Den jag älskar är borta
Jag är så sjukt jävla ledsen. Varnar för att detta troligen blir ett väldigt långt inlägg.
Jag hade turen att börja älska någon igen på det där sättet man bara upplever några gånger i sitt liv trots att jag aldrig trodde jag skulle göra det igen. Han var i mina ögon helt perfekt och jag älskade honom mer än livet i sig. Vi kan kalla honom Daniel.
När jag träffade Daniel så mådde jag väldigt dåligt. Jag hade bestämt att om inte något livsförändrande skulle hända så skulle jag ta mitt liv. Då kom han. Jag blev varnad av min mor då han har en väldigt brokig historia och hon sa att jag inte borde släppa in honom i mitt liv, men jag visste från första sekunden jag såg Daniel att vi hörde ihop.
Vi blev tillsammans och han flyttade in hos mig ett tag i väntan på ny lägenhet då han av olika skäl inte kunde bo kvar där han bodde och för mig kändes det helt underbart. Dock hade vi min mamma som försökte förstöra för oss eftersom hon var säker på att det skulle leda till något dåligt om jag var med honom. Jag började även att röka hasch då och då igen efter att knappt ha rökt på två år eftersom han rökte och det var svårt att låta bli själv då. Efter bara tre veckor gjorde vi slut, började bråka och pratade inte på en månad, sen kom jag på att jag ju faktiskt älskar honom och bad om ursäkt. Vi började som vänner, men efter ett tag blev det mer känslosamt och vi fick någon slags relation, dock var han tydlig med att han inte ville ha något förhållande.
Vår relation växte sig starkare, även om han fortfarande inte ville ha något förhållande, och vi började vara med varandra hela tiden. Jag och min hund i princip bodde där och vi sov med varandra varje natt. Dock så skiftade hans känslor hela tiden vilket sårade mig mycket. Ena dagen kunde han vara hur kär som helst medan han nästa dag inte ens ville ta i mig, men jag stod ändå kvar och gjorde allt för honom.
Hur som helst så började jag må väldigt dåligt igen. Han hade sina enveckors-fyllor då och då vilket var orsaken att jag började må så dåligt ännu en gång. Jag rökte väldigt mycket hasch för att över huvud taget stå ut. Han lovade flera gånger att inte dricka mer, ändå gjorde han det trots att han såg att det fick mig gråta och må rent ut sagt åt helvete.
Jag mådde sämre och sämre hela tiden. Jag började till och med se konstiga saker då och då och hade väl någon lättare form av psykos (jag visste om att det jag såg bara låg i mitt huvud). Jag började äta massor av piller och vi tog även amfetamin vid tre tillfällen. Jag funderade mycket på att lägga in mig på psyk men Daniel sa att jag inte skulle det då det var han som skulle hjälpa mig och ingen annan eftersom vi hade en slags relation. Jag lät bli att lägga in mig för att jag visste att det skulle såra honom, istället rökte jag mer och mer hasch och tog fler och fler tabletter.
Så en natt blir jag väckt av honom fem på morgonen, jag frågar varför han inte varit borta en timme som han lovat (han lånade min dator i min lägenhet då det bara var där det fanns internet) och hans svar var att han inte trodde att det var så viktigt för mig. Jag sa att jo, han visste visst hur viktigt det var då jag mådde väldigt dåligt och inte ville sova ensam och dessutom insåg jag att han skulle sova bort hela nästa dag. Han bad mig väcka honom vid klockan ett.
Sov några timmar till, sen kollade jag datorn för att se om han varit inne på något konstigt (jag litade inte på honom till hundra procent) och såg att han varit inne på en sida för sexkontakter. Jag väckte honom vid ett och han blev jättesur som blev väckt trots att han själv bett mig att väcka honom. Tog upp med honom varför han varit inne på en sexsida och fick svaret att han ville diskutera och byta erfarenheter med andra människor vad gällde bdsm. Jag blev sårad och sa att han borde inte vilja prata sex med andra när han har mig. Då sa han att det var inte värre än att jag är inne på Familjeliv och sa att då kan han säga samma sak till mig. Jag fann det ganska ologiskt. Han gick in i köket och började dricka vilket sårade mig ännu mer, sa "börjar du dagen med att dricka?" och fick svaret "vad har du med det att göra?".
Ledsen och förstörd gick jag till Apoteket för att hämta ut min medicin, tänkte ta några stycken Zopiklon (sömnmedicin) för att slippa känna. Daniel blev sur på mig för att jag inte ville hämta ut hans medicin samtidigt (jag har fullmakt och han har inget leg) men mitt svar till honom var att han inte hade gjort sig förtjänt av det genom hans beteende. Smsade honom på vägen hem att jag tänkte ta lite alkohol av honom när jag kom tillbaka, hans svar blev att det skulle jag inte alls göra och att jag skulle ta mina saker och gå och aldrig mer komma tillbaka.
Jag som redan mådde dåligt reagerade väldigt impulsivt så så fort jag kom hem tog jag en överdos tabletter, skrev ett avskedsbrev och bestämde mig för att dö. Berättade för Daniel via sms vad jag hade gjort och hans svar var att han hoppas för min skull att jag dör. Tre timmar senare ringde jag tydligen ambulans (men det har jag inget minne av då jag fick minnesluckor av alla piller) och fick åka in till sjukhuset. Fick ett sms av Daniel att han tog tillbaka allt han sagt, att han var sjukt ledsen över att jag var på sjukhuset och att han saknade mig.
Dagen efter mitt självmordsförsök fick jag komma till psyk. Det var tänkt att Daniel skulle hälsa på mig där samma dag men han kom aldrig och han svarade inte i telefonen trots att jag ringde säkert femton gånger och skickade massa sms.
På söndagen (andra dagen på psyk) Smsade han igen att han hoppas jag dör, att nästa gång ska jag ta livet av mig på riktigt. Det var det sista Smset jag fick av honom.
På måndagen fick jag veta att han var borta, att hans lägenhet var kaos och att hans mobil var kvar i lägenheten. Jag blev sjukt orolig och förstod att det hänt något, på ett sätt fattade jag redan då att det varit husrannsakan då han sålde droger.
På tisdagen fick jag veta att han begått väpnat rån mot affär. Och där kom alla tårar, hade inte gråtit sen torsdagen utan varit iskall genom allt. Jag grät som ett litet barn och kände att jag skulle vänta på honom tills han kommit ut i frihet igen även om det så skulle ta flera år. De skrev även ut mig från psyk på tisdagen trots att jag sagt att jag hade grova självmordstankar. Fick som tur är åka hem till en släkting och bo där ett tag, åker hem till mig på tisdag.
Efter en vecka ungefär kände jag inga känslor alls längre. Istället fick jag upp kontakten med en kille jag dejtat för två år sedan (vi kallar honom Hugo) och träffade honom och lät honom pussa på mig och sådär. Jag inbillade mig ett tag att jag var kär i honom och att Daniel var glömd. Åkte hem nu i helgen och tog med mig Hugo. Jag sov med honom, hade sex med honom och lät honom vara nära mig. Igår kväll drabbades jag dock av en extrem saknad efter Daniel igen och insåg att jag inte alls är förälskad i Hugo utan bara försökte byta ut en människa emot en annan. Jag låtsades dock som ingenting och fortsatte vara emot Hugo som jag varit innan, men jag kände mig otrogen och allt möjligt då tanken på Daniel kom upp.
Jag har ett gosedjur hos mig som är Daniels egentligen, jag kramar det varje kväll tills jag somnar. Jag har även hans hårborste och lite annat, bland annat ett par bilder han tecknat.
Känslan som finns just nu är inte ilska även om jag är så sjukt besviken över att han rånade en affär, jag är bara sjukt ledsen. Jag försöker tänka mig honom som död och det börjar även kännas så. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på honom, undra var han är och hur han mår. Jag skulle döda för att ha honom här just nu. Jag tänker tillbaka på allt det bra vi gått igenom, försöker att inte tänka på det dåliga som även det var väldigt påtagligt. Det var som om när vi hade det bra så var det helt perfekt och när vi hade det dåligt var det rent ut sagt åt helvete. Dock var han den enda jag litade på till hundra procent, den enda jag verkligen kunde prata med. En del av mig vill vänta på honom tills han kommer ut från fängelset (han är häktad i väntan på rättegång) och han kanske vill ha mig igen, en annan del inser att jag måste gå vidare. Jag undrar även hur jag ska göra med Hugo då jag tycker mycket om honom som person och han hade varit perfekt om det inte varit för Daniel. Jag är väldigt rädd för att vara ensam. Jag försöker dessutom bli drogfri, har rökt hasch två gånger sen den trettonde (innan rökte jag minst fem gånger per dag) och vill rätta till mitt liv, det är en till orsak att jag inte vet om jag kan vänta på Daniel då han troligen inte är lika pepp på att sluta missbruka.
Jag vet att detta blev ett väldigt långt inlägg men jag behövde verkligen skriva av mig. Om någon varit i en liknande situation eller har några råd så får ni väldigt gärna svara, jag kan behöva lite tips och så just nu och hjälp att lyckas gå vidare med mitt liv och glömma Daniel även om det är den största kärleken jag upplevt i mitt liv..
