Hur kollar man fertiliteten på kvinnor? Och måste man kolla fertiliteten på både mannen och kvinnan samtidigt eller kan man vänta att göra de på mannen?
Jag och min sambo har försökt i 4 ½ år nu men ingenting har hänt så...
Man kollar väl främst att kvinnan ägglossar och har fungerande äggledare och sen kollar man mannens spermier
När vi gjorde utredning så gick det till enligt följande. Man gör spermieprov på mannen. Kvinnan får göra blodprov på olika dagar i sin menscykel, kolla äggledare med ultraljud och några andra blodprovstester som jag ej minns vad..
Vaginalt ultraljud för att kolla äggledare/livmoder och sen får mannen lämna ett spermieprov så dom kan kolla kvalitén på simmarna....till att börja med är det inte mer än så ,sen vet jag inte vad som är nästa steg.
Utan blodprov eller möjligen VUL kan man inte veta om man definitivt har haft äl. Blodprov dag 3 och 21 på dig är grunden liksom spermaprov. Ingen mening alls bara utreda kvinnan för felet beror lika ofta på mannen! Äggledarspolning ingår inte alls automatiskt,bara ibland om inga andra fel hittas eller vid stark misstanke om fel på äggledarna-om du haft klamydia t.e.x. Ring och boka tid så ni kan få hjälp snart! 
Ni har försökt så länge så infertila är ni ju och hjälp behöver ni.
Vi har genomgått en fertilitetsutredning. Vi började med att ta blodprov på mig (det kollades bara TSH - sköldskörtelhormon) och sambon fick i samma veva med sig material samt information om spermaprovet. När vi kom tillbaka till läkaren för att få svar på hans prov gjordes det också ett VUL på mig och några månader senare kollades äggledarna. Någonting mer har inte gjorts.
4 1/2 år är länge att försöka utan att det tar sig...
Om jag var ni så skulle jag kontakta sjukhuset och be att få prata med någon angående fertilitetsutredning, då kopplas man till kvinnokliniken, reproduktionsmedicin eller liknande avdelning.
Man berättar hur länge man har försökt och säger att man vill göra en utredning. Då skriver de in en, sedan kan det vara upp till 3 mån väntetid innan ngt händer, om man har otur.
När själva utredningen börjar så får man lämna spermaprov och blodprov. Sedan träffar man läkaren och pratar om resultaten. Det görs ett vaginalt ultraljud för att kolla på livmodern och äggstockarna.
Det blir ofta några till blodprov efter det, bland annat för att kontrollera att det verkligen sker en ägglossning. Stickor och ultraljud räcker inte för att veta.
I vår utredning var det standard att spola äggstockarna, och har du haft klamydia så kan du nog räkna med att det kommer göras.
Det är idag 5 år sedan jag ringde det där första samtalet och bad att få göra utredning. Nu är jag gravid med vårt första barn, som alltså kommer mer än 5 år efter att vi sökte hjälp. Vi har inte stressat på utredningen och behandlingarna, men nu när jag tittar tillbaka så önskar jag att vi hade gjort det. Saker som har dragit ut på tiden, som när min sambo tog flera månader på sig att komma iväg och lämna ett spermaprov, hade man egentligen inte tid med! Särskilt inte om man tänker på att vårt senaste IVF lika gärna hade kunnat misslyckas. Det får mig att tänka att om man är lite under 30, som jag var när vi sökte hjälp, så har man kanske inte tid att vara spruträdd... Visst man får vara spruträdd men gör det till sköterskornas problem (på vår klinik var de jätteduktiga och jag är övertygad om att de är vana att hantera spruträdsla!), inte till något som påverkar hela din framtid och möjlighet att få familj!
Jo det känns ju jobbigt att lyfta på luren å ta det första samtalet för man hoppas ju alltid att det ska gå av sig själv, naturligt alltså. Men känner/kände ni inte att det är jobbigt när folk jämt å ständigt frågar "ska inte ni skaffa barn snart?" har inte vågat säga än att det inte fungerar för oss, har ju inte lust att man skulle råka brista ut i gråt om man svarar helt ärligt, har svårt att acceptera hur situationen är 
Jo det känns ju jobbigt att lyfta på luren å ta det första samtalet för man hoppas ju alltid att det ska gå av sig själv, naturligt alltså. Men känner/kände ni inte att det är jobbigt när folk jämt å ständigt frågar "ska inte ni skaffa barn snart?" har inte vågat säga än att det inte fungerar för oss, har ju inte lust att man skulle råka brista ut i gråt om man svarar helt ärligt, har svårt att acceptera hur situationen är
Jo det känns ju jobbigt att lyfta på luren å ta det första samtalet för man hoppas ju alltid att det ska gå av sig själv, naturligt alltså. Men känner/kände ni inte att det är jobbigt när folk jämt å ständigt frågar "ska inte ni skaffa barn snart?" har inte vågat säga än att det inte fungerar för oss, har ju inte lust att man skulle råka brista ut i gråt om man svarar helt ärligt, har svårt att acceptera hur situationen är