Bonus mår dåligt över att hans mamma ska flytta ihop.

Han är 12 och verkar vara deprimerad! Självklart är det alarmerande!

Han tycker inte om mammans kille. Varför ska han tvingas leva med en person han inte tycker om? Är han inte gammal nog att ha rätt att bli lyssnad på?

Det första att reda ut är OM mammans kille verkligen är elak mot honom, eller om han är rädd för förändringen det innebär att både flytta till nytt och att flytta ihop.
Innan har han haft tryggheten att det alltid är likadant hos mamma, även om pappa skaffat ny familj. Nu försvinner även det gamla invanda där, vilket är ett stort steg för honom. Vissa människor har av naturen svårare att acceptera förändringar.

Finns där inget bakomliggande att hennes kille är dum mot honom eller nåt sånt, så får han ge det en chans.

Jag förstår att du menar väl med att prata uppmuntrande och positivt om händelsen. Och ibland är det säkert rätt väg. Men på det du skriver, att bonus har slutit sig, så kanske du skulle... hur ska jag förklara... ditt agerande kan uppfattas av honom så som att du inte tar bonus oro och känslor på allvar.

Det är helt naturligt att vara orolig inför stora förändringar. Prata med bonus om det. Berätta för honom att OM utifall han skulle känna sig orolig inför flytten så är det vanligt att känna så. Försök få honom att öppna sig lite igen och fråga om vilka saker som han tror blir annorlunda med flytten, vrid och vänd på de sakerna och diskutera om det är bra eller dåliga förändringar, diskutera med honom vad han kan påverka och vad han inte kan ändra på... något åt det hållet.

Elak? En person behöver väl inte vara elak för att man inte vill, och mår bra, av att dela sitt liv med dem? Har inte du större krav på din familjemedlemmar än så?

Varför ska han tvingas göra det mot sin vilja? Han är 12 år och har rätten att bli lyssnad på. Han kan inte längre tvingas till umgänge med en förälder han inte vill vara med.

En 12 åring har inte rätten att diktera villkoren för sin förälder.
OM det nu inte ligger något speciellt bakom, så får han bita i det sura äpplet och prova innan han uttalar sig.
Vad händer nästa gång annars, han tröttnar på ts. Ska hon flytta då med deras gemensamma barn osv. Jag tror snarare att det är så att han är så inkörd i att det bara är han och mamman, så han vill inte förändra det. Full uppmärksamhet när det är mamma vecka, nu ska det ändras och han kommer inte att va soloaktör på något ställe. Klart det är en stor förändring för honom.

I händelse av en tvist, så lyssnar dom på honom. Men föräldrarna är överens om vv, så han får allt ha något konkret att komma med, mer än "jag vill inte". 

En 12-åring har rätt att bli lyssnad på och kan inte tvingas bo hos en förälder denne inte vill bo hos.

Varför skulle han tröttna igen? Många barn/ungdomar i den åldern byter till att ha bara ett boende. Varför är det en katastrof om grabben gör detsamma?

Menar du att han och mamman alltid har varit ensamma? Så grabben är inte ens van med mammans blivande sambo utan han ska bara hux flux flytta in? Då förstår jag grabben ännu bättre.

Nej, det funkar inte så. Inte ens rätten kan gå emot en 12-årings vilja, om det inte alldeles uppenbart är för hans bästa att göra det.

www.socfamratt.se/fragorasvar/barnsvilja/341-naer-far-barnet-sjaelv-bestaemma-sjaelv

Tack! Där står:

"Före 2006 framgick av bestämmelsen att en hämtning av ett barn inte fick verkställas av polismyndigheten om barnet, som fyllt 12 år, motsatte sig verkställigheten, såvida inte länsrätten fann det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa.

Efter vårdnadsreformen 2006 har bestämmelsen fått en annan utformning. Nu står kortfattat att om barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa.2

Först vill jag säga vilken fantastiskt fin människa du är som bryr dig om ditt bonusbarn och som ber om hjälp, du verkar ha ett gott hjärta.
Nu är jag inte jätteinsatt i situationen. Men om ett barn mår dåligt är det ju jätteviktigt att ta reda på vad det är som gör att han är ledsen, om ingen lyssnar på honom lär han sig så småningom att det är bättre att tiga och må dåligt än att säga ifrån,och det är inget vi vill lära våra barn. Jag föreslår att du sätter dig ner med honom och försöker ta reda på varför han inte tycker om mammans nya kille och varför han inte vill flytta. Börja där. Visa att du förstår och att du vill lyssna och hjälpa, då kommer han troligen att öppna sig och prata. Om inte det hjälper finns det fantastiska barnpsykologer som är proffs på detta och som med största sannolikhet kan hjälpa honom på bästa sätt, man kan ringa BVC och få en tid hos barnpsykolog, de finns där för alla som behöver hjälp. Jag hoppas innerligt att han börjar prata om detta, för det behöver han. Massor av tröstkramar till dig och till pojken från mig. Hoppas allt löser sig till det bästa för honom.

Ja jag menar att han och mamman bott ensamma. Även om hennes blivande sambo varit där så är det stor skillnad mellan att hälsa på och att bo där permanent.

Inte ens rätten kan tvinga föräldrar som är överens om sitt barns boende, OM det inte finns särskilda anledningar. 

Hänsyn till barnets bästa, ja. Men då ska det finnas anledning till att dom ska ta barnet därifrån. Att killen har svårt att acceptera att mamman ska bli sambo räknas knappast som något han kommer att omhändertas för.

Få stanna och bo heltid hos pappan för, menar du väl? För jag har inte läst att Ts har planer på att hon och pappan ska vägra grabben bo heltid hemma med dem.

Han kan inte tvingas bo hos mamman, om han verkligen inte vill det.

Först vill jag säga vilken fantastiskt fin människa du är som bryr dig om ditt bonusbarn och som ber om hjälp, du verkar ha ett gott hjärta. Nu är jag inte jätteinsatt i situationen. Men om ett barn mår dåligt är det ju jätteviktigt att ta reda på vad det är som gör att han är ledsen, om ingen lyssnar på honom lär han sig så småningom att det är bättre att tiga och må dåligt än att säga ifrån,och det är inget vi vill lära våra barn. Jag föreslår att du sätter dig ner med honom och försöker ta reda på varför han inte tycker om mammans nya kille och varför han inte vill flytta. Börja där. Visa att du förstår och att du vill lyssna och hjälpa, då kommer han troligen att öppna sig och prata. Om inte det hjälper finns det fantastiska barnpsykologer som är proffs på detta och som med största sannolikhet kan hjälpa honom på bästa sätt, man kan ringa BVC och få en tid hos barnpsykolog, de finns där för alla som behöver hjälp. Jag hoppas innerligt att han börjar prata om detta, för det behöver han. Massor av tröstkramar till dig och till pojken från mig. Hoppas allt löser sig till det bästa för honom.

Jag har inte läst någonstans att det är aktuellt för pappan att kräva boendet i dagsläget. 

Han var kanske lika orolig inför sin mamma när det var aktuellt för pappan att flytta ihop med ts.  Det är det ingen mer än mamman som vet. 
Han får först bo ett tag innan det kan bli aktuellt att välja bort mamman, för att hon valt att flytta ihop med en man.

Killen har ju upplevt skillnaden mellan att bo hos pappan och va en i "mängden" och att va den "ende" hos sin mamma. Självklart så är det svårt att acceptera att få dela sin tid även där, och att dom kanske skaffar fler barn som han får dela tid med.
Jag tror det är mer det som det hänger på än att han har något personligt emot mammans man. 
 

Den här gången håller jag med "Ess".