Hur "pratar" ni med era barn?

Pratar med sonen som med en vuxen, men med få ord i meningarna, inget skämt inblandat och berömmer han för det han gör .

Jag försöker tänka på att allt inte ska vara en mätbar prestation och att inte kommentera min dotters utseende för mycket.

Jag frågar ofta henne mer och lägger fokus på känslorna. Som kittel i magen när man gungar, kul att maten smakar gott osv. Hur jag skulle säga om hon verkligen hade pluggat stenhårt för ett prov och fått alla rätt vet jag inte. Det är så länge kvar tills dess. Där är jag mer kluven. Jag vill uppmuntra henne till att satsa på skolan men jag vill inte att hon någonsin ska känna att hennes värde finns i betyget på ett papper.

Det handlar väl om att inte berömma en prestation som barnet inte tolkar som en prestation. En stolt barn över en prestation, skall ju naturligtvis berömmas för prestationen och kanske för arbetat bakom (läst alla läxor ordentligt). Det kan ju gälla även i matsituationer (provat något nytt) eller i gungsituation (kan göra fart själv, vågar gunga högt för första gångerna). Och om man använder ordet duktig, modig eller någon annan formulering tror jag inte spelar så stor roll om det handlar om att dela glädje över en insats.

Däremot är det väl mindre lyckat att berömma hög gungning eller uppätning av mat om inte barnet har fokus på just det. Mat-äting ska man försöka kommentera så lite som möjligt och gungan kan man väl kommentera som vilken favoritaktivitetet som helst.      

Exemplen är onekligen väldigt överdrivna. Framför allt "Åh, vad jag njuter av att se dig äta med så god aptit.", det låter ju inte klokt. Jag har en 2,5-årig dotter och jag försöker tänka på att inte kalla henne duktig hela tiden, även om jag tycker att hon är det. I exemplen i TS skulle jag nog säga:

1: Å, vad högt du gungar! Är det roligt att gunga högt?

2: Vad bra att du gillade maten. Nu när du åt så mycket kommer du orka busa och leka riktigt mycket resten av dagen!

3: Bra jobbat, vad roligt att det gick så bra! Grattis!

Jag försöker också att låta bli att säga att hon är fin i håret och att hon är söt i den klänningen och sådant. Har hon klätt på sig själv och kommer och visar så säger jag hellre något i stil med "åh vilken fin klänning, den är så färggrann, tycker du också att randigt är fint?" än "åh vilken fin klänning, vad söt du är i den".

Jag säger till mina barn både att de är duktiga, fina och snälla mm, stoooort tabu på FL.

Det gör jag också!

Jag säger att min son är duktig hela tiden. Duktig, fin, kreativ, modig, smart. Kärt barn har många adjektiv? Nej men alvarligt, jag ser inte varför jag inte skulle säga så. Skulle aldrig prata som i TS, det låter helt galet. =) Dessutom blandar vi svenska och engelska hela tiden här hemma så jag skulle inte orka hålla på och tänka mer på hur jag ska uttrycka saker, det räcker med att försöka prata rätt språk hela tiden!

Jag tycker att hela grejen med att inte fastna i prestationsfällan missuppfattats. Det handlar ju inte om att man inte får bekräfta prestation alls, utan att det kan vara vettigt att inte bara bekräfta prestation utan också känslor. Eller viljan och önskan att bli sedd. På så sätt bygger man självkänsla. Men man bygger också självförtroende genom att få bekräftat när man är bra på något. Det blir liksom fånigt när en del tror att man inte "får" säga att någon är duktig/modig/har målat fint etc när man faktiskt tycker det.