Kan inte få ur tanken ur mitt huvud.

Sista januari i år var en helt vanlig dag i vardagen. Gjorde mig i ordning på morgonen, åkte till jobbet och allt flöt på ordentligt. Ända till klockan började närma sig 14. Jag gick på toaletten och insåg väldigt snabbt att jag blödde. Det var bara ett fel i den bilden. Jag var gravid i 14 veckan så jag skulle ju inte blöda.
Utan att tveka sa jag till jobbarkompisarna att jag var tvungen att åka till akuten. Jag rusade iväg med samma känsla i mage och hjärta som jag hade 6 månader tidigare. "Detta slutar inte bra".
Mina tankar var sanna.
Ännu en gång befinner jag mig i en gyn stol på gynakuten tittandes upp i taket och läser på en plansch om olika köns sjukdomar. Som om jag i den situationen bryr mig om vad du kan smittas av om du inte använder kondom.
Så kommer orden som jag verkligen inte ville höra men som jag innerst inne förstod att de gick inte att undvika.
-"Inga hjärtslag"
 Bara två veckor innan hade vi ju varit på ett ultraljud och sett vårt älskade efterlängtade barn sprattla runt och det lilla hjärtat klappa så fint. Då var ju allt normalt. Varför var det inte det nu?
Precis som förra gången får man en klapp på axeln och förklaringen att det är sådant som händer. Sedan säger den svenska lagen att en abort inte får göras med det samma utan man måste vara säker på att fostret inte lever.
Så vi åkte hem till vår underbara lilla son och inväntar ultraljuds bekräftelse nr2.
Vi behövde inte vänta länge för redan kvällen efter satte kroppen själv igång med att försöka få ut fostret. Precis som 6 månader tidigare. Denna gången var det bara lite olikt det förra missfallet. För denna gången började att pumpa ut mig blod. Okontrollerat.
Så det var bara att sätta sig i bilen igen för ytterligare ett besök akut.
Denna gången blev jag inlagd med dropp, smärtstillande och Cytotec för att se om min kropp skulle klara av att stöta ut fostret själv.
Klockan 05,37 vaknar jag morgonen efter med en panik om att jag kommer att både spy och bajsa på mig. Så jag tar mig till toaletten med min orkeslösa kropp till toaletten och där råder det inga tvivel från mitt håll om att fostret kom ut där.
Jag gör mig i ordning tittar mig i spegel och ser någon som jag inte känner igen. I spegeln stirrar det  tillbaka ett par livlösa ögon och ett blekare ansikte än det som tillhör en albino. Mina läppar har ingen färg och inte ens mina blyga fräknar syns till. Jag öppnar toadörren och ser min mans oroade blick sen försvinner världen bort.
Vaknar upp på golvet utanför toaletten med ett gäng sjuksköterskor runt om mig och min man. Ganska snart kom gynläkaren och vi kom överens om en skrapning för att stoppa denna hysteriska blödning. För vid dena stund hade mitt HB värde sjunkit ganska så radikalt. Men tyvärr fick jag vänta till 14 tiden innan det fanns något operations bord ledigt. Då hade mitt värde sjunkit ner till 84.
Paniken satt in när de rullade in mig på operation och jag tvingades lämna min man kvar där ute. Jag hade ju inte hunnit tala m för honom hur mycket jag älskade honom. hade inte hunnit säga till honom om att ta hand om vår son. Att pussa honom från mig. Att tala om för honom hur mycket hans mamma älskade honom.
Så att få vakna upp och veta att jag skulle få säga detta till min son själv är en så underbar känsla. jag fick tre enheter med blod på kvällen för att kunna återhämta mig snabbare.
I början var sorgen obeskrivligt stor. Varför skulle detta hända mig två gånger? Var det en flicka eller en pojke? Varför gick det bort? Vad skulle det ha fått för namn.
Nu har det gått en tid och fysiskt har jag återhämtat mig fint även psykiskt,
Det som fortfarande plågar mig är att inte få veta vilket namn jag skulle ha gett mitt barn. det finns ingen grav att gå till och sörja. Vetskapen på att jag spolade ner mitt barn i toaletten plågar mig och kommer inte ur mitt huvud.
Vet inte om jag någonsin kommer att glömma detta och ärligt talat vet jag inte om jag vill glömma det heller.

Tack för att ni läste detta.Nu har jag i alla fall fått skriva ner mina tankar och luftat av mig lite.

Ha det gott.