Trösta eller inte trösta?

Sitter här o läser om en fråga om man ska trösta o ta upp barnet då de gråter.

Men naturligtvis ska man trösta barnet. Oavsett om man är bebis eller äldre.Så du menar Miranda80 att de är skillnad på barn om man är bebis eller äldre? Du skriver att  de är barn under 1 år.Men de förstår  du väl att man tröstar ett barn. Hur mår du själv egentligen eftersom du tar upp en sådan självklarhet. Kanske du behöver hjälp  ex kurator eller psyk för din egen del. SEDAN tycker inte  jag man ska sitta o klaga på pappan här då han inte är med och kan försvara sig. Tycker mammor som låter så  är väldigt  omogna.

Det där med att "trösta" är lite dubbelt, det beror på hur man tolkar trösta. Ibland kan det finnas en rädsla för gråt och nästan nolltolerans, alltså att man vill att barnet ska sluta gråta så fort som möjligt. Det KAN bli så att man "testar" lite väl mycket och att det byggs upp stress och frustration om det barnet inte slutar gråta. Man kan få intrycket av att att det skulle finnas något slag enkelt "trösta" i motsats till ignorera typ, men så enkelt är det ju inte alltid. Min erfarenhet är att det vara värdefullt att vara tillåtande i gråten, om bebisen t.ex blivit övertrött så kanske man kan välja att lugnt lägga handen på, buffa lite i rumpan, nynna lugnande och vips efter ett par minuter så sovs det. Det här låter kanske som en självklarhet, men för mig var det inte så med min första som var sååå missnöjd trots att vi verkligen AP-ade, sjalade, samsov, friammade o.s.v. Men vi förmådde inte vara lugna! Och vi var otroligt stressade över gråten. Så för min del finns det inget likhetstecken mellan att "trösta" och "ta upp". Nu skriver du i TS att barnet gråter hejdlöst i vagnen, och så ska det ju inte behöva bli.

Nej, man kan inte skämma bort spädbarn med närhet och tröst. Självklart svarar man på barnets gråt. Ibland behöver barnet plockas upp, ibland räcker det med att visa barnet att man är där genom att prata eller lägga en hand på magen (eller liknande) men självklart svarar man på de signaler barnet skickar ut.

Självklart tar jag upp mitt barn om det gråter! Varför skulle jag strunta i henne när det är det hon vill?! Skulle även ta upp ett större barn som "fejkgråter". Prata och fråga, det betyder ju något när ett barn gråter.

Man ska alltid trösta ett barn, speciellt riktigt små barn som blir otroligt stressade om de hänvisas till att stå ut med svåra känslor själva. Studier har visat att detta kan ge upphov till permanenta hjärnskador! (Se boken Kärlekens roll). Man kan ALDRIG skämma bort ett barn med kärlek!

Däremot när barnet växer klarar det att stå ut mer något mer frustration...men det är inget fel att trösta barnet omedelbart. Men inte med ledsen och vädjande röst, utan med intonande, stabil och lugn röst. Då lär sig barnet förstå och hantera känslor bättre i vuxen ålder. 

*Nej, man kan omöjligt trösta för mycket.

Självklart tröstar jag skulle du själv vilja bli ignorerad av tex din man i fall du började gråta eller en varm kram ? Jösses! Det har ju visat sig att de där uppfostrings metoden användes av en galning på en uppfostrings anstalt för handikappade. 

Min bebis gråter sällan men gör hon det så är jag/pappan hos henne på studs och kramar, pratar lugnt, visar att vi ser och hör henne. Kärlek, närhet och värme kan man inte bli bortskämd med enligt oss.

Ett undantag är dock då jag är ute på promenad med lillan och hunden. Skulle hon börja gråta då låter jag bli att ta upp henne. Men då är det en säkerhetsfråga; bära barn, styra barnvagn och en GD känns lite extremt för en person :) Men jag stannar då och försöker trösta, funkar inte det så skyndar jag på stegen så vi kommer hem snabbt. Är vi ute bara lillan och jag eller om pappan och hunden följer med blir Mira tröstad i famnen om hon inte kan tröstas i vagnen.

Blev mamma för första gången för 3 veckor sen och håller fortfarande på att lära mig hantera allt bebis skrik utan att få panik eller bli överstressad. Om en bebis skriker så är det oftast för att något är fel, den är hungrig, behöver byta blöja, rapa eller så vill den bara ha närhet och mysa lite. Jag kollar alltid först så att alla bebisens behov är tillfredsställa först, om hon inte slutar gråta efter det så försöker jag ett tag till innan jag tar en paus och låter pappa försöka en stund. Det är jobbigt när hon skriker när man går ute med henne i vagnen för då har man oftast bråttom nånstans till en tid eller tusen ärenden att springa. Sen så är det lite läskigt att bära en prematur född bebis ute inne i stan bland allt folk samtidigt som man ska styra och köra vagnen. 

Mitt barn har hittills bara gråtit så fort något inte vart bra tex. bajs blöja, hunger eller närhet. Men så fort man bytt blöja och börjar amma henne då blir hon hur lugn som helst och somnar efter ett tag. Dock så brukar man få amma henne as länge, oftast över en timme och ibland så behöver man bara amma henne 20 min innan hon är nöjd och somnar. Men om hon är vaken och pappa är iväg och jag behöver dricka vatten eller gå på toa, då lägger jag ner henne i spjälsängen och låter henne gråta tills jag är klar, dock så känns det jätte tufft att höra henne skrika och jag blir as stressad och orolig. Om jag behöver uträtta något som tar längre tid tex. äta eller duscha så får pappa och hon mysa ett tag med varann tills jag är klar.

Precis som när min partner är ledsen så försöker jag även trösta och stötta barnen så bra det går när de inte mår bra. 

Det är ngt fel på din man. Be honom prata med en barnpsykolog ang detta så att han får fatt i verkligheten. Jag skulle säga att det är direkt skadligt för ditt barn att vara hos honom om han förvägrar barnet tröst och närhet. Han kommer få en dålig anknytning till sitt barn.

Jag hade inte heller klarat av att sitta på toa med en bebis i famnen, men när mina var små hade jag alltid med dem in å de fick ligga på en filt på golvet eller i en babysitter en liten stund, så kunde jag sitta ner i badkaret och duscha med bortdraget duschdraperi (sitta ner för att inte skvätta) och duscha och sköta min hygien och prata med bebisen samtidigt. Det har funkat jättesmidigt och jag har aldrig upplevt några problem med att hinna med å sköta mina egna behov ens som ensamstående med bebis. Och om de börjar gråta då så hinner jag ju kliva ur å ta en handduk å sen plocka upp, de är ju inte ensamma under tiden och jag kan svara och bekräfta direkt.

Tycker också man tröstar! MEN till er som är förvånade att trådstartaren ens frågar.. Var inte det!!

Den äldre generationen har åsikten att ungar ska skrika lite och att man skämmer vort dem när man tar upp dem etc !!

Man tröstar efter bästa förmåga. Ibland så räcker man inte till - två av mina tre barn skrek alltid när jag lade ifrån mig dem under de första tre månaderna och oftast även om pappa, mormor eller ngn annan försökte sig på att hålla så länge (min specialitet var att väcka en djupt sovande bebis genom att försöka smyga mig iväg). Med min äldste tog det ett tag innan jag förstod vad som krävdes, men sedan var det inte så tungt att ha dem i famnen eller sjalen dygnet om. Men ibland behöver man lägga ner dem: blöjbyten, i bilen, läkarbesök... oj vad det skreks! Men sedan var de också hur nöjda som helst när de fick ligga och snutta så det var ju inget fysiskt/medicinskt fel på dem utan bara näringstörst. Jag glömmer inte att farmor ondgjorde sig över att jag alltid var så snabb att trösta, men efter en tio-minuters bilfärd så skrek hon typ: För guds skull få honom att SLUTA!! 
Det blir lättare...

Som barnpsykolog slänger jag in en liten kommentar här :)

Ett barn under 6 månader ska alltid tröstas, och man ska inte vara rädd för gråtet, små bebisar gråter ofta utan större anledning (de kan alltså även gråta om de är mätta, torra osv, utan att det är något konstigt). Så små barn "tröstar" man alltid, genom att ta upp, buffa osv. 

Enligt min erfarenhet kan det dock vara nyttigt att inte alltid ta upp barnet när det gråter efter 6 månaders ålder. (Både utbildningserfarenhet och som mamma). Självklart ska du alltid vara där för ditt barn och trösta det, men som det sas tidigare i tråden så behöver trösta inte betyda ta upp. Att bara gå och prata med barnet, busa lite eller smeka på huvudet kan vara nog för att barnet ska bli lugnt. Jag vill inte använda ordet skämma bort, för det låter fel, men om man tar upp barnet direkt det börjar gråta så är det lätt hänt att, inte skämma bort, men typ lära barnet att den blir uppblockad eller får som den vill vid minsta pip. Och detta kan leda till lite jobbiga perioder när barnet blir några år och börjar kräva andra saker. 

Min poäng är: Trösta alltid ditt barn, speciellt dem under 6 månader, men efter det börjar uppfostran och man får känna av situationen. Barnet kanske inte alltid behöver plockas upp. Sedan skadas barn aboslut inte av att gråta in liten stund.