Resa med adhd/trotssyndrom barn

Måste ni åka iväg så långt, kanske det är enklare att göra en resa som inte innebär flyg och massa folk runt omkring - hyr en stuga i Danmark och bila dit och ta det lugnt!

Nej det behöver ju inte vara långresor dvs flygresor, vi har åkt weekend resor med båt ibland. Men av hälsosjäl både fysisk och psykisk behöver vi resa till solen iallafall en gång om året, och jag behöver saltvatten dvs havet utomlands. Äldsta sonen bodde på heltid hos sin pappa tills för 2 månader sen, nu är pappan ute ur bilden av anledningar jag inte kan skriva här. Jag tänkte som så att vissa resor kan han följa med andra inte.

*hälso skäl

Jag har en dotter som haft en hjärnblödning för 7 år sedan, de skador hon har i dag påminner rätt mycket om ADHD, fast med nästan total avsaknad av impulskontroll och med mycket ångest. Hon är 15 år nu. Att resa med henne är en riktig prövning, hemma fungerar hon jätte bra i vardagen med kompisar osv, men när hon stressas eller hamnar i en ny miljö blir det så väldigt tydligt allt som inte fungerar.  Men det är ju så livet med henne är, hade aldrig ens övervägt att resa utan henne. Får bita ihop, försöka komma ihåg att hon inte kan rå för det och vara glad de stunder de fungerar. Hon tycker själv det är roligt att komma i väg så åker vi någonstans är det för hennes skull.  Jag tror inte det finns någon annan bra lösning än just att bita ihop, inse att det är en del av att vara förälder och stå ut om man vill åka någonstans. Åren går ju fort, även om det inte alltid känns så.

Jag beklagar det som har hänt din dotter. Men grejen är att vi har rest med honom många gånger. Även kortresor.  Många kanske är emot det jag skriver nu, men jag kan heller inte låta hela familjen få avstå från saker som vi är i behov för att en familjemedlem inte fungerar som den ska. Känns inte schysst det heller.

Ni behöver inte avstå från saker heller. Men detta, att stå tillbaks och inse att nej, det blir ingen avkoppling, men det är skönt att komma iväg ändå, det är en del av att vara förälder. Vi väljer inte våra barn och våra barn väljer inte oss, men det är vi vuxna som har det yttersta ansvaret.  Tycker det är lite trist att du beskriver din son som en person som "inte fungerar som den ska". Jag menar inte att vara otrevlig eller oförskämd, men kanske är det något att fundera över, hur den inställningen till sonen påverkar situationen? Inte så att han blir "värre" av det, men om man har den synen på honom tror jag det är svårare att hantera situationer som denna, där blir utrymme för irritation och besvikelse över att saker inte blir som man föreställt sig. 
Har du något stöd från BUP? Nu menar jag stöd till dig som mamma? Ibland kan det vara väldigt skönt att få det då ens barn inte är riktigt som alla andra. Det kan hjälpa en att hitta nya infallsvinklar, nya synsätt. Det förändrar inget praktiskt, men gör det lättare, och roligare, att leva med? 

Ja det var lite klumpigt uttryckt från mig. Han fungerar fint fast på sitt eget individuella sätt..är bara så trött och irriterad över min situation. Ja vi har kontakt med BUP, men maken min har aldrig engagerat sig tror inte han orkar. Han förstår inte barn rikigt men är en bra man för övrigt.

Kanske är det där problemet egentligen ligger, att du känner dig ensam i allt kring sonen?
Du skrev i din TS att det är din man som ej vill ha honom med förrän han har "mognat".
Tänk om han aldrig "mognar" då? Ska han inte få följa med något mer då?

Och vad vill du som mamma/förälder?

På vilket sätt blir det ingen avkoppling på resan? På vilket sätt skulle ni kunna koppla av mer om sonen ej var med?
Medicinerar han för sin adhd?

Jag har rest på solsemestrar många ggr ensam med två barn, varav äldsta har adhd, så jag har ju en del erfarenhet iaf, men i mina ögon så är det inte aktuellt att resa utan någon av sönerna - inte av den anledningen iaf.
Semester blir det för mig ändå, i form av sol, värme, havet, god mat osv.
Sen när man reser med barn så blir det ju vad man gör det till - kanske är det mer din man som tar ner ditt humör TS iom att du verkar sakna stöttning där? 

Alla gånger sonen har varit med har jag fått tjata mig till det, och är sonen jobbig sen så får jag skulden. Han är svår som person...mentaliteten är tuff.. jag vill ha hela familjen med men inte han:(

Låter ju som att problemet egentligen inte är barnen utan hela er familjesituation. Man förstår ju verkligen att du finner situationen övermäktig när du har noll stöd från mannen! Jag tror att ni skulle behöva prata med någon tillsammans. Men lösningen är som jag skrev i den andra tråden inte att placera ena barnet i ett utanförskap, han känner sig med all säkerhet redan oönskad som det är! Han behöver kärlek, extra omtänksamhet och att få känna sig delaktig och viktig! Inte få känna sig utanför!! Jag hoppas du förstår att han själv har det tusen gånger jobbigare än vad du själv har, försök tänka på det när han är "jobbig" och "svår". Han är det av en anledning, inte för att han hatar er utan för att han själv inte vet vad han ska ta sig till!

Du har rätt:(