Att vara en välplanerad person som nu har fått missfall - alla drömmar sprack!

Jag måste få skriva av mig lite och tar gärna lite input. Jag är en väldigt välplanerad person. Jag planerar allting långt i förväg, gillar att skriva listor, fundera och planera, det är inget måste men något jag trivs med. Mina barn är således väldigt välplanerade de också, inte så att de kommit helt på beställning men ändå rätt så när jag tänkt mig. Så bestämmer vi oss för att satsa på barn nr tre. Blir gravid på fjärde försöket. Jag har sedan mitt första barn kom på vintern känt att jag vill inte ha barn på sommaren. Jag vill inte känna mig så där blödande, äcklig och ofräsch som man gör efter en förlossning mitt i högsommarvärmen. Jag vill inte vara höggravid och tokvarm och sen ännu varmare av värmen ute. Jag vill inte behöva oroa mig för semesterkaotiska förlossningsavdelningar. Jag vill inte behöva oroa mig för om en nyfödd blir tokvarm. Och jag vill inte behöva vara nyförlöst och känna att jag måste träffa folk och njuta av sommaren, jag vill kunna gå in i den där bubblan som funnits där så bekvämt när jag fått vinterbarn.

Alltså, jag blev gravid med bf i april. Perfekt! Allting var perfekt med att få barn på våren. Härligt lagom väder, ljust (jag slipper lite av den mörkerdepression/baby blues jag fick med första barnet mitt i vintern). Barnen kan vara på förskolan som vanligt när vi föder barn och kan också fortsätta gå på förskolan under våren om vi och de vill, barnvakterna är inte bortresta den årstiden, bebisen och jag hinner bli stabila till sommaren och vi kan göra saker ihop hela familjen när alla är lediga osv. Allting var perfekt med en vårbebis.

Vad händer? Jo jag får missfall! Alla planer spricker fullkomligt. Jag sörjer inte ett barn för i vecka 10 hade jag inte ett barn i magen ännu men jag sörjer drömmen om ett barn. Jag sörjer våren med en liten nyfödd och glada syskon som skulle upptäcka vårens alla blommor tillsammans och njuta av att slippa stressa runt i det vanliga livspusslet med jobb och förskola. Jag sörjer sommaren då hela familjen skulle njuta av långledighet ihop med en bebis.

Och nu då, nu när jag bara vill bli gravid fortast möjligt, nu måste jag då börja drömma om en sommarbebis. Hela kroppen bara längtar efter att bli gravid igen och få en bebis. Alla söta bebisbilder man ser överallt gör att det bara kliar i en av längtan. Alltså vore en sommarbebis underbart. Men hur får jag känslan av drömmen om en sommarbebis att gå ihop med alla negativa sidor med att få barn mitt i sommaren som jag haft? Och rädslan för att inte bli gravid alls på länge är ju ännu större, tänk om jag måste gå där i sommar och inte ens vara nära en bebis?

Någon som har några tankar?

Anonym (...)

Äldre 26 Sep 20:26

#1

Jag tänker ingenting. Helt ärligt. Jag känner mig helt bedövad. För jag sitter i samma situation.
Jag har ett barn sedan tidigare och detta oplanerade men ack så välkomna skulle ha haft bf 2 maj.
En dag började det bara blöda och ville aldrig sluta.
Jag sörjer så oerhört mycket drömmen om vårt barn. Jag oroar mig för att aldrig bli gravid igen.
Eller att bli gravid igen och förlora det med. Jag vill bli gravid igen, helt nu, men samtidigt så känns det här liksom som ett "straff". Funderar ofta på om detta är mitt fel..
Jag tänker och funderar och pratar inte med någon, inte ens sambon.
Det finns inga ord som kan sättas på sorgen och saknaden som jag känner.
Det finns inget jag kan göra som får det tillbaka. :( (

Förlåt att detta inlägget mest blev om mig.. men..
Jag förstår vad du går igenom och alla dina tankar.

Anonym (missfall) Trådstartaren

Äldre 26 Sep 21:08

#2

Anonym (...) skrev 2013-09-26 20:26:24 följande:

Jag tänker ingenting. Helt ärligt. Jag känner mig helt bedövad. För jag sitter i samma situation.
Jag har ett barn sedan tidigare och detta oplanerade men ack så välkomna skulle ha haft bf 2 maj.
En dag började det bara blöda och ville aldrig sluta.
Jag sörjer så oerhört mycket drömmen om vårt barn. Jag oroar mig för att aldrig bli gravid igen.
Eller att bli gravid igen och förlora det med. Jag vill bli gravid igen, helt nu, men samtidigt så känns det här liksom som ett "straff". Funderar ofta på om detta är mitt fel..
Jag tänker och funderar och pratar inte med någon, inte ens sambon.
Det finns inga ord som kan sättas på sorgen och saknaden som jag känner.
Det finns inget jag kan göra som får det tillbaka. :( (

Förlåt att detta inlägget mest blev om mig.. men..
Jag förstår vad du går igenom och alla dina tankar.

Vad skönt att få dela sina tankar och sin situation men jag beklagar verkligen!

Men om du tom blev oplanerat gravid så finns det ju ingen anledning att tro att det inte ska gå hyfsat enkelt om ni faktiskt planerar för det?

Har suttit på ett föräldramöte idag och en pedagog väntar sitt tredje barn, jag blir så avundsjuk och sugen att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Nu vill jag så bara få börja försöka igen fast jag inser också att om det kommer gå trögt kommer jag knappt stå ut. Och blir jag gravid kommer man ju vara så sjukt orolig. det känns verkligen bara som att allt blir jobbigt nu hur det än blir...

Anonym (...)

Äldre 27 Sep 16:32

#3

Anonym (missfall) skrev 2013-09-26 21:08:29 följande:

Vad skönt att få dela sina tankar och sin situation men jag beklagar verkligen!

Men om du tom blev oplanerat gravid så finns det ju ingen anledning att tro att det inte ska gå hyfsat enkelt om ni faktiskt planerar för det?

Har suttit på ett föräldramöte idag och en pedagog väntar sitt tredje barn, jag blir så avundsjuk och sugen att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Nu vill jag så bara få börja försöka igen fast jag inser också att om det kommer gå trögt kommer jag knappt stå ut. Och blir jag gravid kommer man ju vara så sjukt orolig. det känns verkligen bara som att allt blir jobbigt nu hur det än blir...

Och jag beklagar för er <3

Nej jag vet ju det egentligen.. jag tror bara det är så att jag liksom inte kan ta in det.
Jag känner bara att jag kunde ha förhindrat detta på något sätt, vilket jag vet att jag inte kan, och då blir kontentan av tankarna att jag känner att jag inte kommer kunna få fler barn. Konstigt och knäppt, jag vet.
Förmodligen kommer det gå bra att bli gravid igen.

Jag vet hur det känns. Jag jobbar med en kvinna som väntar barn med bf tre veckor före vårt skulle haft bf.
Det känns i hjärtat varje dag även fast jag är jätteglad för hennes skull.
Jag önskar att jag hade tagit ledigt men i stället fortsatte jag köra på som om ingenting hade hänt och gör nog det fortfarande..
Jag funderar på att sjukskriva mig ett tag. Det blöder ju fortfarande..
Ska ni försöka bli gravida nu snart igen?
Vi har inte bestämt oss än. Jag vill, men vet inte om jag klarar av oron just nu. För orolig kommer man ju vara hela tiden efter det här. :(
Hur mår du nu?

Anonym (missfall) Trådstartaren

Äldre 27 Sep 18:51

#4

Anonym (...) skrev 2013-09-27 16:32:59 följande:

Och jag beklagar för er <3

Nej jag vet ju det egentligen.. jag tror bara det är så att jag liksom inte kan ta in det.
Jag känner bara att jag kunde ha förhindrat detta på något sätt, vilket jag vet att jag inte kan, och då blir kontentan av tankarna att jag känner att jag inte kommer kunna få fler barn. Konstigt och knäppt, jag vet.
Förmodligen kommer det gå bra att bli gravid igen.

Jag vet hur det känns. Jag jobbar med en kvinna som väntar barn med bf tre veckor före vårt skulle haft bf.
Det känns i hjärtat varje dag även fast jag är jätteglad för hennes skull.
Jag önskar att jag hade tagit ledigt men i stället fortsatte jag köra på som om ingenting hade hänt och gör nog det fortfarande..
Jag funderar på att sjukskriva mig ett tag. Det blöder ju fortfarande..
Ska ni försöka bli gravida nu snart igen?
Vi har inte bestämt oss än. Jag vill, men vet inte om jag klarar av oron just nu. För orolig kommer man ju vara hela tiden efter det här. :(
Hur mår du nu?

Vi ska försöka så fort jag har ägglossning, jag hoppas det blir så att kroppen kommer igång direkt. Jag blöder fortfarande lite och det har inte ens gått en vecka så vi får se hur det går med det. Jag har varit hemma tom igår (totalt fyra dagar inkl den dagen jag var på sjukhuset och upptäckte missfallet), idag var jag på jobbet igen. Mår väl ganska ok tror jag, är mest lite bitter och ledsen.

Jag vet ju att jag kommer vara tokorolig men eftersom jag längtar så enormt efter bebis och så gärna vill ha barn så snart som möjligt för att inte få för stor ålderskillnad till syskonen så är det inte aktuellt att vänta. Jag kommer oroa mig lika mycket om jag blir gravid imorgon som om ett år.

Anonym (mf nr 6)

Äldre 29 Sep 16:57

#5

Kram på er!
Det är tufft! Det är ju mycket drömmen man saknar, när den går i krasch. Med alla hormoner och allt man hinner tänka så är det klart att man hinner bygga upp en bild över hur det kommer att bli!

Jag förlorar just nu ett tidigt foster, dött sedan vecka 9, jag är i v 11 -- för 6:e gången. Och även om jag vet varje gång att det med stor sannolikhet (jag har 2 friska barn) så kan jag inte låta bli att drömma och längta. Konstigt vore det annars!

Själv inser jag att det nog inte blir fler barn, jag har ju lyxen att efter mycket smärta få 2, då jag har mf-benägenhet och är över 39. Det är smärtsamt i sig.

Samtidigt måste jag säga att jag känner mig mer och mer ödmjuk inför livet. Hur häftigt är det inte att detta med barnafödande är en av de få saker vi i dag, i vårt kontroll-samhället, faktiskt inte kan påverka särskilt mycket. Det är ju helt otroligt egentligen att det någonsin blir rätt!

Så, det var lite funderingar från mig. Oavsett så känner jag för er - låt er sörja, era drömmar och vad ni förlorat!
Kram!

Att vara en välplanerad person som nu har fått missfall - alla drömmar sprack!

INNEHÅLL