Jag känner hur jag glider bort från Gud mer och mer...

Bäst av allt är ju att Jesus inget hellre vill än att du vänder om helhjärtat, lär känna honom det finns inget bättre eller bättre vän

Jag vet. Problemet är väl egentligen att jag vet allt det här men att det någonstans på vägen tar stopp. Kanske skäms jag för mycket efter all tid som har gått. Kanske har jag blivit för likgiltig fast jag egentligen vet att jag vill vara nära Gud. Det är så mycket enklare att bara göra något annat än att försöka komma nära honom igen. Ibland då jag tänker be så sitter jag ändå bara där. Tyst. Ibland har jag försökt be och säga till Gud att jag vill vara nära honom igen, jag har försökt börja läsa Bibeln lite mer och inte glida iväg. Inte vara ljummen. Men det håller inte speciellt länge. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte varför det började. Kanske vet jag ingenting längre. Förutom att han finns där. Att ingenting har förändrats i hans kärlek till mig. Men ändå sitter jag bara där, till jag bestämmer mig för att göra något annat och tillslut blir försöken färre och färre.

Att bara sitta där är superbra då lyssnar du in och kanske hör du han med då :) läs en mening i bibeln slå ihop den och bara sitt där eller ut och promenera i tystnaden nåt kommer hända ska du se. Det är aldrig för sent att vända om till Jesus men att inte ta chansen är dumt tycker jag

Kanske kan du gå till en psykolog på StLukas? De har en vana att ge terapi till troende på ett respektfullt sätt. Jag tror att du behöver jobba med ditt förflutna också på ett psykologiskt plan för att kunna ge helhjärtat till andra och få tillbaka en stor respekt för dig själv.

Det tycker jag med. Att det är dumt att inte ta chansen, menar jag. Det är bara det att det känns svårt. Tungt. Fast försöka får jag väl göra ändå. Jag kan ju inte låta det bli ännu värre... Kanske det. Jag mailade till dem nu för en stund sen bara och ställde lite frågor. Fast egentligen känner jag mig tveksam att gå i terapi, fast kanske behöver jag det. Att gå till ett kristet sammanhang är väl det enda jag kan tänka mig i så fall. Jag vill ha både psykologisk hjälp och andlig hjälp i ett, känner jag. Om jag nu ska få någon hjälp till att börja med.

Fast det mest ultimata tror jag vore om jag pratade med någon i min egen församling. Vi har både ledare som är vana att prata med människor och ett speciellt team som arbetar speciellt med samtalsstöd. Problemet här är väl bara att det tar emot så väldigt mycket att "erkänna" för dem hur långt jag har låtit det här gå. Relationen med Gud menar jag. Men samtidigt så vill jag inte heller fortsätta låtsas som ingenting. Fast än så länge har jag varit för stolt för att säga något. Och å andra sidan så är det människorna i församlingen som jag älskar och litar på. Plus att det inte skulle kosta något.

Vad bra att du tagit kontakt med dom! Fördelen med terapi är att det är ett helt separat utrymme där du kan vara hur ärlig som helst utan att det behöver kännas konstigt för dig. Och med det du har med dig kan det aldrig skada att försöka bena i vem du är och hur du ska leva för att må så bra som möjligt. Det enda behöver ju inte utesluta det andra! Men jag tror att psykologiskt välmående är det allra viktigaste.

Lycka till!

Är det inte vanligt i alla relationer att de förändras? En god vän man känt i många år kanske flyttar utomlands ett tag, men man är fortfarande vänner även om man inte umgås lika mycket. Jag tror inte det finns någon poäng i att skämmas för dina upplevelser. Jag tror att många religiösa har gått igenom liknande. Vissa av dem byter religion, vissa hittar tillbaka.

Observera att jag inte är kristen. Jag uttövar en annan religion. Ibland kan jag verkligen känna den där känslan av helighet under en ceremoni eller bön, ibland känner jag inget alls. Men det är så det är. Att känna sig tvingad gör det nog bara värre... Hitta något som motiverar dig, och prata med någon om det här.

Hej,

Ibland måste man inse att det inte är meningen att man ska klara allt själv. Gud skapade församlingen just för att vi ska ta hand om varandra. I min församling, som låter extremt lik din, är kärleken enormt stor och ingen dömer utan gläds med den som öppnar sig.

Du får gärna inboxa mig om du vill prata vidare lite mer privat...

Mvh

En husförsamlingsledare i en internationell kyrka i Sthlm

Det har gått över en månad sen sist jag skrev i den här tråden. Nu skriver jag igen för att jag behöver skriva av mig och här kan jag göra det anonymt...

Jag tog mig mod för att berätta för min roomie om situationen. Hon satt och pratade om något som var känsligt för henne att prata om, och då släppte det och jag berättade allt. Jag hade nog förväntat mig att hon skulle reagera starkare än vad hon gjorde. Hon dömde mig inte. Hon tyckte att det var tråkigt och jag tror att hon ber för mig ibland. Men inget har egentligen förändrats, förutom att hon vet nu.
Några dagar senare skrev jag ett långt sms till mina husförsamlingsledare och berättade allt. Skämdes nästa gång jag såg de i kyrkan. Skämdes för att jag blivit som jag blivit. Jag kände mig som en hycklare den gången. Jag bara stod där och glodde. Varken sjöng eller lyfte händerna i lovsången. Bad knappt heller. Bara andades. Nu då jag tänker efter har jag inte varit i kyrkan sen dess, flera veckor sen nu. Ursäkterna fortsätter ramla in, fast jag erkänner åtminstone för mig själv att jag inte vill gå dit. Egentligen vill jag. Jag vill hitta tillbaka, men orkar inte ens anstränga mig längre. Sjunker istället bara djupare, och idag slog mig tanken att då jag skulle ha glatt mig över att ha levt med Jesus i tio år nu i december så kanske det istället slutar med att jag accepterar att det livet är över. Jag är inte där än. Jag kan inte acceptera att det är över, men jag kan inte heller gå vidare. Jag har varit på husförsamlingen lite och två av gångerna var till stor del för att någon av husförsamlingsledarna sms:ade och ville få dit mig. Jag känner att jag behöver dem. Speciellt mina husförsamlingsledare. Fikade med en av de en dag, men i princip så känner jag egentligen att de inte har tid med mig. Inte för att de inte bryr sig, för det vet jag att de gör, utan för att de helt enkelt har väldigt mycket att göra. Skola, jobb, ansvar i kyrkan, träning o.s.v. Och det de säger åt mig att göra har jag inte gjort, så det spelar kanske ingen roll egentligen. Jag har inte försökt att be i tungor minst fem minuter per dag, varit i kyrkan och på bibelskolans bön o.s.v. Jag orkar inte ens försöka mer fast jag har sagt att jag vill. Jag hänger mest med mina okristna vänner. En stor del av mig håller på att dö en långsam död och jag orkar inte göra ett skit åt det. Det är så jag känner nu.

Jag tänkte kort på att prata med en psykolog, men kom fram till att jag inte vill göra det. I alla fall inte i dagsläget. Jag har ingen lust egentligen och vill absolut inte lägga pengar på det om jag känner så. Nu öppnade jag ju i alla fall upp mig för både min roomie och husförsamlingsledarna. Inte för att jag vet om det ledde till så mycket, men ändå. Jag sa något...

Lyssna på det här

Hej. Jag känner igen mig på så sätt att efter jag fyllt 30 så rämnade allt jag hittills trott på. En del har sakta byggts upp igen efter mycket reflektion, annat har jag insett att jag inte tycker likadant om som jag "alltid gjort".
Det här med Gud, akta dig för pingstvänner säger jag bara, deras Guds-syn är mycket märklig. De personifierar Gud och gör Jesus till en levande "han" som nån man kan "snacka med" om typ hockey. Att gå i pingstkyrkan och liknande kyrkor handlar om att få en kick, likt den man får av en drog.
DET HAR INGENTING MED ANDLIGHET ATT GÖRA.

Om du vill hitta din tro igen, släpp alla förutfattade meningar, låt det vara helt öppet och försök inte tvinga dig tro, släpp kyrkor och församlingar ett tag. Gå ut i naturen, meditera, gör bra saker för andra människor, engagera dig i nåt värdefullt, gå med i en kör och sjung tillsammans med andra.
På så sätt kan du hitta andlighet igen och få en djupare tro och sen välja vilken kyrka du vill gå till. Om du ens vill fortsätta vara kristen.
Det är viktigt att du inte låser dig vid något för att du inte känt dig trygg i livet, tillåt dig ändra dig och utforska.
Vet att det goda alltid finns, och även när du inte kan tro, våga be om rätt väg till ljuset <3

Jag hade glömt bort den här tråden. Jag har egentligen inte varit inne på familjeliv speciellt mycket den senaste tiden heller i och för sig.

Det senaste året har allt bara blivit ännu värre med min tro. Jag har slutat gå till kyrkan. Sist jag var där var en gång i somras, och det var den enda gången jag har varit där det här året. Ingen verkar reagera längre heller eller fråga, utan folk har väl liksom bara märkt att jag inte kommer längre. Min roomie går dit ibland precis som innan, men hon låter mig vara och säger inget om det. Nån gång har jag sagt något så att hon vet att jag vet vad som händer i kyrkan och fått det att låta som att jag funderar på att gå på något där, men jag har inte gjort det. Inte än åtminstone. Jag intalar mig själv att jag inte känner mig bekväm där längre och att jag trivs bättre av att inte gå dit. Att inte gå till någon kyrka alls. Jag kan dock fortfarande känna att jag saknar Gud ibland, fast jag orkar inte ta tag i det och saknaden verkar dessutom bli mindre och mindre ju mer tid som går. Nästan som att jag har börjat acceptera att det livet kanske är över för mig nu. Men jag har visserligen gått till husförsamlingen någon gång ibland, och jag gillar mina husförsamlingsledare. Jag har pratat med en av dem om att jag vill komma över allt jobbigt som jag har varit med om, och jag tror att jag kanske kan få hjälp med det på något sätt. Vi ska prata om det sen. På ett sätt undrar jag om jag kanske skulle börja komma över det förflutna och börja våga lita mer på människor igen så kanske det skulle bli lättare med relationen med Gud också. Om jag vill ha tillbaka den. Jag tror att jag vill, men jag känner mig samtidigt likgiltig.

Jag har fortfarande en bibel som ligger framme på skrivbordet, och jag läser i en devotional varje morgon. Fast ibland har jag undrat varför jag fortsätter med det. Kanske för att jag är rädd att om jag släpper den lilla stunden med Gud (som egentligen bara är jag som läser en kortare text med en bibelvers i!) så skulle jag släppa taget om det kristna alldeles för mycket. Jag är väl inte redo för det riktigt än. Samtidigt har allt inte varit down hill det senaste året. Jag köpte några kristna böcker och en studiebibel på engelska till sommaren och började studera Bibeln på ett helt nytt sätt. Att bara vara jag och Gud och att försöka igen gillade jag, till skillnad från att börja gå i kyrkan igen och träffa alla människorna där. Men det rann ut i sanden sen. Nu ligger den Bibeln bara i en bokhylla och samlar damm tillsammans med anteckningsboken som jag köpte till och överstrykningspennorna. Jag har funderat på om jag skulle börja läsa lite i den igen, men jag har ingen energi eller ork till det. Det känns bara som något som skulle ta tid och jag känner mig inte motiverad.