Anonym (pinigt) skrev 2013-08-24 08:04:57 följande:
Jag vet att jag har stora krav, men jag är väldigt ambitiös av mig, vill inte vara den som slackar.
Ja, jag sjukskrev mig och nu är det helg. Har fått flera sympatiska mejl från kolleger som tröstat och varit jättesnälla.
Trots det kan jag inte släppa tanken på att folk skvallrar i smyg om detta på jobbet då jag inte hör på. :-/
Självklat har kollegorna talat om dig MEN jag tror snarare att de talat i termer om att de tycker synd om dig, hoppas att du mår bättre och att de lider med dig. Jag tror med andra ord inte att de har skrattat bakom din rygg eller hånat dig. Det som hände dig är mångas mardröm men samtidigt har de allra flesta någon gång varit extremt magsjuka eller matförgiftade, alternativt har barn som har drabbats. De flesta kan med andra ord relatera och förstå att kroppen ibland motarbetar oss. De är nog även vuxna nog att förstå att sånt kan hända och professionella nog för att respektera dig oavsett.
Jag har varit med om två tydliga tillfällen då personer i min närhet garanterat velat sjunka genom jorden men både jag och de andra som var med när de hände tyckte bara synd om dem.
1. Jag var på en utbildning och den första kvällen gick vi alla på en långtur med en tipsrunda och små samarbetsövningar på vägen. Halvvägs, när vi var påväg tillbaka, började både min chef och två kollegor till mig klaga över att de mådde lite illa. Dessa tre personer hade åkt i samma bil till konferansen den morgonen och även stannat och ätit lunch på samma restaturang några timmar tidigare.... De visade sig att de var rejält matförgiftade och då vi var mitt ute ett fält var det en bra bit till toaletter och det fanns inte ens något träd att gömma sig bakom. De kämpade på framåt men klarade det inte. Chefen kräktes upprepade tillfällen och den ena kollegan vet jag gjorde i byxan och kräktes. Den tredje kollegan klarade sig tillbaka till rummet (tror jag). De var alla tre kvar på rummen resten av utbildningen och vi andra tyckte fruktansvärt synd om dem!
2. Jag flög till Turkiet med ett kompisgäng och jag visste att en av tjejerna hade varit lite hängig dagarna innan, vanlig förkylning trodde hon men oj så fel hon hade.. När vi hade lyft började hon sakta men säkert rasa ihop och direkt när bälteslampan släcktes flög hon upp för att gå på flygtoaletten. Där satt hon sedan nästan hela resan (både kräktes och sket) och när hon inte var där satt hon och feberhuttrade i sätet. En dam på raden brevid gav henne en tablett för magen och hon tog även febernedsättande, det gjorde att det vart bättre och hon klarade landningen, hämtandet av väskor osv utan problem. Hon verkade rätt pigg men då jag visste att det var en ganska lång resa med anslutnihgsbussen till vårt hotell (vi var sista hotellet de skulle åka till) övertalade jag henne att vi och en tjej till skulle ta taxi. Efter en 45 minuter i taxin var vi framme men precis när vi klev ur märkte jag hur hon stelnade till magen henne exploderade (det var tur att hon hade svarta byxor på sig..) och jag knöt snabbt min tjocktröja runt henne medan vår andra kompis såg till att vi fick vårt rum snabbt. Jag tyckte otroligt synd om min kompis och hon skämdes något fruktansvärt, hon var helt knäckt och missade ju i princip hela resa som hon hade längtat efter. Bussen hon skulle tagot tog två timmar från flygplatsen och det fanns ingen toalett på den så jag är väldigt glad att jag övertalade henne att ta taxi...
