verkar som att jag har depression

hej allesammans!
detta är egentligen en ganska lång historia. allt började för lite mer än 1 år redan. jag bodde hemma tillsammans med min familj. ett samtal raserade hela min värld - pappa hade gått bort helt oväntat. dagen efter fick vi se honom på bårhuset, så kall, så blå, en livlös kropp som var min pappa. jag grät hysteriskt, kunde inte stoppa det. min pojkvän som jag hade varit hos tid beskedet kunde inte stanna hos mig, eller rättare sagt, han såg så besvärad ut när vi hade åkt hem till mig, så jag skickade hem honom. så han var inte med och tittade på min far eller stöttade mig. något som jag kände i efterhand borde vara en självklarhet att stötta sin tjej.

mindre än 1 månad senare började mitt första sommarjobb som utbildad undersköterska. jag kommer inte mycket ihåg från det jobbet, min kropp gick på automatik. jag hade stängt av mina känslor och jobbet blev ett ställe där jag inte blev påmind om pappa hela tiden. jag bodde kvar hemma i 3 månader. sen flyttade jag ihop med killen, vi hade då varit ett par i 3 år, och förlovade i 2 år. jag förstod inte då vad jag gav mig in på. vi flyttade in i ett hus han hade köpt helt själv under förhållandet. jag hade enbart sett en bild utanpå huset. jag vantrivdes i huset. kåken ligger intill väg där det är tillåtet att köra 100 km/h. huset var- och är fortfarande- ett renoveringsobjekt. det fanns inte för toalett eller kök. fanns utedass och kokvrå utan rinnande vatten. svinkallt var det så man fick sova fullt påklädd i sängen eftersom tillräcklig värmekälla fortfarande inte finns. jag härdade ut i 5 månader, då jag dessutom pluggade på universitet till sjuksköterska, vilket jag inte orkade med psykiskt. så jag tog uppehåll i ett år. sökte jobb i 3 månader och deltog i möten vad ska du hitta på i helgen? som arbetsförmedlingen hade. hjälpte inte mig ett dugg. så en dag tog jag mitt cv och personliga brev och åkte till ett äldreboende och gick till enhetschefen, fick jobbpass strax därefter. jobbade som timvikarie. samtidigt blev det osämja mellan mig och min styvmor som far var gift med och som vi levde med under samma tak. hon gjorde sådant som man ej fick göra, vilket jag senare polisanmälde. inga andra av mina 4 syskon, styvmor eller styvsyskon ville hjälpa till att tömma garage och bostaden pappa ägde som vi alla bodde i. det fick jag ta på mig, annars skulle städfirma anlitas och allt slängas. fick därtill sälja 2 bilar och 2 mc. jag fick hålla kontakt med alla gällande lösöret som var och en ville ha. jag skötte pannan i huset och städade det 300 m2 stora huset. 1 år senare efter dödsfallet blev huset sålt och jag kunde då istället koncentrera mig på själv.
efter 5 månaders boende i huset, skrev jag på hyreskontrakt på lägenhet i samma by där huset finns. i byn finns ingenting mer än hus och lägenheter. är 2 mil till måste stad och 4 mil till storstan. jag har inga bekanta inom 10 mil s avstånd. så jag ville flytta tillsammans med min samma, eftersom han inte fick mer lån beviljat på huset står nu bygget still. han jobbar som egenföretagare och tjänar väldigt dåligt med pengar. vissa månader har han inte ens tagit ut lön. ansåg då, både till hans bästa och för vår relation skull att sälja vore bäst. men där höll inte sambon med. vi höll på att bli föräldrar i några månader och jag hade verkligen bygt upp en framtid med honom. men uppenbarligen betyder hans hus mer än vad jag betyder för honom. jag försökte acceptera att det är i huset jag skulle få bo. men jag kunde inte se en framtid där , i all röra och den tid det tar att ens kunna kalla kåken för hem. så jag ställde ett ultimatum, antingen mig eller huset. killen valde huset. jag som fortfarande hud ville förstå hans val, begrep mig inte på honom över huvud taget. så jag började leta lägenhet . och där står jag idag. jobbar på ett äldreboende på en väldigt psykiskt och fysiskt krävande avdelning, där vi hjälper psykiskt sjuka personer, och person med demens. vi har 2 sjukskrivningar av 5 personal. jag har pratat med min väninna och det börjar gå upp för mig att jag har länge haft en depression. jag har gått upp i vikt, 5 kg sen augusti förra året, jag kan äta2 smörgåsar på morgonen, för att sen äta något enkelt på kvällen kl 19-20.00, vän att känna hunger. jag sover fruktarvärt dåligt på nätterna, vaknar i regel 3- 10 gånger om maten, jag kan lugnt sova 12timmar.

jag tänker kontakta läkare för att se om det är möjligt att jag kan bli sjukskriven. jag ska kolla på 2lägenheter nästa vecka och jag träffas mina syskon i regel varannan månad. jag förstår bara inte att jag sett detta innan, att det inte är normalt att må så här dåligt. allt har kommit i efterhand, som det brukar göra på krigsoffer. jag har liksom stängt av mina känslor för att bara överleva vardagen. men utåt sett är jag en 20 årig tjej med leende på läpparna.