Svårt att bli gravid=stress, stress=svårt att bli gravid...?

Livskris innebär ofta en akut händelse som utlöser stor sorg eller trauma, t ex ett dödsfall, otrohet eller annat livsomvälvande. Men visst kan ofrivillig barnlöshet över tid utlösa samma reaktion, d v s att man får en reaktivera depression eller liknande, så pass illa att man har svårt att klara av livet. Då kan hormonbalansen verkligen få spel, men inte nödvändigtvis.mHar det gått så långt är rådet att " inte tänka på det" ungefär lika hjälpsamt som att säga åt ngn med lunginflammation att ta ett djupt andetag.... Jag fick förresten själv rådet av en läkare att träffa en ny karl, då skulle jag bli kåt och glad och bums gravid...

Dumheter. Så länge vi har ägglossning kan inte stressen påverka vår förmåga att bli gravida. De som påstår något sådant härmed största sannolikhet själva inga problem med sin fertilitet, och det beror inte på att de är duktiga på att slappna av. De försöker vara snälla men blir i dessa kommentarer väldigt elaka. Däremot är det bra om vi kan få så mkt lugn och ro som möjligt, för vår egen skull.

:) Tack!

Ja, det är ju skönt att slippa bli extra stressad pga att man tror att den stress man upplever över barnamakandet skulle kunna påverka fertiliteten! hehe. Som du säger, de vill bara väl, de som säger det. De tänker väl att det är uppmuntrande att veta att det "bara" är stress som gör att det inte blir barn. För stressen kan man ju stänga av på en knapp..... Nä, från och med nu tänker jag berätta för alla människor som säger sånt att det bara är bullshit. Hänvisar till familjeliv om de ber om källa på detta ;)

Skulle stress vara nyckeln till ofrivillig barnlöshet skulle nog inte sjukvården bekosta utredningar och fertilitetsbehandlingar. Det finns såklart inga som helst belägg för att avslappning skulle främja fertiliteten.

Om stress gjorde en infertil så skulle ju då aldrig ivf fungera för par heller. Jag har då aldrig varit så stressad som under den tiden eller "tänkt" så mycket på att vilja bli gravid. Det gäller de flesta jag vet som genomgått det. Heller borde ju inte våldtagna kunna bli gravida med ett sådant resonemang. 😔

jag får höra "stressa inte, det blir när det blir" jag ville att det skulle hända något för 1 årsedan!!

Eller hur... Har ni gjort utredning?

Om jag försöker tänka realistiskt så spelar det ju ingen större roll om jag blir gravid idag eller om ett halvår, eller om jag skulle blivit det för 1,5 år sedan... I det stora hela, under en livstid på ca 90 år så spelar nåt år mer eller mindre ingen stor roll. Men det är ju rädslan för att det ALDRIG kommer bli några barn som är jobbig att hantera. Jag tror inte att folk fattar att man känner så när de säger att "det blir när det blir". För de har ingen ANING om hur jag ser ut inuti, om killens spermier fungerar, om jag släpper ägg ifrån mig eller om våra kroppar klarar av att göra barn. Att ta för givet att det blir barn förr eller senare är bara...naivt.

När människor är på mig om att jag slappnade av så brukar jag alltid berätta om min syster(jag har 2 IVFbarn och snart 2 hemmagjorda så de flesta jag berättar detta för påstår ju att jag slllaaaappppnnnnaaadddeee av) som har 6 barn, bara 1 av dessa barn är ett Hoppsan. Jag vet INGEN som är så besatt när hon väl bestämt sig för att bli gravid, som hon själv säger "Vi ligger i rent produktivt syfte" och hon har ändå ALLTID blivit gravid på första försöket.

vi börjar våran utredning den 22 oktober. nej precis men det känns inte heller som jag kommer bli gravid,
har gråtit många nätter för att det aldrig händer något :'(  livrädd att det ska vara något fel på mig 

När någon säger att de vet en som blev gravid när de hade adopterat så brukar jag kontra med att jag vet fyra familjer som enbart har adoptivbarn. När någon säger att jag ska slappna av brukar jag fråga vad de tror kommer att hända i min kropp om jag slappnar av. Oftast kommer det något mungojumbo om låsningar. Då frågar jag om de tror att äggledaren blir upplåst om jag slappnar av eller om ägget och spermien hittar varandra bättre om jag slutar tänka på det. Ibland tänker folk inte alls innan de pratar. "Alla" vet att man blir gravid bara man slappnar av, men ingen kan förklara varför. Dubbelsuck!
Nu fick vi i alla fall en dotter till slut och nu är det inte så mycket råd längre, men jag irriterar mig fortfarande på alla korkskallar som ger korkade råd. I och för sig oftast i all välmening, men man kan väl tänka efter lite före?

Men hur ska man orka? Finns det något mirakelmedel man kan ta för att orka sköta sitt jobb när det känns som att inget annat än en bebis spelar någon roll?