn, psykiska påfrestningen genom hela IVF processen och sedan komma i mål tomhänt- DET tror jag föder många existentiella frågor på sim spets- meningen, lyckan, känsla av värdelös, känna ett utanförskap att inte bli förälder...
Visa respekt för den sorg som ges uttryck för här.
Att bli gravid efter 2 månader är ju fantastiskt för dig och alla andra! Det kan vara svårt att dela din glädje i denna tråd. Finns nog andra trådar där du kan få empati. Här efterfrågas möten i att hantera sorg... Respektera det.
Lägg ner bara. Jävla löjligt förbannat tjafs i varenda tråd. Barnsligheter