Mandat för styvförälder

Jag tar för givet att min man säger ifrån om någon av mina döttrar är otrevliga mot honom, liksom jag tar för givet att även en gäst säger ifrån om de skulle vara otrevliga mot dem. 

Han är en vuxen i vår familj, han har lika stor rätt att säga ifrån som jag MEN han får inte hitta på egna nya regler och införa dem utan att diskutera dem med mig först.
 

Sara: låter som att det är dina barn. Anser du attt du kan införa regler utan att prata ed din man först?
 

Ja, det är mina barn, vi har inga gemensamma. Jag inför inga nya regler utan att diskutera det med honom om de nya reglerna påverkar honom också.

Vi är överens om reglerna.
Det vi inte är överens om är mitt mandat att se till att de följs.
 

Här har vi väl pudelns kärna. Din sambo verkar inte se er som ett team. Jag tror att man som styvförälder måste tillföra minst lika mycket positiv som "negativ" input för att ha en chans att skapa en bra relation. Jag tror inte du kan förvänta dig någon större förändring till det bättre så länge det enda du tillför är regler och pekpinnar. Ta ett allvarligt snack med din sambo för det är hos honom problemet ligger!

Jag tycker inte att det låter som du kräver några regler alls, utan mer normalt förnuft och bemötande av andra. Man tackar för den mat man har fått, man ställer undan efter sig. Man säger hej, hej då, frågar hur dagen har varit osv. Sån är man väl mot alla som man har hemma relativt ofta/bor med?

Absolut inte skulle jag säga! Du är inte hennes mamma. Du är någon som hennes pappa valt och flyttat ihop med, hon har inte haft något att säga till öht (såklart). 

Det är jättekonstigt att tro att en 8-åring helt plötsligt skall ta in en helt främmande människa och se på denne som en ny mamma eller pappa. Din man skall se till att hon uppför sig. Och det är helt galet att han skulle säga emot dig ifall du ändå valt att läxa upp henne. Ni måste ju visa en enad front, alltid. Men du skulle ha sagt till honom från allra första början, inte flickan. 

Hej, Jag vill ge min syn av hur det var att ha styvföräldrar. Jag hade en som det funkade väldigt bra med och en som det inte alls funkade med. Det jag kan uppmuntra är att verkligen satsa tid på att bli en familj, umgås ihop. Och även att göra saker bara du och bonus. Satsa på att ha en vuxenroll- men inte en föräldraroll. Att hon kan se dig som en extra vuxen. Däremot slog jag bakut helt mot att en styvförälder ville att jag skulle se denne som en förälder. Det är klart att man måste få sätta några gränser, men försök att ge så mkt positiv uppmärksamhet som möjligt, och lite negativ. Hon visar tydligt att hon inte är mogen för det. Hon är även stor nog att prata med utan att läxa upp. Fråga henne vad hon tänker om att ha en extra förälder. Berätta att du blir ledsen när hon är otrevlig mot dig. Prata om respekt och fråga hur hon vill att er relation ska vara. Jag reagerade lika när jag kände mig otrygg i relationen till min styvförälder. Hårt mot hårt hjälper inte i detta fall, du måste lirka, lyssna och ha tålamod. Lycka till

Sen är ju andra problemet att pappan inte sätter tillräckliga gränser. Tyvärr tror jag du måste respektera hur han har valt att göra. Det går inte som styvförälder att komma in och ändra på hans uppfostringsmetoder- det är faktiskt hans ansvar...

Alltså sammanfattningsvis: fokusera på att bygga en bra relation istället för att "uppfostra"

Ann Sistrus: jag har lust och tid att tillföra positivt, men får inte. Hur lösa detta?
No: jag försöker inte vara mamma, bara vara en av två vuxna som skapar ett trivsamt hem tillsammans. Hon har redan en mamma som hon älskar och som älskar henne.

Aleydis: tack för din syn. Vi försöker skapa roliga tillfällen tillsammans, men min man (som måste vara den som tvingar med tjejen), har släppt initiativet på denna front, och tjejen stänger antingen in sig på sitt rum eller åker hem till sin mormor när vi kunde haft "familjetid". Men detta var en bra påminnelse. Vi har varit nogranna med att ge henne och pappan egentid, men tappat avseende familjetid. Problemet är att vi har hans 4-åring och vår gemensamma bebis, så tid är en bristvara. Hon himlar med ögonen och svarar inte när jag pratar med henne, men du har rätt i att det  måste upprepas gång på gång och att ge upp henne är inget alternativ, även om jag är aldrig så förtvivlad.
 

Bara så att jag inte missförstår... du menar alltså att TS i en situation där TS pratar med flickan, och hon inte svarar eller beter sig illa på annat sätt, ska gå iväg, skvallra för sin sambo - och han i sin tur ska prata med flickan?
På vilket sätt tänkte du att detta ska främja relationerna hemma hos dem, att flickan antagligen kommer att se TS som en gnällig skvallerbytta?

TS: Självklart ska du ha mandat att hantera relationer, samspel och trivsel i ert hem. Du bor där, liksom de andra, eller hur? Jag hade exakt samma problem med min dåvarande sambo när jag flyttade ihop med honom och hans dotter var hos oss. Jag hade enligt honom, ingen rätt att "uppfostra" (som han såg det) hans dotter utan det var han som hade monopol på det. Jag satte hårt mot hårt och förklarade att endera fick jag se till att jag och hans dotter skapade en relation baserad på ömsesidig respekt (nåt som garanterat inte gynnades av att jag inte hade något att säga till om)  eller så packade jag mina väskor.
Det fungerade, och idag, då hennes pappa och jag är skilda, har jag och hans nu 15-åriga dotter en jättebra relation och kontakt minst en gång i veckan. Hon ska snart komma hit till vår stad för att göra sin prao - på mitt arbete, och det är hos mig och hennes syskon hon kommer att bo under tiden. 

Det är ju inte meningen att 8-åringen ska ta in en ny mamma eller pappa, det är det ju ingen som har påstått.

Jag är ingen ny mamma till mina bonusar, jag är däremot en vuxen som de ska ha respekt för och lever med precis som de ska ha respekt mot alla andra. Men nu har vi det så bra och jag har varit med så länge så de anser att jag är precis lika mycket familj som mamma och pappa är även om jag inte är mamma. 

Precis lika lite som man ska ta skit ifrån andra ska man ta skit i från sambon eller sambons barn bara för att de inte är ens biologiska .
Jag hade aldrig accepterat att någon kommer hem till mig och ignorerar att hälsa eller behandla mig illa vem det än är.

I mitt hem är det ju självklart att jag och min sambo sätter regler vem som än bor här, vissa regler får han acceptera att jag vill ha och vissa regler får jag acceptera att han vill ha. 
Det är precis lika mycket MITT hem som som hans och barnens hem.

Ni som anser att TS inte har något att säga till om i sitt hem bara för att det inte är hennes biologiska barn godtar ni att bli överkörda överallt annars i livet också? Det måste ju vara fruktansvärt svårt att komma framåt och leva ett gott liv genom att bara bli överkörd.

Jag accepterar aldrig att en av barnens kompisar kommer hit och säger "kuk" precis lika lite som jag accepterar att någon annan gör det för det har jag som regel. Har vi ätit så har jag som regel att alla plockar bort efter sig och tackar för maten vems ungar det än är och det är bara att rätta sig efter.  
Det har absolut inget att göra med vem som är biologisk mamma eller pappa att göra, det har om allmänt hyfs att göra.

Jag blir så irriterad på sådana som säger att bonusar inte har något att säga till om, kom till verklighetens värld!!!