Svartsjuk på bonus. Hjälp mig att ta mig ur det!

Ja tror tänket nr 1, nr 2 är orsaken till det hela.
För älskar din kille dig så är du lika mycket nr 1 som hans dotter, men på olika sätt.

En vettig person graderar inte sina nära och kära på det sättet. En person som gjorde det skulle inte jag vilja ha en relation till.

Tänk så här, den här flickan har sin plats i sin pappas hjärta, du kommer, om förhållandet stärks och ni kommer ha en fortsatt kärleksrelation, få en annan plats i hans hjärta. Era platser ska inte konkurrera, utan ska fungera ihop.

Sedan har man ett föräldraransvar och ett barn har mer behov av föräldrarstöd, men det är inte samma sak som att vara etta hela tiden       

Jag förstår dina känslor. Man vill vara nummer ett.

Det du bör försöka skilja på är barn/vuxen-biten. Du ÄR nummer ett för honom. Bland alla vuxna har han valt dig till livskamrat. Det är dig han vill dela livet med. Kärleken till ett barn är annorlunda. Det ena utesluter inte det andra. Hans dotter är nummer ett på sitt vis, och du på ett annat vis.

Kanske planerar ni barn ihop i framtiden? Då kommer du att känna att ditt barn är nummer ett för dig, men samtidigt kommer mannen att vara nummer ett på det vuxna planet. Att ha vuxet utbyte av någon man älskar är lika behövligt som att umgås med barnet man älskar. Bägge bitar behövs i livspusslet. Du behövs, och utan dig skulle hans pussel vara ofullständigt.

Det är inte en konkurrenssituation, utan du och dottern är bundna till samma man, ni älskar honom båda, och ni är bägge lika viktiga för att han skall må bra. På olika plan, där ni inte kan ersätta varandra. Du kan inte vara hans barn, och hon kan inte vara hans livskamrat.

Ni verkar ha det fint ihop alla tre. Njut av att vara du :)

Ja, problemet är nog egentligen att jag tänker för mycket. Det är klart att min sambo vill ha mig eftersom han ändå valt just mig. Samtidigt tror jag att rädslan för att mina känslor ska "synas" utåt gör att jag känner dem ännu starkare. Det blir lite som den där rosa elefanten som man inte ska tänka på...

Behöver inte du ibland göra saker som då går före din och din sambos kontakt? Svarar du inte i telefonen när den ringer? Avbryter aldrig ett samtal med karln för att ett tv-program du vill börjar? Träffar ingen kompis i stället för att umgås med mannen? Går inte på bio för att se en film han inte är intresserad av? Han har din odelade uppmärksamhet hela tiden?

Jag begriper inte hur sådana där känslor uppstår. Var kommer de ifrån? Vad handlar de om? Varför är det viktigt att ha en tätposition hela tiden? Jag skulle tycka att det var jobbigt om min man hade så sort fokus på mig att han inte också kunde göra andra saker med andra människor.

Tycker du inte att det är mysigt att han bryr sig om sin dotter? Själv njuter jag av att höra min man prata med sina barn. Jag tycker att det är härligt för dem, för honom och för oss alla att de har en relation som tillåtit dem att växa upp till trygga generösa unga vuxna. Hos dem finns inte ett uns svartsjuka, inte hos mig heller. Det har alltid känts självklart att unna varandra goda saker, goda nära varma relationer och allt annat som gör livet rikt. 

Hej,

Jag känner igen det där med att vara svartsjuk på bonusbarnet. Jag lever med tre barn, varav ett är mitt.
Min bonusdotter och jag går inte ihop och jag inser att jag känner mig bortvald, när min sambo självklart väljer att lämna mig, när vi äntligen fått chansen att dricka en kopp te på kvällen och hon ropar. 

Jag tror att känslan till viss del bottnar i att jag blir som ett bihang till min sambos liv, i form av att hans insats i vår relation/vårt gemensamma barn inte är lika stor som min, och aldrig kan bli, eftersom han har ytterligare två som kräer uppmärksmhet.

Ingen logisk känsla, men lättare att hantera när man har identifierat den.