Jag förstår också vad du menar. Jag och min man har försökt bli med barn i snart 2 år. För en vecka sedan fick vi vårt andra missfall (förra året fick vi MA i okt) Jag har iof vänner som fått missfall men det känns som om de är upptagna med sina egna liv. Alla mina närmsta har barn eller väntar barn, så jag känner mig väldigt ensam. Efter förra årets MA fick vi massa stöd från alla, men i år är det inte alls samma sak. Kanske beror det på att jag inte är lika förkrossad denna gång. Det tog 7 mån innan jag återhämtade mig psykiskt förra året. Jag gick hos kuraror i 3 mån. Min man har barn sedan tidigare, vilket vid sådana här tillfällen är påfrestande för mig. Det påminner om vad han redan har och vad vi tydligen har väldigt svårt att få tillsammans. Min man har väldigt svårt att vissa känslor vid dessa tillfällen. Han stänger in dem helt och hållet. Det gör att man känner sig helt ensam i sorgen. Innerst inne vet jag att han är ledsen, men det är inget som syns... Vi har gjort första utredningen (som inte visar några fel på oss) och står nu i kö för IVF. Det är ca 2 mån kvar av kötiden, men jag vet inte om det förlängs nu med missfallet. Har inte orkat ringa och fråga. Detta blev ett rätt långt inlägg, vilket inte var meningen. Jag beklagar verkligen dina missfall (och även dina quinna85) och som sagt jag förstår din ensamhet. Massa styrkekramar!
