Cancer

Så tråkigt, skickar styrkekramar till er...jävla cancer...

Hej ts!

Beklagar cancerbeskedet! Även jag har småbarn och är så att säga mitt i livet men i mitt fall är det jag själv som drabbats av cancer.

Det är ett helvete att drabbas av sjukdom och det är ett helvete att vara anhörig. Så är det bara och så måste man få känna.

Mitt råd till dig är att ta inte ut saker i förskott. Din bror kan dö men nu ska det kämpas för att få leva! Läs av din bror och hur han vill bli stöttad. Var lyhörd. Sätt dig in i hans diagnos och prognos så mycket du kan, kunskap är makt.

Livet snurrar på ändå och det måste det få göra. I början är det så klart svårt att hitta en balans och man måste få vara ledsen. Däremot är det ingen som tjänar på att du går ned dig i sorg.

Kram till dig ts!

Jag förstår om du är ledsen, chocken är värst i början.
Har cancer själv, en sort som man högst 36% överlever. En sort som är väldigt farlig. Men det går. Läkarna är fantastiska, de kan massa och hjälper till. Man måste ha hoppet uppe. '
Det hjälper inte att du stressar upp dig, ta reda på fakta, följ med på läkarbesöken.

Jag hoppas så att han blir friskt, han har ju ganska bra prognos.
Massa kramar till dig ♥

Jag tror det är alltid jobbigast för anhöriga och vänner när det kommer cancer med i bilden. Som cancerpatient blir det bara mest bara irriterande sjukhusvistelser, trötthet och annat.

Jobbigaste tiden är EFTER, när man ska återkomma till vardagen och livet och upptäcka att man inte längre kan eller klarar saker som förr. Det knäcker en tusen gånger mer än själva cancern.

Man kan inte säga att det alltid är jobbigast för de anhöriga. Vilken märklig sak att säga.

70% är riktigt bra odds. Försök dra ner på lite tempo i livet och hjälp sin bror så mycket du orkar.

Det kanske inte är så för alla men de cancerpatienter jag kommit i kontakt med (inklusive mig själv) så har det varit jobbigast för de anhöriga. Så är det då så märkligt att säga så?

Eftersom du verkade påstå att det alltid är jobbigast för anhöriga så reagerade jag. Jag tror inte att man kan mäta smärta och sorg. Man kan inte riktigt jämföra. Den fruktan för mitt liv och den ångest över att lämna mina älskade som jag har känner, och har känt, kan inte rättvist jämföras med den ångest och rädsla t ex mina föräldrar haft över att kanske förlora mig. Jag tyckte helt enkelt att det var en konstig sak att säga. 

Tummen upp! (Och ett stort beklagande att du också är drabbad förstås.)

Under fem veckor trodde man att jag hade en form av cancer där överlevnaden endast är 3%. Under den tiden blev jag tvungen att bli kompis med döden eftersom det skulle antagligen ha varit oundviklig. När jag väl fick besked om att jag hade den mildaste formen så var det som att vinna miljoner MINST. Minns att under tiden då när jag var i väntan så var det absolut mest skrämmande tanken att "vad skulle det bli av med barnen". Men när jag hade pratat med pappan och min syster om min oro så släppte min rädsla för döden. Fast det kanske är bara så för mig? Men jag har verkligen svårt att tro att jag skulle vara unik-ovanlig eller något. För mig är döden lätt, den riktiga utmaningen är att leva.

Det var som sagt generaliseringen jag hakade upp mig på och inte din egen erfarenhet. Den skulle jag aldrig ifrågasätta.

Ja, förstår det. Men när jag kom i kontakt en period med andra cancersjuka så var deras erfarenheter liknande. De nära och kära mådde sämre än den cancersjuka själv. Visst, jag fick ju höra ibland av de cancersjuka om de fall där de vilka var förlamade av dödsrädsla till den grad att rädslan nästan var större problemet än själva cancern. I min näromgivning har jag fyra till med samma erfarenheter som jag har. De har alla haft/har cancer och deras nära och kära har mått absolut sämst. Jag mådde sämre som ung av mormors cancer, än vad jag mådde av min egna. Rent mentalt alltså, i form av rädsla. Och främst rädsla för att hon skulle dö min morfar var i upplösningstillstånd, mormor själv tog det med ro.

Så kanske därför generaliserar jag, jag har aldrig mött en cancersjuk som hamnade under isen, medan deras nära och kära har varit nära det.

Det är väldigt svårt som anhörig. Man känner sig hjälplös och svårt att veta vad man kan, ska göra. Den drabbade har också väldigt svårt med behandling och sånt men de kan fokucera på sjukdomen och bli frisk. Båda svårt men på olika sätt. Man kan nog inte säga att det är svårare för den ena eller den andra men svårt på olika vis. Mitt råd är att försöka leva i nuet, tänk att han ska överleva för det är ju större chans att han överlever. Försök hjälpa till där det går, lyssna och finns där. Det finns hjälp för anhöriga via cancersidor och anhöriggrupper där du kan dryfta det du oroar dig för. Var positiv till din bror. Kramar

Förra året fick min sambo cancerbesked och det var som att få en käftsmäll
Jaha, nu ska han dö, han ska lämna mig och vår dotter alldeles ensamma!
Hur sköter jag allt praktiskt och vad säger jag till lillan? Hur lång tid tar det och hur ont kommer han att ha i slutet.

Nu blev han botad trots aggressiv cancer och har varit utan återfall lite mer än året!

Ordet cancer är för många kopplat till stort lidande och död, så var fallet för mig! Visserligen var det sorgesmällen som fick mig att ställa in mig på kämpa! Det är supertufft för anhöriga eftersom man inte vet hur man ska förhålla sig till personer med cancer. Det finns mycket hjälp att få, man har möjlighet att träffa psykolog och får även foldrar osv.

Min sambo är/var väldigt inåt vilket jag tyckte var svinjobbigt eftersom jag själv är väldigt öppen med vad jag känner både psykiskt och fysiskt. Har i efterhand frågat honom hur han kände och tänkte men lät honom komma fram själv just där och då. Såg till att han hade det bra fysiskt (täcken, kuddar, släckt/tänt)

Det han inte ville ha alltid var att vara ensam, han ville gärna vara MED även om han kanske sov i tv-rummet så ville han vara där fysiskt.

Lång kockarong detta men det jag ville ha sagt är att oddsen ser bra ut och ordet cancer skrämmer mer än vad det är! Det görs under inom cancermedicineringen idag och det har hänt massvis på 5 år!

Kram

Jag har haft cancer som barn, en aggressiv sort och hade väl ungefär samma prognos som TS bror. Visst var det svårt men tror nästan att det var svårare, rent psykiskt, för min föräldrar. För mig var det tufft fysiskt, men jag hade ändå fokus på att bli frisk och gick inte ner mig i någon slags depression. Min föräldrar verkade så starka inför mig men jag vet att de var i upplösningstillstånd egentligen. Så ja, visst kan det vara svårt att vara anhörig. Det finns hjälp att få, stöd i grupper och liknande.

Alla som har cancer borde läsa boken överlista din cancer av tanya harter pierce rekommenderas starkt.   

Men snälla. Det där är inget annat än mumbo-jumbo och har absolut 0 verklighetsförankring. Den boken är ungefär lika bra, rent medicinskt, som en bok om knyppling....

TS, jag hoppas att din bror mår någolunda bra idag, var ju ett halvår sedan du startade tråden nästan. Det är inte lätt, vare sig som anhörig eller som patient, man får ta en dag i taget och se till att leva här och nu.

//en som är/har varit bådadera//

Ts. Vet inte om detta kommer vara någon tröst men.. Förstår att du och din familj är i stor sorg och chock.. Men 30% överlevande är ändå 30%.. Håll hoppet uppe för din lillebror. Var positiv och stark. Han har ännu ganska goda möjligheter att överleva detta.. Mirakel sker varje dag.

/Nära anhörig till en person som för ett år sedan fick domen "mindre än 3% lever länge än 5 år efter cancerdiagnos"..

åg nu att det var tvärt om. 70% överlevnad. Typiskt att man inte kan korrigera inlägg när det blir fel.