21 år och sjukskriven!

Barn vill jag o min kille ha för vi har barnlängtan o gillar barn. Dom flesta skaffar barn någon gång i livet. Om jag får leva hela livet med ocd ska jag inte behöva missa att få barn i livet. Jag vill va en ung mamma o det blir jag inte om jag ska lägga flera år på att bli ocd-fri.

Det absolut värst för OCD och andra psykiska sjukdomar är stress och sömnbrist. Det triggar alla negativa processer i hjärnan och sätter fart på allt möjligt. Vad tror du ett barn skänker förutom glädje? Jo stress och sömnbrist. Om du redan är så slut p.g.a. din OCD att du måste ta en tupplur på dagen. Hur skulle du kunna hålla ihop med endast 3 timmars sömn per natt i 3 månader? och om vi tänker ett steg längre. Tänk om det händer något mellan dig och killen. Då står du ensam utan försörjning, boende och den stöttning i föräldraskapet du kanske behöver p.g.a. din sjukdom. Eller om killen vill ha hela boendet/vårdnaden om barnet (allt kan hända). Då har han plötsligt ett väldigt försprång med tanke på din diagnos. Eller i värsta fall. Om OCD verkligen gör dig till en olämplig mamma. Jag har själv sett hur just hygientvång kan spåra ur och få en mamma att skrubba sina barn röda varje gång de t.ex. kommer hem från dagis/skolan. Även om du inte är rädd för barn så finns det mycket "ohygieniskt" som barn gör. När de går på toaletten t.ex. då måste de hålla sig i toalettringen med händerna. Hur skulle det kännas för dig på en offentlig toalett? De tar på i princip allt ute på stan, även sånt som normala vuxna skulle undvika att röra vid. De stoppar saker i munnen och pussar andra barn på dagis. Skulle du klara av att kramas och pussa ditt barn? Hur skulle det kännas om du förde över ditt tvång på ditt barn (bara genom att vara som du är) och hon/han sitter i exakt samma situation som dig i framtiden. Jag vet att det här inte är vad du vill höra. Men du måste tänka på sånna här grejer. Då kanske du inser att det mogna och förnuftiga beslutet är att jobba med din OCD och din livssituation först och skaffa barn sen. Låt barnplanerna i stället bli din motivation för att styra upp ditt liv så fort som möjligt. Lycka till.

Min bacillskräck som man kan kalla den e en stor del av mitt liv, en livsstil kan man säga, den går liksom inte bli av med helt. Jag har fått hjälp genom läkare men det funkar verkligen inte. Problemen minskar dock när jag har det bra omkring mig o ökar om jag har det dåligt (tex om jag bråkar med pojkvännen) Tack för dina tips! Träningsskor har jag, så ut o träna får jag börja med. Det e dock det sociala jag saknar nåt otroligt. Jag vet att jobb kommer jag få inom kort på min pappas företag dock kanske det inte blir heltid men det kommer bli bra. Och boende löser sig när jag får jobb för jag har en stor chans att få lägenhetserbjudande tack vare höga poäng hos en viss hyresvärd. Jag vet att den dagen jag har jobb, boende o barn då kommer problemen minska väldigt mkt för tvångssyndrom e en ångestsjukdom o påverkar av hur livet e i övrigt. Jag e medveten om att jag börjar i fel ordning men alla kan inte gå samma väg här i livet..

Men för helvete. Vänta med att skaffa barn!

Vär är mänskligheten påväg egentligen?

Ibland (allt oftare) undrar man.

Har bara läst sista sidan men helvete vilka krav ni har för att man ska få skaffa barn. Man, stabil ekonomi, stabilt boende m.m. Hade jag följt råden här på FL hade min fina lilla (ok ganska stora numer) kille inte funnits. Att TS bör må bättre psykiskt är ett argument jag lättare kan förstå.

Så du tycker detta är orimliga krav? Att ungen ska kunna bli försörjd, ha tak över huvudet och iaf en chans till att ha både en mamma och en pappa på samma ställe?? Inte så konstigt att det kostar staten så mkt i bostadsbidrag och försörjningsstöd samt ungar "på glid" från trasiga familjer...

Du vet väl inte vad vi (jag o min kille) kommer ha när ungen kmr. Vi kommer kunna ge barnet allt det behöver. Jag bryr mig inte om vad andra tycker o tänker. Vill jag ha barn (o killen) skaffar jag det, oavsett vad ni säger. Det går inte övertala lr påverka mig. Jag vet att mitt barn kmr få det jättebra med en snäll o lugn mamma o underbar o stabil pappa.

Min bacillskräck som man kan kalla den e en stor del av mitt liv, en livsstil kan man säga, den går liksom inte bli av med helt. Jag har fått hjälp genom läkare men det funkar verkligen inte. Problemen minskar dock när jag har det bra omkring mig o ökar om jag har det dåligt (tex om jag bråkar med pojkvännen) Tack för dina tips! Träningsskor har jag, så ut o träna får jag börja med. Det e dock det sociala jag saknar nåt otroligt. Jag vet att jobb kommer jag få inom kort på min pappas företag dock kanske det inte blir heltid men det kommer bli bra. Och boende löser sig när jag får jobb för jag har en stor chans att få lägenhetserbjudande tack vare höga poäng hos en viss hyresvärd. Jag vet att den dagen jag har jobb, boende o barn då kommer problemen minska väldigt mkt för tvångssyndrom e en ångestsjukdom o påverkar av hur livet e i övrigt. Jag e medveten om att jag börjar i fel ordning men alla kan inte gå samma väg här i livet..

Det e barn jag behöver för att må bra känner jag.