svårt med ny familj med bonusbarn
hej, jag har träffat en ny man efter att ha separerat med mina barns pappa. mina barn är 3 1/2 och 5 år. min nya man har en dotter som är 8. utan att det finns någon diagnos är jag säker på att både pappan och dottern har adhd. jag har arbetat inom vård och omsorg hela mitt vuxna liv och har läst pedagogik och psykologi så det är inget jag hittar på utan det är verkligen solklara fall av adhd. det stör mig inte och jag ser vad som är själva problemen och vad som är det som funkar bra och skiljer på det, alltså att jag inte hetsar upp mig på att det tex pratas konstant eller överaktivitet.
Det som är svårt är att framförallt min 5-åring blir trött på hans dotter och kan inte säga ifrån eftersom hans dotter inte lyssnar, då blir hon arg och frustrerad och så säger hon tillexempel att 8-åringen är "dum". Och då blir det i pappans och dotterns ögon att det är min dotter som har varit taskig. jag försöker styra lite när jag är med så att mannens dotter hejdar sig lite ibland, inte snäser åt mina barn och inte pratar precis HELA tiden , det gör jag för att det inte ska bli bråk, MEN det klarar inte pappan av, jag får aldrig säga till hans dotter, då säger han emot mig så att han signalerar till sin dotter att hon inte behöver lyssna på mig. det här har jag förstås försökt att föklara, men han förstår inte, hans dotter ska aldrig få någon"kritik" fast det inte ens är kritik, ofta bara tex kan jag be henne att sluta säga åt och uppfostra min 5-åring, för hon är på hela tiden; sluta gör si, sluta säg så, tyst nu! osv... i helgen var en incident där de var och badade, mina barn, min man och hans dotter och när de kommer upp såger mannen; du får gå å hämta "namnet" (5åringen) då kommer hon efter och gråter som jag aldrig sett henne gråta.. det som har hänt är just att det blivit en konflikt, pappan har sagt åt min dotter att komma upp från vattnet(ingenting till sin dotter) hans dotter har dragit i min dotter så att det gjorde ont, min dotter har sagt "skitgubbe" och att hans dotter är "dum" allt det här berättar min dotter själv när hon kommer upp, samt att hon förklarar att det känns orättvist att mannen bara är på henne och aldrig sin egen dotter. plus att dom har gått ifrån henne. jag tröstade min dotter och sen tänkte jag att de kanske kunde säga förlåt till varnandra, så min dotter går in till 8-åringen, säger förlåt och undrar om hon får vara med å leka med henne och min yngsta dotter. då jag säger att nu säger ju hon förlåt, då kan väl du också göra det? svarar hon; nä, jag har inte gjort nått fel så jag tänker inte säga förlåt. jag tittar på pappan, han säger ingenting, så jag förklarar att det gjorde ont på henne(5åringen) när hon (8) drog i henne, då får vi ett snäsigt, sarkastiskt; aa förlåååt da. plus att pappan säger, nej så var det inte( vadå, min dotter säger att det gjorde ont, hur kan det INTE vara så)
jag går upp och lagar kvällsmat och efter maten får min dotter inte vara med å leka. då säger jag att nu får det va slut med utfrysnings fasoner, klart att alla får vara med. då ställer sig pappan framför sin dotter å säger till mig; DU såg inte vad som hände på stranden!
JA OJ DET BLEV LÅNGT,men jag försöker förklara att dottern och pappan har ett mycket osunt förhållande som inte blir bra för mig och mina barn. Vad kan jag göra åt det?
