Så missnöjd efter första dagen på träningsskolan - finns det något alternativ?

Eh nä det låter ju hel fel.
Har pedagogerna utbildning?

Det ni som föräldrar kan göra är att trycka på rektorn. Det ska vara möjligt för barnet att delta på sina egna villkor och ha inflytande utan att utsättas för kränkning.

Var obekväma och dyk upp lite tidigare och ta del av undervisningen så att ni har en känsla för hur relationen mellan er son och pedagogerna utvecklas.

Ni låter som superbra föräldrar och er son förtjänar att ha det bra i skolan, han har ju fått en tillräckligt svår start iaf.

Tack för dina snälla ord Ja jag tror att de är båda specialpedagoger, i alla fall måste en av dem vara det, skolan tillhör ju särskolan. Det låter som bra tips, vi har tänkt vara med tills sonen känner sig trygg där om det så ska ta ett år. Tänket inte lämna honom själv där om han tycker att det är obehagligt :-/ Inte kan de väl säga att vi inte får komma dit längre efter ett visst tag, eller...?

Tråkigt att första skoldagen blev en negativ erfarenhet. Utan att veta mer än det du skrivit i TS är det svårt att säga varför det blev så fel.

Men; ni har känt er son sen födseln, ni har utvecklat ett sätt att kommunicera och samarbeta genom åren som fungerar. Personalen på skolan har precis träffat er son och känner honom inte än. Utbildning i all ära, men alla barn är individer och i allra högsta grad när det gäller barn med diagnoser. Det kommer att ta tid för personalen att lära sig kommunicera med er son.

Sen är det inte säkert att ert sätt att kommunicera med er son är det sätt som kommer att fungera i skolan. Mitt barn (med tilläggsdiagnos autistiska drag) väljer kommunikationssätt efter personer. Hemma används ett sätt, med assistenterna en variant av det, och med "främmande" eller mer perifera personer ytterligare ett sätt.

Ge det tid, det kan ta ett år innan det fungerar som ni vill. Men ge inte upp, ha täta möte med personalen, tillbringa tid i skolan och försök att ha tålamod med personalen. Det kommer att ta tid för dem att utveckla en relation till er son. Alla elever i träningsskolan har olika sätt att fungera och kommunicera, och personalen ska hantera dem alla individuellt. Hur professionella och utbildade de än är kommer det att ta tid. Det är sällsynt att personer som valt att arbeta med funktionshindrade barn inte har det tålamod och den förståelse det kräver.

Jag vet att det känns oöverkomligt ibland. Men skolan är första steget på en lång utveckling mot vuxenliv och   en form av frigörelse och självständighet. Barnen växer av utmaningar och förändringar, även om det kan verka som om det gör större skada än nytta till en början. Det är svårt att släppa taget och det är ännu svårare att erkänna att det finns andra som har bra ideer och kunskaper som kan vara mitt barn till nytta.

Mitt råd är att ha is i magen, vara delaktig och ha tålamod.   Och skulle det inte fungera alls, ta det högre upp. Med rektor och/eller Barn och Ungdomschefen i kommunen.

Ett litet tillägg angående er närvaro klassrummet, prata med personalen. Ibland är föräldrars närvaro i klassrummet till mer skada än nytta. Vi kunde inte vara i klassrummet, P förvandlades till en klängig, gnällig och avig bebis när vi var där. Och när vi inte var där var P orädd, framåt och glad. Men inledningsvis, som inskolning är er närvaro viktig.    

Blåmärken och märken efter naglar? Är människan inte klok? Kommunikation eller inte, det där är ju misshandel!

Jag hade inte lämnat mitt barn ensam hos den där personen på mycket länge och jag hade talat om för henne att om hon upprepar det där kommer jag att polisanmäla.

Jag gissar att det blev fel för att pedagogen ville behålla sin auktoritet och inte ge sig samtidigt som hon kanske var lite nervös inför de nya barnen och eftersom han kämpade emot tog hon för hårt. Men det är fel, man ska inte tvinga eller använda våld på ett litet barn man inte känner utan man ska bygga förtroende. Det är extra viktigt med barn som inte kan förklara att de blir rädda eller skydda sig med ord. Men jag hoppas att hon förstod att det blev fel. Händer det igen måste vi göra någonting mer än att bara säga till som vi gjorde tidigare. Det har fungerat bra på förskolan och på sommarträningen så bara pedagogen är empatisk och varm går det bra, vilket vi har förklarat. Och det känns ganska självklart tycker vi. Värme och respekt för alla barn, även funktionshindrade. Jag tycker det är superbra när andra har nya bra kommunikationssätt med min son och vi är absolut öppna för alla förändringar och vill att han ska få vara så självständig som möjligt. Men vi vill framför allt att han ska få må bra och vara trygg i skolan.

Kom ihåg att kommunens skyldighet att tillhandahålla lämplig skolgång är starkare än er skyldighet att skicka er son till skolan.

Därför kan det faktiskt finnas en öppning för "hemskolning". 

Låter ju konstigt att ett barn med så kraftig allergi att hen inte kan vistas i samma rum som vissa födoämnen skulle gå i en "vanlig" klass. För det handlar väl inte om att barnen måste äta samma mat?
Pedagogen som gjorde er son illa passar absolut inte till att ta hand om barn öht och absolut inte barn med särskilda behov.
Tyvärr blir man som förälder alltför medgörlig och ser inte riktigt verkligheten. Man tror på fullaste allvar att en pedagog får lov att slita och dra i ens barn. Man tror att de får behandla både barnet och föräldrarna hur som helst.

Jag har fått höra av rektor att jag skulle vara glad att min normalbegåvade dotter med atypisk autism hade barnpassning på högstadiet. Att jag inte kunde kräva åldersadekvat undervisning. Tjenare! Vid det laget hade jag fått skinn på näsan och ett samtal till Skolverket senare så kunde helt plötsligt skolans behöriga lärare ge stöttning till autismklassens obehöriga lärare.

Stå på er och ge aldrig upp. Lycka till!      

   

Jag tycker inte alls det låter bra. Visst är det som ragatan skrev att ni känner ert barn sen födelsen och inte personalen. Men det är väl det man ska använda föräldrarna till under inskolningen, att lära känna barnet. 

Personligen tycker jag också det känns som många steg mellan att säga en mening om att barnet ska sätta sig på sin stol till att bära barnet dit. Som att peka, visa, leda (hålla i handen) såvida barnet inte har fyskiska förflyttningsproblem förstås.

Hoppas det går bättre idag och bara berodde på att pedagogerna var stressade. 

Dessutom, ger man inte enkla glasklara uppgifter första skoldagen för att barnen ska känna glädje inför skolstarten. Att tala med enkelt språk låter som ett ganska elementär del av det.  Jag förstår fullt ut att pedagogerna inte kan plugga in det specifika barnets 100 ord (vilket förmodligen varierar)  men att skapa sig en bild av språknivån borde väl ingå i förberedelsen.                     

Det mest "alarmerande" med det du beskriver är väl 
1. Att som du säger, våld är någon form av Plan A
2. Att läraren framhärdade med nåt som inte funkade. 

Jag är så otroligt tacksam för vårt helt vanliga dagis, som har den underbara förmågan att själva se vad som inte funkar, stanna upp, och hitta nya lösningar. Utan att skuldbelägga barn eller föräldrar, och med en stor lyhördhet för hur barnen mår. 

Vår dotter fick nu en heltidsresurs, på förskolans eget initivativ, för att DOM såg att hon inte funkar utan. Sen såg DOM att det är svårt för resursen att orka med henne hela dan, så DOM organiserar om för att det både ska bli bra för vår dotter och personalen. Lyhördhet och ödmjukhet. Så lätt i teorin, så svårt i praktiken, så underbart när det funkar.

Dottern har ännu ingen diagnos, men det blir väl nåt inom autism/adhd, med nån form av språkstörning.  På henne skulle antagligen nån variant på lärarens sätt funka. Vi testar först om hon förstår/följer den muntliga instruktionen, nästa steg är att ta henne i handen och leda henne rätt, å ibland får man lyfta/bära. Men man testar ju liksom att leda först, innan man lyfter Och märker man att hon blir arg/får panik/inte gillar det, så släpper man. Vi som känner henne kan väl iofs hålla kvar henne, men då handlar det ju om att hon inte vill dit vi är på väg t.ex. Men som första kontakt så borde ju första reaktionen vara att släppa. 

Tipsa om Bo Hejlskovs bok om problemskapande beteenden  Sen är det ju första dagen, så lite is i magen får man väl ha. Men det jag nog skulle kolla extra vaksamt, om jag vore ni, är just ödmjukheten och förmågan att backa när det blir fel, att se till sig själv och tänka om. Finns inte den, då ska man inte jobba med funktionshindrade barn. 

Och sen det där med lärarens auktoritet: En lärare som upplever att hen måste få/ha/behålla nån form av "auktoritet" över barnen hör inte hemma i skolan, än mindre särskolan/träningsskolan. Genom att förtjäna barnens respekt får man auktoritet. Tror man att auktoriteten kommer först, då bör man nog kanske fortbilda sig lite mer....