Vad säga om detta?
Jag vill göra er åsikt om detta, hur ni ser på det hela.
Bakgrund: Kvinna vill ha barn, lurar en man genom att ta sönder kondomerna. De är inte tillsammans och mannen har sagt att han enbart är där för sex. Kvinnan vill mer och tror att även mannen ska vilja det om hon blir gravid, trots att hon även vet att han inte vill ha barn. Mannen har en djup depression och svår ångest som han äter medicin för vilket han mest troligt kommer att få göra resten av sitt liv det är den största orsaken till att han inte vill ha barn.
Nutid: Barnet är snart 4 år, pappan har en ny kvinna som kan och vill finnas för barnet och ett umgänge har upprättats. Detta har pågått i ca 2½ år. Umgänget är dock med långt mellanrum både för att barnet visat att ett tätare umgänge inte fungerade samt för att pappan inte mår bra i sig själv i rollen som pappa och även till viss del pga avstånd.
Som det är idag är det mest bonusmamman som har hand om barnet vid umgänge, pappan gör inget självmant med barnet men visar ändå kärlek när de tex tittar på tv ihop. Detta har medfört att barnet nu är mycket gnälligt och klängigt efter sin pappa som då mår ännu sämre och drar sig undan ännu mer.
Pappan och biomamman har ingen vidare kommunikation, till stor del för att mamman har stort kontrollbehov och blir rasande om inte pappan ringer direkt han har hämtat barnet från dagis. Hon menar att hon måste vara säker på att han kommer. Pappan har aldrig underlåtit att hämta barnet men var sen en gång pga trafikolycka, då ringde han dagis och meddelade, mamman blev även där arg för att han inte ringt även henne. Mamman önskar också mer pengar av pappan, vilket pappan inte vill ge, han betalar idag underhåll samt alla barnets ytterkläder. Även vissa 'småsaker' så som pulka köper pappan när mamman frågat om det.
Pappan mår allt sämre ju mer krävande barnet blir, barnet i sin tur blir frustrerad av att pappa inte är närvarande mer än fysiskt många ggr. Barnet har i sin tur också fått göra lite som det vill hos mamman vilket lett till att barnet sällan lyssnar och gör som det ska, tex ta upp sina leksaker efter sig, inte lägga maten på bordet och grisa med den mm.
Pappan tappar lätt tålamodet och bonusmamman får ta över. Samtidigt tycker pappan att bonusmamman är för hård (dvs när barnet skriker i ilska över att det inte får göra som det vill som tex stänka ut allt vatten ur badkaret, grisa med maten, skrika och tjoa non stop) bonusmamman blir då frustrerad eftersom hon är den som får ta ett allt mer oregerligt barn eller stöta sig med pappan som hon helst önskar ska klara av att så småningom kunna ta hela ansvaret.
Bonusmamman har lämnat ansvaret till pappan ett flertal ggr, det resulterar i att pappan sätter på en film och själv sitter vid datorn. När barnet protesterar och inte vill sitta vid tv:n ensam mer eller helt enkelt ledsnar och hittar på annat (oftast något bus med att ta sönder något) så tappar pappan tålamodet och ryter i så barnet börjar skrika, oftast av ilska = pappan mår ännu sämre.
Stöd i sitt föräldraskap är inget pappan vill ha.
) och pappan ska arbeta på att komma bättre överens. Jag tycker att pappan ska ta tag i sitt sköra psyke och se till att må bättre och jag tycker att styvmamman ska backa undan och låta pappan bli/få vara pappa.
